Badboy, You're Mine

Kapitel 22

Simon kollade ner i marken, som om han var generad över vad han skulle säga. Vad var det han skulle säga egentligen? Han kollade upp på mig med ett brett flin. Nu verkade han inte lika oskyldig längre. "Jag tror vi alla vet att du gillar mig", sa han. Jag började hosta. Eh va? Jag, gilla honom? USCH! Aldrig! Jag höjde på ögonbrynen. "Verkligen?" frågade jag. Han tog några steg närmre mig med ett leende lekandes på sina läppar. "Mhm", mumlade han och kollade ner på mina läppar innan han kollade in i mina ögon. Jag bet mig i läppen, osäker på vad jag skulle göra. Vad ville han? Han tog ännu ett steg närmre. Vi var bara några få centimeter ifrån varandra. "Jag är inte så säker", svarade jag, utan att självsäkerheten som jag trodde jag hade hördes. Han flinade. "Så varför gör du inget för att stoppa det här?" frågade han och gjorde en gest emellan mig och honom. Det hade jag inget svar på. Jag visste inte. Jag öppnade munnen, men stängde den igen. "Precis", sa han och eliminerade allt mellanrum emellan oss och tryckte sina läppar hårt mot mina. Först stod jag helt still. Visste inte ifall jag skulle kyssa tillbaka eller dra ifrån.

Han lade sina händer på min rygg och drog mig närmre. Det pirrade till i magen och jag besvarade kyssen. Det var intensivt och hårt, men ändå helt fantastiskt. Han puttade ner mig på sängen och lade sig sedan över mig. Löst kysste han mina läppar innan han började lämna blöta kyssar längs min hals. Det stack till lite löst. Han hade precis lämnat ett sugmärke på min hals! Herregud... Det här var Simon, skolans player. Fast det var någonting inom mig som sa åt mig att inte sluta. Det stack till ännu en gång och ett lågt stön undslapp mina läppar. Jag spärrade upp mina ögon. Jag kände hur han log mot min hud och började sedan kyssa mina läppar.

Det knackade på dörren och jag puttade snabbt bort honom ifrån mig. Han landade med en duns på golvet och jag bet mig i läppen för att inte skratta. Dörren öppnades och jag vände mig snabbt om mot personen som stod i dörröppningen. "Vad händer?" frågade mamma oroligt. Jag klistrade på ett ansträngt leende på läpparna och ryckte på axlarna. "Vad menar du?" frågade jag så oskyldigt jag kunde. Hon rynkade ögonbrynen. "Vart tog Simon vägen?" frågade hon och jag stelnade till. Visste hon att vi kysstes? I min säng? "Eh..." jag fick inte fram något vettigt. "Han sa att han skulle låna toaletten här uppe och sedan söka upp dig", sa hon efter en stund och kollade runt i mitt rum. En hand nuddade mitt ben och jag slog snabbt bort den. Inte nu, Simon! Jag harklade mig och mammas ögon landade på mig igen. "Han är inte här iallafall", sa jag och log. Hon nickade långsamt och stängde sedan dörren efter sig när hon gick ut.

"Fuck you", sa Simon när han satte sig bredvid mig. "Hur gick det med dig?" skrattade jag och drog en hand genom hans hår. "Jag dog nästan", sa han dramatiskt och puttade bort min hand. "Jag kommer aldrig att förlåta dig." Jag fnös och lade mig ner i sängen. "Din förlust", sa jag och blundade. Han lade sig över mig. "Kaxigt", kommenterade han och nuddade löst mitt ena öra med sina läppar.

Jag puttade bort honom så att han låg bredvid mig. "Erkänn att du har velat göra det där väldigt länge", sa Simon efter en stund och vände sitt huvud mot mig. Jag kollade på honom med höjda ögonbryn. Menade han kyssarna, eller vad det nu än var, som hände för några minuter sedan? Isåfall hade han rätt. Jag har velat göra det där under en lång tid, men det kommer jag aldrig att säga till honom.

"Nej", ljög jag och kollade upp i taket igen. I ögonvrån såg jag hur ett flin bredde sig utöver hans läppar, som om han visste att det jag sa inte var sant. Jag ville fråga honom om han har velat kyssa mig, om han har tänkt på det, men jag var rädd för att hans svar inte skulle vara det jag ville. Han kanske inte ens brydde sig om det som hände mellan oss. Han kanske inte brydde sig alls.

-

Jag satte mig ner på bordet i matsalen där jag och mina vänner alltid satt. På tal om mina vänner. Ingen av dem hade slutat sina lektioner än och jag satt därför helt ensam. En tung suck undslapp mina läppar samtidigt som jag plockade fram mi lunch som jag tagit med mig hemifrån. Jag hade ingen som helst lust att äta maten från kafeterian när jag kunde äta mammas nybakade kakor. Jag plockade fram en kaka från boxen och tog en stor tugga. Chokladbitarna smälte i min mun och allt socker fick mig att piggna till. Ett stort leende spred sig på mina läppar innan jag tog en till tugga.

Stolen drogs ut bredvid mig och jag kollade chockat upp på personen. Jag visste att mina vänner inte hade slutat än och jag hade därför ingen aning om vem som hade satt sig ner bredvid mig. "Hej", log killen och drog en hand genom sitt glänsande blonda hår. Han ögon glittrade och jag tuggade klart kakbitarna jag hade i munnen för att kunna svara honom. "Hej", svarade jag osäkert och blickade ner mot kakorna innan jag kollade på honom igen. Nu skämdes jag lite över att jag inte hade valt något nyttigare.

Colton skrattade till och kollade ner på mina läppar. Eh... "Du har, vänta", sa han och jag rynkade ögonbrynen. Vad försökte han säga? Han drog ett finger över mina överläpp och visade mig det sedan. "Choklad", förklarade han innan han torkade av det på en servett som jag hade tagit med mig. Jag kollade generat ner i bordet.

Hade jag trott att han skulle kyssa mig? Hade jag kysst honom tillbaka ifall han hade gjort det? Jag tror att det som hände mellan mig och Simon igår verkligen hade förbättrat mitt självförtroende. Fast, vad var det som hade hänt egentligen? Herregud, jag visste ingenting om sådant här. Jag behövde hjälp av någon som är mycket mer vetskap inom kärleksämnet. Samantha. Jag behövde prata med Samantha och det fort, annars kommer jag nog att skämma ut mig på något vis.

Colton log mot mig. Stackars Colton. Om han bara visste vad som gick runt i min hjärna just nu. Jag tog ett djupt andetag och log tillbaka. Vad håller jag på med?

Hillue! Asså jag e lite konstig och säger att jag ska uppdatera snabbt och blablabla, men aa det hände inte så atte... Men här kommer då kapitel 22! Hoppas att ni gillade det, även om det var lite knas. Äntligen så händer det lite saker iallafall. Jag är så himla besviken hahaha. Liksom väl nu i kapitel 22 så BÖRJAR det hända grejer. Men aja. Pussilipuss.

Vill bara säga att riktigt stort tack till alla som fortfarande läser, röstar och kommenterar. Det betyder verkligen superdupermycket. Jag blir alltid på mycket bättre humör när jag läser kommentarerna och ser att någon har röstat på ett kapitel. Det kanske e konstigt hur bara ett litet tryck kan göra en person så glad hahah, men det gör det verkligen. Tack och hejejejje❤️