Badboy, You're Mine

Kapitel 19

{ Lexie's perspektiv }

Jag skämdes. Skämdes något fruktansvärt. Vad hade jag gjort? Alla kommer att hata mig.
"Lexie?" dörren framför mig öppnades försiktigt och genom springan stack ett huvud fram.
"Mhm?" mumlade jag och kollade ner i mitt knä där mina händer låg hopflätade.
"Förlåt", han kom in i rummet och satte sig bredvid mig på sängen.
"Vad ska vi göra?" frågade jag försiktigt.
"Ingenting", svarade han bryskt.
"Va?" jag kollade oförstående på honom.
"Vi ska inte göra någonting", började han.
"Vad menar du?"
"Jag har ingenting med det här att göra", fortsatte han långsamt, men bestämt.
"Det är ju inte mitt fel!" nästan skrek jag åt honom. Jag ångrade mig direkt efter.
"För det är ju verkligen jag som-" han avbröts av att det knackade på dörren.
In kom mamma med en osäker blick, redo att backa ut igen om hon möts av något opassande.
"Åh, hej-", även hon blev avbruten.
"Hej", svarade han kort.

{ Alexandria's perspektiv }

Klockan på väggen bredvid mig tickade högre i mina öron än i de andra elevernas. Den betydde antagligen mer för mig också. Jag får alltid den där känslan av lycka när den långa visaren pekar på tolvan under mattelektionen på måndagarna. Då skolan är slut för dagen och man kan skynda sig hem för att... Nej, där tar lyckan slut. När man kommer hem måste man göra läxorna till tisdagen. Dock var den långa visaren inte snart på tolvan och det var inte ens matte. Lektionen jag hade nu kallades för idrott och den enda visaren jag borde bry mig om pekar åt norr. Dessutom kallas den för kompassnål och inte visare. Idrott sög. Orienteringsundervisningsgrej sög ennu mer.
"Alexandria Clarks!"
Jag kollade förvånat på idrottsläraren.
"Har du lyssnat alls?"
Här kom kuggfrågan jag väntat på.
"Ehm... Ja?"
"Har du då ett vettigt svar på min fråga?" han gav mig en allvarlig blick.
Jag nickade lite för häftigt. Vad kan det ha varit för fråga han ställt?
"Nej", svarade jag så självsäkert som var möjligt.
"Är ditt svar på frågan nej?" frågade han och flinade.
"Ja?" nu blev jag plötsligt osäker.
Coachen lade handen på magen och vek sig av skratt.
"Du är efterbliven, herregud", viskade Kevin i mitt öra.
"Och du står alldeles för nära", viskade jag tillbaka och puttade undan honom.
"Clarks, jag skulle gärna vilja diskutera din förmåga att lyssna på lärarna under lektionstid efter denna lektionen", sa coachen strängt.
Jag nickade och försökte att inte himla med ögonen.
"Någon annan som skulle vilja svara på frågan?"
Kevin räckte upp handen.
"Mm", coachen gav honom en trött blick.
"Man ska alltid följa kompasset", svarade han och fick en godkännande min.
Skryt på.

-

"Vet ni vart Lexie är idag?" frågade jag.
Samantha och Shailene gav varandra en kort blick och kollade sedan på mig igen.
"Nej", svarade de i mun på varandra.
"Eh okej."
De bruna ögonen och matchande håret. Hans sneda leende. Simons ansikte hemsökte mig.
Vart var han? Jag hade inte sett honom på hela dagen och han hade inte varit på idrottslektionen.
"Vart är Simon?" slank det ur mig.
Samantha stirrade på mig.
"Alex-"
"Det va inget, bara glöm att jag frågade", avbröt jag henne.
"Är det något mellan er två eller?" frågade Shailene.
Jag kollade förskräckt på henne.
"Nej!" svarade jag högt.
Några elever kollade åt vårt håll.
"Jag menar, ni kysstes faktiskt", hon gav mig en försiktig blick.
"Nej", sa jag strängt.
Vi kysstes INTE. Aldrig.