Badboy, You're Mine

Kapitel 4

Jag stannar i dörröppningen och ser flera bekanta ansikten. Som bland annat det gudomligt vackra ansiktet som tillhör Sophia. Hon rör sig i takt med musiken som är så jävla hög att man inte hör annat.

Jag vänder mig om mot Sam och ger henne en menande blick. Hon rycker på axlarna och tar de sista stegen in i huset och lämnar mig ensam på tröskeln.

Jag suckar och går själv in i huset med små, trippande steg pågrund av de höga klackarna.

"Jag ser ju ut som en idiot", muttrar jag och försöker att minska på trippandet.

"Ja, lite...", hör jag en maskulin röst säga bakom mig och det härliga skrattet uppstår. Jag fryser till is och står stelt kvar på min plats. Simon ställer sig mittemot mig och ser in i mina ögon. "Klänningen passar dig", han blinkar med ena ögat och tar ett steg närmare. Av ren reflex backar jag två stora steg så att vi står ännu längre ifrån varandra än förut. Han skrattar åt mitt tvekande. "Gumman, du står utanför huset."

Jag suckar och tar ett steg framåt. Bara för att vara fysiskt på festen.

Ett harklande läte kommer bakifrån Simons rygg och fram kommer en lite surmulen Samantha.

"Det ska bli trevligt att träffa dig senare den här helgen, miss Collins", säger Simon och nickar mot Samantha med ett lätt flin lekandes på hans vackra läppar.

Nej, usch! Inte sådana tankar om Simon. Usch!

"Jag börjar redan ångra att jag lät mina föräldrar be med dig", fräser hon.

Simon ler ursäktande mot mig och vänder sig om och börjar att gå mot sitt gäng.

Så fort hans vältränade ryggtavla inte längre syns till tar jag tillfället i akt att fråga Samantha.

"Jag trodde att du gillade honom", min röst låter hes.

"Mm, men inte när han försöker våldta min bästa vän", hennes sura min ersätts med ett litet leende.

"Våldta?"

"Överdriv inte nu, Alex."

"Men det var ju du som sa det", jag pekar på henne för att försvara mig själv.

"Äh, vem bryr sig? Här har du din dricka", Sam räcker mig en mugg som jag inte såg att hon hela tiden hade hållit i sin ena hand eftersom att den andra var upptagen med vad jag tror är hennes mugg.

Jag tar emot den och gör en äcklad min. Den stinker!

"Varför ger du drickan en sådan förfärlig min? Drickan kommer att få mardrömmar!" Skrattar Samantha.

"Är du säker på att jag inte kommer att dö om jag dricker det?"

"Helt säker! Dessutom är det bara Cola."

Jag ger muggen en osäker blick.

"Men gud! Jag kan ta den om du inte vill!" Säger Sam uppgivet och räcker fram sin hand för att kunna ta den ifrån mig, men som den barnsliga unge jag är trycker jag muggen mot min kropp och säger: "Min!"

Sam suckar, men ger mig en gest att dricka upp innehållet.

Jag tar ett djupt andetag och lyfter på den arm som håller i muggen, placerar lätt mina läppar mot muggens kant och smuttar på drycken.

Med en gång innehållet nuddar mina smaklökar spottar jag ut det lilla som jag fick i mig och kastar ifrån mig muggen.

"Har du pissat i den eller?! Bara cola! Jo, visst!"

Ett lågmält skratt hörs och jag kollar irriterat på den faktiskt ganska snygga killen som står och skrattar åt mig. Eller ja, efter vad jag kan se. Med tanke på att det är mörkt i hallen och att gatlyktorna utanför är placerade för långt bort ser jag egentligen bara killens bruna, rufsiga hår och musklerna som jag skymtar under hans vita T-shirt.