Badboy, You're Mine

Kapitel 8

~ Tisdag ~

Jag och tjejerna satt och gruppchattade hela kvällen igår efter att jag pratade med Zac. Det blev nog lite senare än vad jag hade väntat mig och därför vaknade jag inte när väckarklockan pep klockan halv sju imorse. Alltid trevlig.
Jag var stressad hela morgonen och sprang runt i huset som en kastrerad get. Wow, mitt språk asså.
Så ja... Nu börjar skolan om tio minuter och jag sitter på gräset vid busshållplatsen och väntar på bussen. Ganska självklart nu när jag tänker efter. Äh, vem är det jag försöker lura. Jag tänkte inte efter, det gör jag aldrig. Det är självklart att jag väntar på bussen på en busshållplats. Ingen ska behöva tänka efter för att förstå det. Vad är det jag babblar om?
Morgonsolen skiner som en galning och jag sitter och håller för mina ögon med min spinkiga hand. Med tanke på stressen imorse glömde jag solglasögon.
Jag börjar bli rädd att jag ska få gräsfläckar på mina jeansshorts av det väldigt gröna gräset.
Bussens däck smattrar mot gruset när den kommer upp för gatan.
För att inte riskera några gräsfläckar reser jag mig upp skyndar fram till bussen när den har stannat.
Precis innan jag hinner gå på bussen känner jag en hand på min axel och jag hoppar till av skräck.
Simon, inte förväntat, går förbi mig med ett flin på läpparna.
Efter ett par sekunder inser jag att han gick före mig och jag rynkar ögonbrynen.
Jag går upp på bussen med ett surmulet ansikte och visar mitt busskort till busschauffören och fortsätter fram till ett ledigt säte. Det ända lediga sätet.
Om det hade funnits några andra hade jag sprungit till det så att ingen annan kunde sitta där, men nej.
Bredvid mig sitter en fet gubbe i femtioårsåldern och snett över mig sitter Simon.
Gubben bredvid mig är nog en av de äckligaste jag någonsin sett. Hans T-shirt täcker knappt halva magen och ur hans navel sticker det ut en massa hårstrån. Hans öron är fyllda med med öronvax, och nej bara nej! Usch, fy och blä! Han är riktigt vidrig!
Jag lutar mig bakåt mot ryggstödet och försöker glömma bilden av hans näsa full utav snoriga näshår.
Sen till skolan, sitter bredvid en äcklig gubbe och har till och med den oturen att sitta på samma buss som Simon. Simon som har en egen bil. Som han får köra.
När ska jag få min egna bil?! Jag är snart arton år och jag tog mitt körkort när jag var sexton. Irriterande.
Skolan börjar närma sig och jag reser mig upp för att slippa sitta bredvid äcklet.
Bussen kränger våldsamt till och jag snubblar över mina egna fötter och jag skriker till.
Oturligt nog landar jag inte på golvet, utan i Simons knä! Med ansiktet väldigt nära hans.
Jag känner hur hans varma och mintluktande andetag träffar mitt ansikte.
Av ren reflex lutar jag mig sakta framåt och hans förvånade min utbyts med ett triumferande flin.
När hans flin registrerats i min hjärna inser jag situationen och kastar mig snabbt bakåt där jag blir överraskad av ett säte som sitter lite för nära och jag slår i med ryggen.
Alla kollar på oss och mitt ansikte färgas rött.
Den här morgonen blev lite för pinsam.

Ca fyra timmar senare

Efter att alla hade stirrat ut mig i bussen hade den lyckligtvis vart väldigt nära skolan, så jag hade ställt mig upp i gången igen och väntade på att den skulle stanna. När bussen äntligen hade stannat sprang jag ut från den och in på första lektionen.
Nu går jag i korridorerna som är fulla av elever och försöker att komma fram till en av utgångarna så att jag kan gå ut och äta min lunch.
Jag måste nästan putta mig framåt.
Någon kommer i en hastig fart emot mig för, vad jag kan se, fånga en amerikansk fotboll som en av hans vänner står och är beredd att kasta en bit längre bort.
Killen som skulle fånga bollen springer in i mig så att jag faller ner på golvet med en duns och min lunchpåse flyger iväg och mosas.
Killen ramlar halvt på mig och jag ligger på golvet, oförmögen att röra mig.
"... jävla king!" Simon och Kevin - en av hans "killkompisar" - kommer gåendes i korridoren, och på något magiskt vis flyttar alla andra på sig så att just de kunde komma förbi.
Båda ger mig en blick och Kevin fortsätter att prata.
"Ja, även om hon är lite udda..."
Jag inser nu att de pratar om mig. Döm mig inte. Jag är faktiskt ganska udda...
Killen ligger fortfarande över mig och jag puttar fort bort honom och reser mig sedan klumpigt upp.
Jag borstar bort damm, och inte bara osynligt damm som man brukar göra när man är nervös, från mina kläder.

-
Jag vet att detta kapitel var skittråkigt ( som alla mina kapitel är) och jättekort, och bara för det ska jag publicera ett till kapitel senare idag.
Jag vill även säga att jag vet att jag överdriver med alla dessa bilder i varje kapitel, men aja. Det kommersat komma fler, som i nästa kapitel t.ex.
Haha, känner mig ganska konstig... Vet inte varför.