Badboy, You're Mine

Kapitel 7

~ Måndag ~

Ryktet om att jag inte längre är Miss Oskuld har spridits snabbt på skolan och mina kompisar tjatar inte om annat. Jag har försökt att berätta för de att inget hände, men de bara flinar.

Jag sitter på min plats på den sista lektionen för idag och min engelskalärare står och viftar entusiastiskt med armarna och pratar om balen. Eftersom att jag går andra året på gymnasiet ska vi ha bal sista fredagen innan sommarlovet.

Balen är om tre veckor och alla jobbiga tjejer har redan försäkrat sig genom att fråga de killarna som de vill gå med, tror jag...

Mrs. Stevens, min lärare, går fram och tillbaka i klassrummet. Det skulle inte förvåna mig om hon råkade krossa ett fönster med sina viftande armar.

Jag hör hur stolen bredvid mig dras ut och jag ryser till när jag känner en hand läggas på mitt lår. Min blick möter en flinande Simon och jag reser mig så hastigt upp att stolen välter.

Alla kollar på mig, till och med Mrs. Stevens som slutar med sitt pratande och viftande.

"Hej..." Säger jag nervöst och vinkar försiktigt ut i klassrummet.

Simon brister ut i ett nästan härligt skratt, men eftersom att det var hans fel att jag totalt skämde ut mig blir jag inte lika påverkad av hans skratt som jag brukar.

De andra i klassen börjar också att skratta och Mrs. Stevens suckar uppgivet.

"Vi kan sluta lite tidigare idag. Ni har ändå fått all information om balen."

Wow! Lite tur har jag iallafall kvar!

Jag skiter fullständigt i Mrs. Stevens sura blick som är riktad mot mig när jag triumferande går ut ur klassrummet utan att ha ställt upp stolen.

Korridoren som förut var tom på elever för att alla andra har lektion fylls nu ut av glada tvåor. Alltså vi.

Jag stannar framför klassrumsdörren och de andra måste klämma sig förbi.

En hand "råkar" smeka min rumpa och Simon går förbi mig med ett leende. Äckel.

När jag kom till skolan idag bestämde jag och tjejerna att vi idag skulle gå på bio tillsammans. En tradition som vi inte har följt på länge.

Vi skulle gå direkt efter skolan, så jag går trött mot mitt skåp och sätter mig på det äckliga golvet framför skåpet. Här ska jag sitta och vänta i fyrtiofem minuter. Yay!

Fyrtiofem minuter senare

Någon sätter sig bredvid mig och skakar av skratt.

"Lilla Alex. Har du somnat?" Säger någon retligt och nyper i mina kinder.

Jag öppnar mina ögon och kollar på personen som satt sig ner bredvid mig. Sophia.

Jag blänger på henne och river bort hennes fingrar från mina kinder.

"Så länge du inte kallar mig stora Alex." Säger jag och reser mig hastigt upp och går därifrån.

Sophia suckar bakom mig, men jag kan ändå höra hur hon reser sig upp med ett "attraktivt" leende när Simon kommer gåendes framför oss.

Han hejar, men jag, som den bitchen jag ibland är, går bara rakt förbi honom samtidigt som jag räcker honom fingret. Fast den grejen med fingret har blivit mer som en vana. Bara för att våra föräldrar tvingar oss att ömgås ibland, betyder det INTE att vi är vänner.

När jag har kommit en bit i korridoren och insett att alla mina saker forfarande är inlåsta i mitt skåp där Sophia och Simon säkert står och äter upp varandra stannar jag och kollar obekvämt bort mot både det äckliga hångel som uppstår vid mitt stackars skåp.