Badboy, You're Mine

Kapitel 21

Hejejejejeje. Ehm, well... Jag känner att allt blir bara mer och mer komplicerat. Jag vet knappt vad jag skriver om själv längre och jag hade helt glömt bort karaktären Al/Albin. Jag vill inte heller lova att jag ska försöka skriva bättre (det gör jag haha) för att det antagligen inte kommer att bli något bättre. Jag hade ingen struktur på berättelsen i början och jag har det inte nu heller, men nu ska jag sluta dra in nya karaktärer och en massa onödig skit. Btw, när jag läste igenom lite av det jag skrivit (inte för att rätta stavfel, hehe) skrattade jag. Det är så fult och det är kul. Jag bah "wtf har jag skrivit?" men jag orkar inte bry mig. Tack och hej. Trevlig läsning. VARNING! OREDIGERAT! (som alla mina andra kapitel heh)

Jag förstod egentligen inte varför jag hade blivit så upprörd. Kanske var det för att hon aldrig hade berättat för mig om att hon hade en bror. Men jag hade fortfarande inte behövt springa därifrån. Efter att jag skakat hans hand hade jag fått panik och rusat ut ur huset. Hur dum kan man vara? Chase måste ha skrattat åt mig. Fast jag bryr mig ju inte.
Bussen stannade och jag reste mig upp och gick ut. Nu var det bara en fem minuters promenad till mitt hus. Jag började gå upp för gatan.
Varför hade Lexie inte sagt något? Eller ännu viktigare, varför hade hon berättat för Sam och Shai men inte mig? Det är verkligen något som inte stämmer.

Det knastrade under mina skor när jag gick uppför uppfarten till mitt hus. Bredvid stod Simons bil parkerad utanför deras hus. Nu måste jag veta varför han inte ha varit i skolan. Tänk om det har med Chase att göra? När han var här var det inte riktigt vänliga blickar mellan dem. Jag öppnade dörren och steg in i hallen. Mamma kom fort ut för att välkomna mig hem. Idiot. Hon stängde dörren bakom mig och jag förstod att det var något som hon ville säga. Jag satte mig ner på golvet och började knyta upp skorna, väntandes på vad mamma skulle säga. När jag tagit av mig och hon fortfarande inte sagt något kollade jag upp på henne. "Vad?" frågade jag och reste mig upp.

Hon verkade chockad av min attityd och det tog henne några sekunder att svara. "Jo, jag ville berätta att familjen Anderson kommer över på middag."
Jag suckade och blängde på min mamma. Igen? "Till vilken anledning?" frågade jag och drog otåligt en hårslinga bakom örat. Jag ville bara gå upp på mitt rum och sova.
"Din pappa fyller år", säger hon.
Juste. Fin dotter han har som glömmer hans födelsedag. Jag gav mamma ett leende innan jag sprang upp till mitt rum. Det var mörkt, jag hade inte hunnit med att dra bort gardinerna på morgonen. Jag lade mig ner på min säng och bredde ut mig på madrassen. Äntligen kunde jag sova. Jag stängde igen ögonlocken.

Varför överreagerade jag? Lexie hade bara inte berättat om sin bror, big deal. Fast jo det var det. Man berättar väl ändå om sådant om har vart bästa vänner i flera år? Dessutom blev jag sårad när hon redan hade berättat för Samantha och Shailene. Fast om hon inte hade berättat för dem heller hade jag inte tagit illa upp, eller varit så upprörd. Mina tankar avbröts av att det knackade på dörren. "Ja?" muttrade jag och öppnade ögonen. Zac kom in och satte sig ner bredvid mig. "Vad vill du?" frågade jag och satte mig upp.

"Shiet, suris", sa han och klappade mig på huvudet, bara för at provocera mig.
Jag morrade och han tog snabbt bort handen. "Jävla pms", muttrade han tyst och jag blängde på honom.
"Sorry, jag ville bara veta hur du mår", sa han efter en stund. Aa, visst. Sedan när brydde han sig om det?
"Du vet, det var en shitty anledning till att prata med Sophia", sa jag och puttade på honom med foten.
Han kollade ner på mig med ett flin. "Jag vet", han skakade på huvudet med stängda ögon.
"Så hur går det med den där norska tjejen?" jag vände mig om i sängen så att jag låg med mitt huvud i hans knä. Han hade inte pratat om Ingvild på evigheter. Som om hon inte var lika intressant längre. Jag trodde faktiskt att hon kanske var den som fick honom att tänka på sin framtid.
"Det liksom sket sig", sa han efter en stund. Hans leende försvann. Inget illa menat mot Ingvild, men nu hade iallafall Shailene en chans. Fast jag ville helst inte att min bästa vän och min bror skulle bli tillsammans. Ew.