Badboy, You're Mine

Kapitel 16

Jag vet inte riktigt hur Colton lyckades, men nu står jag med en golfklubba i händerna och får Colton att förklara för mig hur man gör. Den enda instruktionen jag får är att jag försiktigt ska slå till bollen med golfklubban och försöka få den i ett litet hål längre bort. Låter rätt enkelt, men när jag väl skulle försöka gick det inte lika bra som jag hade hoppats. När jag höjde klubban en aning från marken och skulle slå till den pyttelilla bollen rörde den sig inte en millimeter. Jag träffade den inte ens!
Colton står bakom mig och asgarvar.
När han ser mig i ögonen ser det ut som om han vilken sekund som helst ska förvandlas till aska. Om blickar kunde döda hade han inte existerat längre.
"Jag ska visa dig", säger han vänligt, men jag ser fortfarande hur hans fina ögon har kvar en glimt av hans busiga flin.
Han tar tag om min höft och det är som om stötar går emellan våra kroppar där de möts. Sedan tar han tag om min golfklubba, eller håller snarare sin hand över min där den vilar på golfklubban.
"Gör så här", viskar han mjukt i mitt öra och jag måste kämpa med mitt inre för att inte låta ett dumt flin leka på mina läppar. Det var svårt ska jag säga när han försiktigt lade ner sitt huvud vilandes på min axel.
Han tar ett lite hårdare grepp om den hand jag har på golfklubban och svänger den i en lätt båge och stöter till golfbollen så att den varsamt rullar fram till hålet i änden av banan och ploppar försiktigt i.
Det var magiskt att se att den så lätt trillade i.
"Jag klarade det!" tjuter jag.
"Du gjorde det, ja", säger Colton sarkastiskt med ett flin.
"Om någon frågar så var det jag som gjorde det, bara jag", säger jag. Inte kan jag förstöra min stolthet bara sådär!
Efter att Colton gjorde sitt försök och fick i den med en gång, gick vi vidare till nästa. Där fick Colton hjälpa mig igen, och denna gången fick vi inte i golfbollen i hålet med en gång, men på andra försöket gick det.
Nästa bana försökte jag helt ensam, men med tanke på vem jag är gick det inte så bra, men trots det had vi kul och skrattade. Colton skrattade även om jag inte gjorde det, också förstås.
Efter kanske två timmar kände jag hur magen kurrade och jag såg på Colton att han också började bli hungrig.
"Ska vi gå och äta lunch?" Frågar han efter en stund.
Jag kan inte förmå mig annat än att nicka. Han log och jag besvarade leendet. Utan förvarning började han att springa iväg från mig utan sin golfklubba eller någonting. Först tittade jag oförstående på honom, men när han vände sig om med ett flin förstod jag. Detta var en tävling och han utamanade mig att springa ikapp med honom. Jag släpper ivrigt golfklubban och jag känner hur adrenalinet susar i min kropp när jag springer så fort jag kan för att hinna ikapp honom, men jag är fortfarande Alexandria Clarks och kommer alltid att vara, så efter en minut av springandet gav jag upp och kippade häftigt efter luft. Ovanför hör jag Colton skratta ihjäl sig och nu vill jag verkligen klippa till honom, men låter bli.
"Bär mig", flåsar jag nästan ohörbart.
"Va?" Colton ser konstigt på mig.
"Bär mig", säger jag lite högre.
"Det får bli ditt straff."
"Men jag vann ju", skrattar han.
Jag spänner blicken i honom och tillslut gör han som jag säger.
Han lyfter upp mig i sina starka armar, men istället för att bära mig vrider han på mig och lyfter mig över huvudet på honom och sätter ner mig på sina axlar. Just nu är jag glad att jag valde ett par shorts och inte en kjol.
Han släpper ner mig från sina axlar när vi är framme.
"Tack för hjälpen", skämtar jag med honom och får ett leende till svar.
"Så... Vad vill du ha?" frågar Colton efter att han har satt sig.

Stället var mycket lyxigare än vad jag trodde i starten. Faktiskt väldigt lyxigt. Bord med vita dukar stod placerade överallt i matsalen och var bord var prydda med en bukett rosor och ett litet stearinljus.
Efter att vi hade ätit upp tvingade jag Colton att låta oss sitta kvar och skita i minigolfen. Vi skrattade så högt att efter att vi suttit så här i nästan lika lång tid som vi spelat minigolf, började vi få en massa konstiga blickar och nu inte bara från de som satt närmast oss utan även av personalen och personer som satt flera meter ifrån oss.
Helt plötsligt tar Colton tag i min hand och eftersom att han slutat skratta och ser gravallvarlig ut, blev jag en aning skärrad.
"Vad är det?" frågar jag med stora ögon, utan att dra åt mig handen.
"Jag vet att jag inte alls är den typen och egentligen bara tycker sådan här skit är fjantigt", börjar han och ett litet leende letar sig fram på hans läppar, vilket resulterar till att jag blir lugn och ler själv. "men jag undrar om du Alexandria Clarks, gud det låter som om jag ska fria till dig", muttrar han "iallafall, så undrar jag om du vill gå på balen med mig", han ger mig ett osäkert leende och släpper min hand.
"Om jag vill gå på balen med dig?" frågar jag osäkert, mest för att få det bekräftat.
Han nickar och jag ser en skymt av besvikelse i hans ögon.
"Självklart vill jag det!" viskar jag och flinar.
"Vill du?"
Jag nickar.
"Fan, Alex. Trodde du skulle säga nej där ett tag."
Jag börjar att skratta, men slutar tvärt när jag känner hur min mobil vibrerar i bakfickan.
"Ska bara svara", säger jag av någon anledning och krånglar upp telefonen och trycker snabbt på svara.
"Hallå?" Jag ler ursäktande mot Colton när jag vänder mig lite på stolen efter jag börjat prata med personen på andra sidan luren.
"Hej, det är Sam. Jag och Shailene hade tänkt åka till centrumet nu. Ska du med?"
"Jo, det kan jag väll."
"Bra. Vart är du?"
"På någon golfklubb."
"Golfklubb? Alex, golf, du?"
Jag skrattar tyst åt henne.
"Kan be Colton köra mig dit."
"Colton? Du lär få svara på en del fårgor när vi träffas, unga dam."
"Vi är där om cirka tjugofem minuter", säger jag och ignorerar det hon sade och lägger på.
"Skulle du kunna vara så gullig och köra mig centrumet?" frågar jag Colton och ler oskyldigt.
"Aa, visst. Och jag betalar för maten och golfgrejerna, utan invändningar", svarar han.
Jag bara nickar. Han får gärna betala, med tanke på det hämska han utsatte mig för.

Nittio minuter senare

Shailene hittade en klänning femton minuter efter att jag kommit, en ljusblå långklänning som påminner mig lite om Elsas i Frost. Fast egengligen så liknar den inte över huvud taget, men jag får känslan. Samantha letar fortfarande och till varenda en hon har sett eller vi har rekomenderat har hon muttrat något i stil med: "Är det ens lagligt att göra så fula klänningar?"
Så jag börjar tro att hon kommer gå till balen iklädd byxor och skjorta.
"Frågade Colton dig? Verkligen? Colton?" Shai kollar på mig med ett leende.
Jag nickar och blickar mot omklädningsrummen där Sam står och gömmer sig bakom ett skynke och provar några klänningar som hon tyckte var "godtagbara".
"Jag har inte hunnit fråga", börjar jag och ser på Shailene igen. "Vem är det du går dit med?"
Hon ler mot mig när hon svarar. "Vi har matte tillsammans. Han har blont hår och blåa ögon, jättesöt faktiskt!"
Jag hoppas innerligt att hon har kommit över Zac nu.
"Hoppas han tar väl hand om dig", säger jag och skrattar lite grann.
"Vi ska ju inte gifta oss", suckar hon men man kan skymta ett leende på hennes ljusröda läppar.
"Durå Sam! Vem går du med?" Ropar jag.
"Kommer inte ihåg vad han heter, men snygg var han!"
Sådana är mina vänner, ja.

-
Jag är jättesnäll och ger er ett till kapitel! Ha-ha
Jag håller på med ett nytt "projekt" så att jag lägger stor fokus på det. För er som inte förstod så menae jag att jag håller på med en ny bok. Kommer dock inte att publicera något av den förrän denna är klar. Det är en fan-fiction och om min kära vän Elin läser det här lovar jag att hon kommer tänka något i stil med "Nej, inte hon också!"
Hare gött!