Badboy, You're Mine

Kapittel 9

~ Fredag ~

Varje dag i skolan har jag fått konstiga blickar från personer i korridoren. Till och med Sam och Shai börjar viska när jag går förbi. Därför är det alltid bra att ha en vän som Lexie Adams.
Hon är inte bara den knasigaste i gänget, utan min äldsta vän. Inte det att hon är gammal, utan hon var min fösta kompis.
Jag minns på dagis då vi först träffades, så bråkade vi två om en blond barbiedocka. Det började med att hon satt och lekte med den finaste barbien på hela dagiset. Iallafall efter vad vi två tyckte, ganska komiskt nu när jag tänker efter. Iallafall, hon satt och lekte fridfullt med dockan när jag plötsligt fick syn på Lexie's röda hår som jag tyckte väldigt mycket om. Jag kastade ifrån mig pärlplattan, eftersom att jag satt och pärlade, och sprang fram till henne för att jag ville vara snäll och fråga henne om hon ville leka, men då såg jag att hon satt och lekte med den där dockan och jag blev förbannad. För tidigare den dagen hade en av fröknarna sagt nej till mig när jag frågade om jag fick leka med dockan, det var ju ändå gaska konstigt att jag inte fick. Men som sagt, jag blev rasande! Jag slet dockan ur hennes händer och skrek något våldsamt.
Lexie, som den bestämda unge hon var, ställde sig upp och trampade hårt med foten i golvet och lade sina armar i kors.
"Jag hade den först!" Hade hon sagt.
Jag bara räckte ut tungan och då var det inte längre dockan det handlade om.
Lexie hoppade på mig och jag måste ha tappa dockan i fallet för jag minns inte att jag hade den i handen eller nära mig under min och Lexie's brotningsmatch.
Det blev riktigt allvarligt och senare den dagen gick jag hem med flera blåmärken, eftersom att Lexie var den typen som slog, och hon gick hem med inte lika fint hår och en massa rivsår. Som jag alltid sade när jag var liten, jag var en katt.
Men när våra förldrar hade hört om det här blev de nog riktigt arga och bestämde sedan en liten middag där vi skulle prata ut och bli åtminstone ganska bra vänner. Och ja, det blev vi också. Men jag får inte glömma att berätta att vi bara var tre år gamla...
Jag vaknar ur mina tankar när någon ropar mitt namn.
"Va?" Säger jag och kollar förvirrat upp.
Framför mig sitter hela franskaklassen och tittar på mig.
"Jag frågade dig något." Säger Mr. Johnson, våran unga franskalärare. Riktigt syngg är han också.
Usch, nej! Vad har hänt med mig?
"Förlåt, men jag vet inte." Säger jag och låtsas som om jag har lyssnat på hans fråga.
"Vet du inte hur gamla dina föräldrar är?" Frågar han och kollar konstigt på mig.
Alla dessa konstiga blickar alla ger mig! Sluta!
"Jo, det är väll klart." Svarar jag och ler lite försiktigt.
"Ja, de var ju det min fråga var." Mr. Johnson suckar.
"Jaha... Ehm..." Jag tänker.
"Fyrtiotre och Fyrtiofyra." Säger jag.
"På franska."
"Du pratar ju inte på franska." Konstaterar jag och sätter mig rakt på stolen.
"Bara gör det, Ms. Clarks."
(Det är inte riktigt meningen att ni ska förstå vad det är de säger, men om ni har lust kan ni ju ta reda på det själva)
"Ma mère est de quarante-deux ans et mon père est quarante-quatre." Säger jag och försöker att få det låta så proffsigt som möjligt.
Mr. Johnson ler ansträngande och fortsätter till personerna framför mig.
Jag suckar frustrerat och drar mig i håret. Jag brukar inte vara så här!
"Comment allez-vous?" Jag hoppar till av den plötsliga frågan, och uttalet var perfekt!
Jag blickar runt i klassrummet, men hittar ingen som jag skulle kunna tänka ha ett sådant bra uttalande.
"Ici." Skrattar personen bredvid mig och där sitter Colton. En av Simon's vänner. Usch.
"Vilken ära att få dig att prata." Säger jag och höjer kaxigt på ena ögonbrynet. Fast ärligt talat har jag aldrig hört Colton prata förut. Han är liksom den tysta i deras gäng.
"Ce un honneur de vous faire sourire." Han ler snett.
Utan att jag märkt det log jag faktiskt. Inte bra...
"Bara för att göra något enkelt tänkte jag att ni kunde prata om eran familj med era bänkkamrater." Säger Mr. Johnson så att alla hör.
I ögonvrån ser jag hur Colton ler barnsligt.
"Så..." Börjar jag men jag avbryter mig själv när jag ser att Colton kollar nedlåtande på mig.
"Du kan väll börja." Säger han och flinar.
Jag muttrar ett litet 'okej' och börjar.
(Nu kan det vara ganska bra om ni översätter, men ni måste inte! Men det är smartast:))
"Je vous ai déjà dit quel âge mes parents sont, donc quand je peux dire maintenant, je ai un grand frère qui est de vingt-un et son nom est Zac." Säger jag.
"Bien. Probablement écouté vous n'êtes pas de moi quand je lui ai parlé de mes parents." Börjar han och jag hummar instämmande. Han har rätt, jag lyssnade inte överhuvudtaget när han berättade hur gamla hans föräldrar var. Jag menar, varför skulle jag?
"Je ne peux donc gonfler commence par dire que ma mère est de quarante-deux ans, comme la vôtre, et mon père est de quarante."
"Pas de frères?" Frågar jag och kollar oskyldigt på honom.
Jag ser hur detta är ett känsligt ämne för honom när hans glada leende ändras till ett sorgligt uttryck. Hans ögon lyser inte lika starkt av lycka längre och det ser nästan ut som om han ska börja gråta.
"Förlåt." Säger jag och lägger en hand på hans.
Colton kollar in i mina ögon och säger: "Det gör inget. Du visste inte, det gör du fortfarande inte."
Jag kollar medlidsamt på honom. Vad är det som är så känsligt i just detta område?
"Har du något husdjur?" Frågar jag för att få honom på andra tankar.
Någon puttar till mig i ryggen och personen som gjorde det harklar sig. "På franska."
Ett litet skratt lämnar Colton's läppar och även jag börjar skratta lite granna.
Mr. Johnson suckar och går vidare till nästa bord för att lyssna på dem.
"Tack." Colton avfyrar ett leende.
"För vadå?"
"För att du finns."
Mina kinder färgas röda och jag blir ärligt talat smickrad av hans ord.
"Inte för att jag kan komma på något speciellt jag gjort för dig, men du ska veta att jag finns om det är något du behöver prata om som du kanske inte kan prata om med Simon." Säger jag och ler försiktigt. Osäker på vad jag egentligen borde ha svarat.