Badboy, You're Mine

Kapitel 6

~ Söndag ~

Jag vaknar med en stark känsla av att gå till Caféet två kilometer från busshållplatsen nere i gatan, men jag orkar verkligen inte resa mig upp. Orkar inte!

Lätta steg springer upp för trappan och fortsätter fram till min dörr som smälls upp och där står Lexie.

"Upp och hoppa, latmask!" Sjunger hon.

"Sluta föra sådant oljud!" Skriker jag och kastar en kudde på henne, men hon bara skrattar och sätter sig bredvid mig på sängen.

"Ditt hår lyser", säger jag och drar en hand över mitt ansikte.

"Ditt hår är ett enda stort trassel", skrattar hon.

"Jag menar det. Varför färgade du ditt hår rött? Det var ju liksom rött innan också. Bara inte så lysande."

Lexie rycker på axlarna och svarar enkelt. "Kände för det."

Hon glömde att stänga sovrumsdörren och jag skymtar en glad Zac som hoppar runt och nynnar på någon konstig låt. Det vill säga om det är en låt och inte bara något dåligt som Zac själv kommit på, som han brukar när han är på ett irriterande bra humör.

"Håll käft!" Skriker jag och blänger på honom när han kollar in i rummet.

"Här är en som har vaknat upp på fel sida av sängen", muttrar han, men fortsätter att glatt hoppa ner för trappan som en femåring som ska ut och leka i sandlådan.

"Upp och hoppa!" Lexie drar i mina armar för att försöka få mig att gå ur sängen, men så lätt är det inte.

"Men vafan, kvinna. Upp med dig!" Hon tar tag i mina fötter och ställer sig stadigt en bit ifrån sängen med sina händer fortfarande lindade om mina fötter och tar sats.

Jag flyger ur sängen, täcket ramlar av någonstans i fallet och jag landar på Lexie's kropp som ligger på det hårda golvet och skakar av skratt.

Jag stönar av smärta, även om jag landade på Lexie's mjuka mage, och reser mig upp med en sur blick.

"Du ser drogad ut!" Lexie kollar upp på mig och skrattar hysteriskt.

Jag får ett litet vredesutbrott och börjar att springa emot henne och hennes roade min ändras till skräckslagen. Hon börjar att skrika och jag jagar henne genom hela huset tills hon stannar i vardagsrummet och slänger sig ner på soffan och jag kommer där efter, men hinner inte att vända mig om och springer därför rakt in i en vägg. En ganska hård vägg.

Hennes retfulla skratt kommer bakom mig och jag öppnar försiktigt mina ögon och lyfter mina armar och drar ner henne på golvet med en duns och nu var det hennes tur att stöna av smärta.

"Så går det när man väcker en trött kärring. Med andra ord, Alexandria Clarks", flinar Zac som kommer in i vardagsrummet med en macka i handen. Han ska alltid försöka att få mig på bra humör.

"Idiot", fräser jag och han lägger tillgjort handen på bröstet och låtsas att vara sårad. Zac slänger sig ner på soffan och sätter på tvn.

"Så vad gör mig den äran att få dig på trevligt besök", frågar jag och puttar bort Lexie's hand som ligger på helt fel ställe.

Hon flinar och reser sig upp.

"Äh, tänkte bara att gå till Caféet två kilometer från busshållplatsen längre ner i gatan, men jag ville inte gå ensam. Det hade varit deprimerande", svarar hon.

Lexie är verkligen en fantastisk person, nu får hon bara lyfta upp mig på mitt rum och klä på mig. Hon hade gärna kunnat hjälpa mig att gå på toa också, är ganska kissnödig.