Badboy, You're Mine

Kapitel 17

Hej! Innan ni börjar läsa kapitlet vill jag bara säga en sak.
Den nya boken som jag skrev om i förra kapitlet (tror jag) var ju planerad som en Fan-fiction om The Fooo Conspiracy, men nu när jag har skrivit några kapitel är jag inte längre säker på om jag verkligen vill. Därför behöver jag hjälp från er!! Kommentera om ni tycker att nästa bok ska va en fan-fic om TFC eller en vanlig teen-fic!!

{ Alexandrias perspektiv }

Balklänningen som jag tillslut hittade har jag på mig och ett par ointressanta accessoarer är lite här och vart. Dock fick jag någon professionell person att göra mitt smink. Jag var alldeles för rädd för att göra hela kvällen till en hög klonk (klonk=skit) - blev lite påverkad av att ha läst The Maze Runner på två dagar, Shailene hade rekomenderat den - genom att göra min sminkning helt själv.
Jag sitter i trappan och har blicken på ytterdörren hela tiden samtidigt som jag stryker över det gula tyget till min klänning.
Efter några samtal med Colton hade vi bestämt att han skulle hämta upp mig kvart över nio, fyrtiofem minuter innan balen börjar, eftersom att det var en liten bit till skolan från mitt hem och för att mina föräldra stolt satt i soffan i vardagsrummet med varsin kamera, pappas en aning större än mammas. Nu var klockan tre minuter över nio och eftersom att jag blev klar med håret för tio minuter sedan finns det inget kvar att göra. Egentligen var det inte jag som fixade håret heller utan min mor som insisterade på att göra en uppsättning som hon längtat efter att få göra, av någon anledning. Och med tanke på att hon är helt beroende av glitter har hon fäst några diamantliknande grejer i mitt hår som matchar de små gnistrande ädelstenarna på överdelen av min klänning.
Jag blickar mot klockan i köket som man kan se efter några sekunders ansträngning, och den visar att det endast är nio minuter kvar till att Colton ska komma.
När mamma förut insisterade på att fixa mitt hår när jag frustrerat hade kommit ner till köket, hade jag fått en glimt av en rosa muffin vandra in genom dörren till Simon och jag antar att det var Sophia med en överdrivet fluffig klänning, och Gud vet vad de håller på med.
Endast sju minuter kvar.
Mamma kommer med trippande steg ut till mig med ett leende på sina läppar.
"Tänk att du ska på bal ikväll!" tjuter hon och sätter sig bredvid mig på trappsteget.
"Mamma, du vet väll att balen inträffade förra året också?" jag himlar med ögonen.
"Jodå, men då gick du ju bara med dina vänner. Nu ska du ju faktiskt gå med en kille!" hon lägger en hand på min axel och ler stolt.
"Vet du förresten vem Al är?" frågar hon plötsligt. Snacka om att byta samtalsämne.
"Ja... Han är ju nyinflyttad."
"Mhm. Han var allt en trevlig karl. Och hans mor är ju så söt!"
"Har du träffat Al?" frågar jag förskräckt. Jag glömde helt bort att jag erbjöd honom att sova på ett gästrum efter att Simon trumpet hade gått hem!
"Ja! Viste du förresten att han var en vän till din bror?"
"Känner han Zac?" detta kan inte bli mer knasigt.
"Mm, han hade sovit över här den kvällen jag och din far inte var hemma."
Jag kan nästan inte hålla mig för skratt.
"Jag bjöd på kaffe och vi fick allt en trevlig pratstund. Inte sant, Michael?" ropar hon åt sin man som hasande kommer in i rummet. Han muttrar något till svar.
Stackars Al. Bli utsatt för mina väldigt pratglada föräldrar. Och det att han kände Zac sedan innan. Jag skrattar fortfarande åt det.
"Kommer pojken snart?" frågar pappa bryskt och jag kollar på klockan igen.
"Han ska komma nu", säger jag och reser mig upp från trappan och börjar gå mot ytterdörren för att se ut, och precis då plingar det på dörren.
"Han är här!" tjuter mamma så högt att jag skäms. Hon börjar att hoppa runt på golvet efter själv ha rest sig upp från trappan.
"Mamma, lugna ner dig!" väser jag och öppnar sedan dörren med ett leende.
"Jävlar", mumlar Colton när han kollar upp på mig.
"Behärska ditt språk", morrar pappa och jag känner hur han kommer upp bakom mig.
"Ursäkta, sir. Jag kan bara inte beskriva din dottters skönhet", förklarar Colton sig och jag stiger åt sidan för att släppa in honom i huset.
Pappa grymtar något och går tillbaka till sin plats bredvid min mor.
Zac fick tyvärr inte uppleva detta, för han vill ju så gärna (lägg märke till sarkasmen), för han hade bestämt sig för att överraska Ingvild med att åka upp till Norge några dagar.
"Nu ska du inte få förstöra denna kvällen för ungdomarna, Michael", säger mamma och ger sin man en sträng blick.
Bilderna som min mamma så gärna ville ha blev tagna och jag sitter nu i Coltons bil påväg till skolan där balen hålls.
"Förlåt", mumlar jag.
"För vadå?" frågar Colton och kollar osäkert på mig.
"För att min pappa gör en aning irriterande saker och uppför sig ohövligt."
"Äh, det är ju inte ditt fel. Du får inte berätta för honom att jag sade det!"
Jag skrattar åt honom och skakar på huvudet.
"Lovar."
Den stora byggningen tornar upp sig framför oss och jag känner hur nervositeten stiger.