"Alex, hur är det?" frågar Simon och kollar oroligt på mig.
Det känns så konstigt att prata så här med honom efter alla dessa år.
"Det gör fortfarande ont, så fruktansvärt ont", viskar jag.
Han lägger tröstande en hand på min axel.
"Jag vet att det var ett par år sedan pappa försvann, men det betyder inte att det slutar såra än. Bara för att det var länge sedan det hände, betyder det inte att personen kommer tillbaka. Det är inte som om personen är ute och reser och ska komma tillbaka efter en stund. Man sakanr hen då, när personen är bortrest, men man vet att msn får träffa personen igen. Om denna personen har dött, vet man att man aldrig får träffa hen igen, trots att det har gått flera år", jag kollar försiktigt upp mot Simons sorgsna ansikte och för första gången förstår jag varför Colton började gråta den kvällen han berättade om sin lillasyster. "Är man död så förblir man död."
Jag skvätter lite med fötterna i dammen och ser ner på min spegelbild. Mitt förut ljusbruna hår har mörknat och jag ser tröttare ut än vanligt. Jag bestämmer mig för att det är dags att berätta det för honom. Han har rätt i att veta.
"Men trots att min egna far inte längre är i livet, så vet jag att han fortfarande är stolt över mig och önskar mig all lycka i världen. Tillsammans med min dotter. Vår dotter. Simon, jag är med barn."
The End
YOU ARE READING
Badboy, You're Mine
Teen FictionHan står där framför mig och det känns bara så rätt. Men hur? Jag vet inte. Ni som har upplevt kärlek vet nog hur det känns. När du bara står där och kollar på en person som du känner starkt för. Även om du kanske inte borde.
