Badboy, You're Mine

Kapitel 24

Hello my little shit flies! (??????) Yesiyesss jagg e tillbaka. HAH. Nej. Men aa. Tänker inte kommentera min uppdatering bc jag bryr mig inte längre. Sorry. Har ju börjat skriva på nya *host* typ förrförra året *host*, men jag har råkat radera/tappat bort världens fucking (oj förlåt?) bästa prologer och epiloger så jag ar gått i dvala av sorg och vill inte skriva mer lol. Asså jag skämtar inte när jag säger att det var det bästaste jag någonsin har skrivit. Asså det är verkligen inte på samma level som den här äckliga boken. Jag vet att att jag skriver världens sämsta i den här, och jag hoppas att ni också gör det, men aaaa. Så den va liksom next level gånger tusen, men jag radera det bc jag radera allt på min skol-ipad (där jag hade allt skrivet) för att jag skulle lämna in den bc jag skulle sluta på den skolan å börja på en i Norge istället så rip mitt liv för det. Har fortfarande inte kommit över det och det var typ tre månader sedan. Heh. Men aa iaf, så det enda jag egentligen ville skriva var att jag hoppas att jag inte har skrivit alltför fel och för dåligt i det här kapitlet, för jag har redan börjat bli lite confused när det gäller språken (norska och svenska) trots att jag bara har gått i norsk skola i en och en halv vecka. Aja, ha det så gött nu asså när ni läseer. Hoppas ni gillar det eller nåt och att ni vill läsa mina kommande (dåliga nu för glöm att jag skriver om prologerna och epilogerna) böcker. Pusspuss ((Hur stavas glöm/glömm??? Har jag bara blivit fullkomligt efterbliven som inte vet. Ja antagligen. Men hjälp. Femtonåringar borde veta liksom. Inte för att jag är femton än men whatever. Snart, om nån månad. Typ en)

Jag drog fundersamt en hand genom håret. Efter dagens händelser hade jag inte vågat gå hem så jag var nu påväg hem till Lexie, den enda vännen som inte var upptagen. Samantha var på dejt, som vanligt, och Shailene satt hemma och stressade ihjäl sig själv med läxor, vilket jag egentligen också borde göra. Alla mina andra vänner hade jag inte haft en lång konversation med evigheter och det hade varit alldeles för stelt om jag frågade någon av dem.

Anledningen till att jag överhuvudtaget ville vara med en kompis var för att jag ville berätta om all som hade hänt idag, men det var ingen idé att ens försöka prata om Simon med Lexie, så min enda anledning var som bortblåst.

För att vara ärlig visste jag inte ens om hon var hemma, för hon hade inte svarat när jag hade ringt henne för några minuter sedan, men jag tog chansen ändå. Vi har inte umgåtts så mycket den senaste tiden, och hon har ganska mycket att förklara gällande sin bror, Chase.

Jag gick hastigt upp för hennes uppfart och när jag var framme vid dörren var jag tvungen att ta ett djupt andetag. Det är bara så dålig kondition jag har, don't blame me. Jag tryckte på dörrklockan och medan jag väntade på att någon skulle komma och öppna passade jag på att leta efter Lexies nya bil vid parkeringen, men den var utbytt med en svart, glansig BMW. Den var kanske inte lika fin som Simons sportbil, men den var fortfarande mycket finare än den begagnade bilen som var Lexies. Har hon fått ännu en ny bil? Mina föräldrar vill inte ens ha tanken på att ge mig en egen. Jag får inte ens köra deras trots att jag tog mitt körkort för över ett år sedan.

Tunga steg hördes inifrån och med ett knäpp öppnades ytterdörren. Nu stod jag plötsligt framför den mystiske Chase. "Hej." Han flinade samtidigt som han lutade sig med sidan mot dörrkarmen. Jag svarade honom med ett ansträngt leende. Vem var han och varför har jag aldrig hört talas om honom förut?

"Du är Alexandria, eller?" frågade han och utforskade mig från topp till tå. Jag nickade. "Är Lexie hemma?"

Ett lätt skratt undslapp hans ljusrosa läppar. Hur kan jag inte ha lagt märke till honom i huset förut? Jag kan verkligen inte förstå varför vi inte har mötts förut. Jag förstår ingenting. "Nej" svarade han med ett roat uttryck i ansiktet. Jag visste inte om det var lekfullt eller om jag har gjort något. "När kommer hon hem då?" frågade jag och tryckte undan mina tankar på att han kanske skrattade åt mig. Han ryckte på axlarna. "Säkert när som helst. Du kan komma in och vänta så länge."

Jag stod emot att kolla konstig på honom utan pressade istället fram ett leende. "Nej, tack. Jag kan sitta här ute sålänge." Ennu en gång fick han det där roade uttrycket i ansiktet och jag började nu bli ganska säker att han gjorde narr av mig. "Aja du är välkommen in när du ändrar dig", sa han och började stänga dörren med blicken i telefonen samtidigt som jag satte mig ner på trappan. "Och jo, förresten. Det står att det ska regna vid den här tiden, så jag hoppas du gillar att bli blöt." Och så hörde jag dörren bakom mig smällas igen.

Omg bara jag som älskar Chase???