Badboy, You're Mine

Kapitel 23

HAPPY NEW YEAR FÖR FAN!!! Några månader försent, men vad ska man göra? (OREDIGERAT!)

Det hade gått några dagar sedan incidenten med Simon och vi hade fortfarande inte fått chansen att prata. Om jag tänkte efter så hade jag faktiskt inte sett honom sedan han var hemma hos mig. Colton hade lite här och där gett mig några blickar och leenden som jag besvarade. Nu satt jag i matsalen och väntade på att mina vänner skulle komma. Jag satt alldeles ensam. Kul.

Sam hade kommit hem till mig efter skolan den dagen Colton höll på med choklad och kakan, jag vet ärligt talat inte hur jag ska beskriva den händelsen. Jag och Sam hade suttit och pratat om både det som hade hänt med Simon och Colton. Det var till en början skönt att prata av sig, även om det kanske inte var så stort, men sedan så blev det lite jobbigt när hon sa att jag var hopplös och att hon inte hade någon aning om varför jag klagade på att två killar var intresserade. Hennes ord, inte mina. Själv visste jag bättre än att tro att skolans populäraste killar gillade mig.

"Vad tänker du på?" avbröt en mörk röst mina tankar. Jag kollade upp ifrån bordet och möttes utav en flinande Simon. Hans bruna ögon glittrade och under hans vita T-shirt kunde man skymta hans muskler. Han harklade sig och min blick for genast upp till hans ansikte igen. "Va?" frågade jag. Ett genuint leende spred sig på hans läppar och han fick små skrattrynkor under ögonen. Jag suckade åt mig själv. Hur dum var jag? Jag betedde mig som en sådan där hjärntvättad hejaklacksledare.

Simon satte sig ner på stolen bredvid mig och kollade på mig. "Vad tänker du på?" frågade han igen. Jag drog en hårslinga bakom örat och kollade ner i bordet. "Ehm.."

"Vet du vad?" sa han plötsligt. Skrämt kollade jag på honom med stora ögon. Han log igen innan han fortsatte. "Skolan suger."

Det kunde jag inte säga emot. Jag nickade långsamt, en gest som betydde att han skulle fortsätta. "Vi sticker här ifrån", sa han och tog tag i min hand. En aning chockat kollade jag från våra sammanflätade fingrar till hans ansikte. Även han hade ett förvånat uttryck.

"Ehh... Det var inte meningen", sa han obekvämt, men utan att släppa greppet om min hand. Jag nickade osäkert och reste mig upp för att följa efter honom.

"Vart ska vi?" frågade jag nyfiket när vi var ute ur matsalen. Han kollade lurigt på mig och vickade med ögonbrynen. "Hemlis", svarade han och började raska på stegen så att jag höll på att snubbla bakom honom.

Vi passerade ett par elever och några korridorer. Jag var extremt rädd för att det skulle komma någon lärare och förstå vad det var vi höll på med. De skulle direkt bli misstänksamma av att jag går runt i skolan med Simon.

Helt plötsligt stannade han och det var nära på att jag sprang in i honom. Han släppte taget om min hand för att öppna skåpet framför sig och ta ut en svart skinnjacka. "Vart är ditt skåp?" frågade han samtidigt som han stängde sitt.

"Nästa korridor till vänster", svarade jag och han gav mig en snabb nick innan han vände sig åt det hållet. "Jag behöver ingen jacka", log jag, trots att jag visste att han inte kunde se mig eftersom att han hade ryggen mot mig. "Är du säker?" frågade han och kollade på mig från topp till tå. "Det du har på dig kan bli lite kallt."

Jag kollade ner på min vita sommarklänning och mina ballerinaklädda fötter. En aning kallt kanske. "Nej, det går bra", log jag. Han himlade med ögonen men sa inte emot.

Vi fortsatte bort mot utgången utan att hålla hand och för att vara ärlig var jag lite besviken. Jag saknade den trygga känslan jag fick av hans varma, grova hand.

"Vart ska vi?" försökte jag ennu en gång och fick bara en irriterad blick som svar.

Simon började leda mig bort mot skolans parkering och det var då jag förstod att vi skulle långt. "Ska du göra något cringe nu?" frågade jag och rynkade på ögonbrynen när han plötsligt stannade framför sin bil.

"Jag kommer ångra mig snart", sa han och öppnade bildörren åt mig. "Va?" jag kisade upp mot honom. Solen ska alltid vara en stor nackdel för korta människor. "Du pratar alldeles för mycket och snart kommer jag ångra mig att jag tog med dig", svarade han. "Ska du sätta dig?"

Jag tror inte Simon någonsin fått lära sig om hur han ska uppföra sig, och om han gjort det har han glömt det för länge sedan.

Trött på att vänta på mig gick han runt bilen och satte sig i förarsätet. Efter några sekunder gick det in i min hjärna vad det var jag skulle göra och jag satte mig i bilen och stängde dörren efter mig. "Vart ska vi?" frågade jag igen och med en gång orden lämnade mina läppar kom jag på att Simon antagligen kommer hugga av mitt huvud snart.

Han ignorerar mig totalt och startar bilen med ett högt brum från motorn. Sexigt. Vi gasade iväg från skolan och en klump började bildas i magen ju längre ifrån vi kom. Mina föräldrar kommer mörda mig om de får reda på detta.

"Är det första gången du skolkar?" frågade han efter en stund. Jag nickade och kollade ner på mina händer som låg sammankopplade i mitt knä. "Asså vi kan vända och åka tillbaka om du vill", sa han och kastade en snabb blick på mig innan han kollade mot vägen igen.

Jag öppnade munnen för att svara, men han avbröt mig. "Fast då missar du ju det roliga."

"Okej", sa jag och drog en hårslinga bakom örat. "Okej?" frågade han och kollade på mig igen med en frågande blick. "Hur långt är det kvar?" frågade jag istället för att svara honom. "Inte så långt, tio minuter kanske."

Jag suckade och började trumma med fingrarna på mina ben. "Kan du iallafall säga om du ska kidnappa mig?" frågade jag och kollade upp på honom.

Han började skratta. "Jag har inte planerat att kidnappa dig, Alexandria", svarade han med ett stort leende på sina läppar. Av någon konstig anledning var det lugnande att höra honom säga mitt namn. "Skönt att höra", svarade jag och tvingade bort min blick från hans vackra ansikte. Vänta va?

Vi svängde av från huvudvägen och in på en smalare, ojämnare väg. Det gröna gräset som omringade gruset var högt och gav en viss charm till omgivningen.

Det började dyka upp träd som senare blev till skog. Nu började jag på riktigt tro att Simon hade kört mig hit för att våldta mig. "Simon", sa jag osäkert och lät mig kolla på hans ansikte igen.

"Ja?" svarade han och kollade ner på mig. "Vill du skada mig?" frågade jag. Han höjde på ögonbrynen och ett flin började sprida sig över hans läppar. "Nej, jag vill absolut inte skada dig", svarade han.

Jag nöjde mig med svaret och fortsatte med att vänta på att resan skulle ta slut. Träden började minska och det blev ljusare runt omkring oss. Längre fram blev gräset kortare och grusvägen verkade sluta.

Bilen stannade och jag kände hur Simon kollade på mig, väntandes på att jag skulle reagera. Jag var lite i chock av synen, men försökte att inte visa det för Simon, för jag visste att han skulle komma med någon spydig kommentar om hur fjantig jag är som blir förälskad i det glittrande havet.

Tillslut mötte jag hans blick och han flinade brett. "Ska vi gå ut?"