summerlove [h.s] || swe

6

Madisons POV

Han var så fin.

Så underbar, så nära.

Men vi hade knappt känt varandra i ett dygn, hur kan jag känna såhär redan?

Visst, jag är inte speciellt ny när det kommer till killar. Men jag har aldrig sett någon vika sig såhär lätt.

Det är som om han tappat sin utsida. När jag såg honom för första gången var det ögonen jag fastnade för. De skogsgröna, raka ögonen som direkt fångade mina. Det var något speciellt med honom. Var det hans långa, lockiga, chokladbruna hår? Eller sättet hans läppiercing drog till sig uppmärksamhet när han pratade?

Sättet han pratade.

Sättet hans massiva bröstkorg rörde sig för varje andetag bakom de ordinära skjortorna jag sett att han haft hemma.

Sättet han höll om mig efter drömmen, sättet han stryker undan mitt hår, sättet han viskar i mitt öra.

Jag var inte den som föll lätt. Men denna gången, har jag verkligen fått hålla tillbaka mig själv. Jag känner honom knappt, fan Maddie, du känner honom inte ens!

Hur blir han när han blir arg? Skriker han? Gråter han? Eller håller han bara käften och sticker?

Visar han sina känslor ofta? Well, förutom kärlek. Det har han inte svårt för att visa, åtminstone inte ifall det är äkta.

Är det äkta?Mitt undermedvetna slog till mig över kinden. Just det, jag vet inte, för jag känner honom inte. Var det värt att testa? Vi skulle ändå vara här endast över sommaren, inte så att det skulle bli något långdraget...

Jag vaknade ur mina dagdrömmar av att tre främmande röster hördes bakom mig, Niall, Liv och Harry. Jag vände mig om, och granskade alla tre.

Den ena, hyfsat lång med lite mörkare hy, en svart skjorta med uppvikta armar så alla hans tatueringar syntes. Hans svarta hår låg vackert slickat bak emot hans huvud. Den andre, var också i samma längd. Bruna, vänliga ögon och brunt, normallångt hår. Han hade också tatueringar, dock inte lika mycket som de andra. Han hade ett mjukt leende och ögon som verkligen fastnade, när han mötte min blick. Den tredje? Ett barnsligt men charmigt leende, långt hår som stod åt alla håll och som resten - tatueringar. Klädd i svarta stuprörsjeans och en svart t-shirt, precis som Harry. Alla kom fram och presenterade sig. Zayn, Liam och Louis. Kan väl inte vara så svårt att komma ihåg?

Niall styrde oss mot en pizzeria längre ner på gatan, och jag kände Louis blick som nålade sig fast på mig hela tiden. Jag greppade tag i Harrys arm, av ren reflex och han sneglade ner på vår kontakt, sedan log han brett. Han slängde en snabb blick mot Louis håll och bet sig löst i läppen. Gud, jag kan inte sluta titta när han biter sådär.

När vi väl kommit fram till pizzerian berättade jag för Harry vad jag ville ha, så han och Niall gick fram och beställde. Jag och resten satte oss vid ett tomt bord.

- So.. Madison, is it? You're from the US? Det var Louis, så klart. Han fäste sin blick i mig och lekte med sin piercing han hade i tungan.

- It's true.

- How is it? I mean, if you compare it to England?

- Well, I love America of course. But this is something special. Everything's different here, the people, the atmosphear..

- The dates, avbröt Louis mig.

- Yeah, the dates here is different also. Ever been on a date in England? Jag skakade nervöst på huvudet, vart ville han komma?

- Well, why don't we make this one our date?

- Excuse me, your date? Harry tornade upp sig vid bordet och vände sin gröna, nu nästan svarta blick mot sin vän.

- Yeah, my date? It's not like she's going after you, Haz. Jag såg på Harry, hur ilskan växte i honom.

- Oh my god guys, calm the fuck down! Think about these poor girls, they don't need you to run after them like dogs. Jag kollade på Liam, som hade avbrutit hela tjafset.

- I'm sorry Madison. It's always like this. Jag bet mig osäkert i läppen och tittade på Liv, som satt och skruvade sig obekvämt på stolen.

- Here, enjoy your food! Kvittrade servitrisen och lämnade allas pizzor vid bordet. Jag började skära upp pizzan i bitar, men min aptit hade försvunnit. Varför var Louis på mig? Jag förväntade mig inte direkt att Harry hade berättat något, jag menar, det är inget seriöst emellan oss.

Eller?

Han hade givit mig så bra signaler. Han ville att jag skulle se hur han kände. Jag är förvånad hur mycket han hade öppnat upp sig för mig på bara ett dygn. Jag tryckte in en pizzabit i munnen och svalde, men kände snart att det var ett dåligt val då det kändes som att den ville upp igen.

- I'm so sorry, but where's the bath room? Jag kollade skräckinslaget på Harry, som pekade bakom mig.

- Do you want me to come?

- No.. no it's fine, hulkade jag fram och reste mig sedan, och småsprang till toaletterna. Väl framme dundrade jag in i ett tomt bås och hängde mig över toaletten. Som jag trodde, allting kom upp. Efter vad som kändes som en timme, mådde jag inte illa längre, och reste mig upp. Jag tog lite toapapper och torkade mig runt munnen och även runt ögonen, och spolade sedan. Jag vände mig om och öppnade båset och möttes av ett par främmande gråblåa ögon.

- Are you alright, babe? Det vred sig i magen av ordvalet Louis hade bestämt sig för att använda.

- Yeah, I'm alright. And please don't call me babe, I don't even know you. Jag log artigt emot honom och gick fram till handfatet för att skölja munnen, få bort all äcklig smak och även för att torka bort sminket som runnit ifrån mina ögon.

- You know this is the girls room right? Han ryckte på axlarna och jag stängde av vattnet, rätade på ryggen och drog försiktigt med fingrarna genom mitt hår. Helt plötsligt var jag tätt intill någon, och jag kände en kort skäggstubb emot min tunna hud i ansiktet. Louis läppar kraschade rakt in i mina och paniken började öka. Jag puttade ilsket bort honom och stirrade på honom, vad höll han på med?

- Why do you think you have the rights to do that?! skrek jag förskräckt och försökte möta hans blick, men han flinade bara.

- I don't need permission. I hope you know that. Han avfyrade ett leende och lämnade sedan rummet, medan jag stod kvar. Det där hade skakat om mig helt och hållet och det första som kom upp i mina tankar var Harry. Hans mjuka famn, känslan av hur hans armar omfamnade mig och hur han, trots mina protester i sömnen, stannade kvar hela natten.

Jag kan inte tveka längre. Jag vill ha honom. Jag vet att han vill detsamma.