summerlove [h.s] || swe

20

|| a.n: snälla läs den liiite längre authors noten i slutet av detta kapitlet då det är lite frågor till er läsare!

Madisons POV

Jag hade somnat till Harrys ljuva stämma där han satt bredvid mig, sent in på natten och berättade diverse historier om sig själv. Hur det gick till när han träffade Niall för första gången, och hur han hade kämpat med college men, detsamma som mig, nästan direkt gett upp. Han hade även berättat hur hans liv hade sett ut när han var yngre, hur han hade varit ett problembarn nästan ifrån födseln. På något sätt kunde jag inte tro på det till hundra procent, med tanke på hur han betedde sig emot mig men samtidigt kände jag honom inte innan och hade aldrig hört talas om honom så jag hade ingen rätt att dra förhastade slutsatser. Jag hade inte sett skymten av Ashley sedan hon konfronterade Harry och på något sätt gjorde det mig lättad. Jag var inte riktigt redo att ta in informationen jag fått ta del av. Visst, jag visste inte vem Harry var för ett år sen men så fort jag tänkte på hela situationen fick jag ändå en obehaglig känsla i magen.

När jag slog upp ögonen morgonen därpå var jag ensam. Jag sneglade ut igenom fönstret och la märke till det gigantiska regnmolnet som låg över sjukhuset. Fönstret var täckt av regndroppar och jag lät en besviken suck lämna min strupe. Jag hatade regn, oavsett vad. Och idag, när jag förmodligen skulle få komma hem skulle vädret självklart svika mig. Jag satte mig upp i sängen och gäspade, försökte tänka bort smärtan som låg tryckandes över hela ryggen. En sköterska hade igår kommit in och mumlat något till mig och Harry om att jag fick åka hem, om jag åt smärtstillande och det nöjde jag mig med.

Allt för att slippa sjukhuset och dess dystra miljö.

Jag vände blicken till det lilla bordet som var placerat bredvid sängen och tog min mobil i min hand. Jag låste upp min iPhone (ja, jag kan väl erkänna att jag var ett litet för stort fan av Apple, något som min familj aldrig skulle förstå sig på) och blev förvånad när jag märkte att ingen hört av sig. Inget ifrån Liv om att jag var "vaken" igen, inget ifrån Harry om varför han hade stuckit.

Tänk om Harry inte hade berättat för Liv?

Jag blev måttligt irriterad av bara tanken men valde att inte lägga för mycket energi på det. Om man skulle se det ifrån den ljusa sidan skulle nog Liv bli dubbelt så glad ifall hon fick höra mig. Med det beslutat valde jag att ringa henne.

"Eh, Harry, don't you have a phone of your own?" Livs stämma lät nyvaken och det var inte förrän då jag tittade på klockan. 08:30. Oops.

"It's me." Jag harklade mig försiktigt och inväntade en reaktion. Det var tyst i luren tills jag hörde hennes tunga andning.

"It's you... I can't believe it! How are you?" Ett försiktigt leende uppenbarade sig på mina läppar när jag hörde hur Liv försökte komma undan med att hon var nyvaken och istället la energi på att kolla hur jag mådde.

"I've been better. But I've got pain killers so I'm basically ready to leave whenever." Jag hörde hur Liv tog telefonen ifrån sitt öra och mumlade något till Niall som jag antog låg bredvid henne.

"Get dressed Maddie. We're coming." Sedan la hon på. Jag suckade lättat och satte mig upp. Jag hade fått ta bort droppet igår, vilket hade gjort mig oerhört lättad. Jag gillade inte tanken på att något satt fast i mig, så att slippa det var som en stor tyngd som lyftes ifrån mina axlar. Mina ben kändes som spaghetti när jag svingade dem över sängkanten och satte ner de på golvet. En rysning for igenom kroppen när mina fötter nuddade det kalla golvet. Jag drog snabbt upp knäna till hakan och satt sådär en stund, tills jag insåg att Liv och Niall snart skulle vara här och jag satt fortfarande i min sjukhusrock. Mod, som jag själv inte visste att jag hade, bevisade sin existens när jag i en snabb och väldigt osmidig rörelse, satte ner fötterna för att sedan springa bort till en av stolarna på andra sidan rummet där min väska, som Liv hade packat, låg slarvigt slängd. Jag öppnade den, samtidigt som fötterna vande sig vid den kalla kontakten, och började leta upp något att ha på mig. Till min förvåning hade Liv endast packat ett par underkläder (inkluderat strumpor), ett par jeans, shorts, mjukisbyxor och en svart tanktop. Hade det varit hon själv som hade åkt in hit, hade hon krävt av mig att packa en hel resväska.