summerlove [h.s] || swe

14

Maybe it's the way she walked, straight into my heart and stole it.

Harrys POV.

Jag tryckte försiktigt upp henne emot närmsta vägg, mina händer for över hela hennes underbara kropp och jag fastnade med blicken i hennes. Hon bet sig i läppen och närmade sig. "Oh god, I can't." Hon stirrade förvirrat på mig och jag suckade lätt samtidigt som jag närmade mig, tills våra läppar nuddades. "You. Biting your lip. It drives me crazy." Hon slängde armarna runt min hals och drog min kropp tätt intill hennes innan hon pressade sina läppar emot mina. Jag hade aldrig känt så här för någon, ingen alls faktiskt. Kärlek hade aldrig varit något jag hade trott på, eller ens försökt hantera. Jag hade varit för instabil för att ta hand om mig själv, hur skulle jag då kunna ta hand om någon annan? Men det var något med Madison, som gjorde att jag ville försöka. Jag ville göra allt för henne, få henne att känna sig trygg i min närhet och beskydda henne. Den stora frågan låg fortfarande kvar inom mig, varför just jag?

Hon såg inte ut som personen som drog sig till killar som var fulla med tatueringar, som använde ett rent ut sagt förjävligt språk och som dessutom hade aggressionsproblem. Men oavsett vad så var jag så sjukt lycklig för att hon hade valt att öppna upp för mig, att hon lät mig få komma in i hennes liv. Vi hade bara känt varandra i ett par dagar, men de hade hittills varit dem bästa dagarna i mitt liv. Varje gång hon såg på mig, varje gång hon nuddade mig vaknade en flamma inom mig, och en önskan om att hon skulle vara min. Jag visste att det skulle vara omöjligt så länge jag höll mitt och Louis problem hemligt, men jag kunde inte med att berätta det heller. Hon skulle undra för mycket, och jag ville inte förstöra hennes sommar. Jag ville få detta till den bästa sommaren i hennes liv, och kände jag mig själv skulle jag gå in för detta till hundra procent. Känslan av att ha hennes nätta kropp nära mig gjorde mig svimfärdig, hon utstrålade en energi jag aldrig tidigare känt och hon fick mig att vilja förbättras.

.. Ett par timmar senare ..

Vi hade slagit oss ner i den stora soffan som ingick i lägenheten, och direkt när jag hade slagit mig ner hade hon krypit upp i min famn, med huvudet vilandes emot mitt bröst och våra fingrar sammanflätade i varandra. Hon hade tyckt att en film hade passat bra och jag kunde inte mer än att hålla med henne. "Harry?" Hon vinklade upp sitt huvud och mötte min blick. Försiktigt drog jag loss min hand och placerade den lätt på hennes kind, samtidigt som jag strök henne med försiktiga fingrar. Jag gav henne en nick som svar och hon blundade, hon njöt av min kontakt och jag bet mig i läppen. "I forgot my bags and everything at your place.." Ett försiktigt leende spred sig på mina läppar och jag vände ner blicken och gav henne en mjuk kyss på huvudet. "It's okay. We can pick it up later, or tomorrow." Hon gäspade stort och sträckte på sig. "Can you.. ehm.. do it now, please?" Jag såg rodnaden sprida sig på Mads kinder och jag började skratta tyst. "Yes, anything for you." Hon satte sig sömnigt upp och mötte min blick. "Anything? Would you do that?" Ett busigt leende uppenbarade sig på henne och jag antog utmaningen. "Oh babe, I will carry you over fire and water for your love." Hennes mun öppnades i ett förvånat uttryck. "That was really cheesy. Cute, but cheesy". Jag skrattade och lutade mig fram, lät mina läppar nudda hennes panna i en kyss och reste mig snabbt. En snabb vinkning till henne, samtidigt som hon tryckte upp sig i soffan igen sedan var jag ute. En lätt sommarbris drog tag i mina lockar när jag klev ut ifrån huset och mot min bil.

Bilresan gick ovanligt fort, var det för att hon inte var här? Jag var tvungen att erkänna för mig själv att hon var väldigt bra på att distrahera mig. Varenda rörelse hon gjorde, fick mig att se henne ännu mer. Väl framme såg jag någon sitta på trappan, en väldigt bekant person. Liv. "Darling, what are you doing outside in the cold?" Jag gick försiktigt fram till henne och satte mig ner på huk och betrakade henne hur hon satt framåtböjd, med armbågarna mot sina knän och ansiktet begravt i sina händer. Låga snyftningar hördes och jag la försiktigt armarna om henne, drog henne närmre. "It's Niall and Louis. They drank too much and then they got in a fight." Jag tittade häpet på henne. "They? In a fight? You mean Niall against Louis?" Hon nickade långsamt och lutade sedan upp sitt huvud, svarta ränder ifrån hennes mascara täckte hennes kinder. Snabbt tog hon upp händerna och började torka bort tårarna. "Are they still fighting?" Hon ryckte på axlarna och andades tungt. "I don't know, I ran out in the beginning. I heard Liam and Zayn yell at them, I guess they were trying to stop them." Jag bet mig i läppen och mötte sedan hennes blick. "What did they fight about? Do you know?" Hon fuktade sina läppar med sin tunga och tog ett djupt andetag. "Madison." Jag kände ilskan byggas upp inom mig, hur den spred sig i hela min kropp men jag var tvungen att kontrollera mig. Liv var redan sårbar, jag ville inte att det skulle bli ännu värre. "Why?" Hon stirrade på mig, sedan ner i marken och fäste blicken på sina fötter. "Louis began to say things about Madison, how pretty she is, and how much he wanted her to love him, creepy stuffs like that. Niall couldn't stand it, he knows that you like her and her you. He said that and then Louis freaked out. Almost like he didn't want to hear the truth." Jag drog in Liv i en lång kram. "I'm going upstairs." Hon nickade och kramade sedan lätt tillbaka innan jag reste mig. Jag öppnade dörren och klev sedan in i hissen, och försökte gå igenom vad Liv precis hade sagt. Niall hade alltså försvarat mig och Madison. Vad skulle jag göra utan honom? När nästan all ilska hade försvunnit drogs mina tankar till Louis igen. Jag visste att jag var tvungen att konfrontera honom gällande detta, frågan var bara hur. Men nu när Liv inte var där inne, visste jag att jag inte skulle kunna hålla mig. Jag kände något otroligt för denna tjejen, jag ville inte att Louis skulle förstöra detta. För något som hände för ett år sen. När hissen väl var uppe drog jag upp dörren till våran lägenhet och min blick fastnade direkt på Niall och hans blåslagna öga. Jag kollade frågande på honom och han nickade som svar på att han var okej. Sedan la jag märke till Louis, som satt redlöst nedsjunken i vår soffa. Jag släppte all kontroll jag under den senaste halvtimmen försökt bygga upp, och gick med snabba steg fram till honom. Min hand greppade tag i kragen på hans t-shirt och med all kraft jag hade backade jag bakåt och drog med honom upp. Till en början reagerade han inte, men när han såg vem det var fäste han sin hemska blick på mig och log snett. "Why are you mad Haz?" Jag lät ett frustrerat stön lämna mina läppar och jag närmade mig hans ansikte, fortfarande med min blick fäst i hans. "You know why I'm mad. Liv told me everything. She is mine, only mine Louis, it's time for you to let your creepy hands of her and let her go". Till min största förvånan började han skratta, oavbrutet. Zayn, Liam och Niall kastade förvirrade blickar på mig. Utan att tänka mig för, höjde jag min högra hand, knöt näven och lät den nudda Louis kind i ett hårt slag. "Don't you dare laugh at me, you cunt. You can't keep on doing this. Like I said, she's mine." Han snubblade bakåt och jag såg hur något i hans blick ändrades. Han såg inte retlig ut längre, han såg förbannad ut. "Oh, Harry, poor little Harry." Han lät sin näve träffa mitt ansikte och jag hann inte reagera. Smärtan brände inom mig, men denna var inte hälften så stor som den jag kände när han pratade om Madison. "She doesn't want you. No one does. You're just trapped in your little bubble, and soon you will drag her with you. She's too good for you Harry. She deserves someone like me, who could love her endlessly, not someone who's having a little summer love. You know it, don't you? After the summer, you will toss her away like nothing." Jag bet mig hårt i läppen och stirrade på Louis. "You should tell her Hazza, really. Tell her what you've done before you met her, and I promise you, she will walk straight out of the door. You're horrible." Louis vände sig om, greppade tag om ölflaskan som stod på vårat vardagsrumsbord och drog i sig hela. Jag suckade uttråkat och lämnade vardagsrummet, riktade istället stegen emot gästrummet där Madison hade sin resväska. Tankarna gjorde mig galen. Hur kunde någon, som jag känt så länge och litade så mycket på, svika mig såhär? Jag visste att det jag gjort inte var rättvist men han borde släppa det, really, det var över ett år sen. Jag stängde dörren efter mig och sökte igenom rummet efter hennes väska, när den väl var hittad började jag vika kläderna hon slängt på golvet när en knackning hördes. "Yeah." Jag vände mig om, och såg Niall kliva in. Han log försiktigt emot sig och jag kunde inte låta bli att flina emot hans blåtira. Att veta att han hade varit i ett slagsmål var något nytt, han var bara inte den typen. "I'm sorry for that. He's really drunk." Jag suckade bara som svar och la ner Mads kläder i hennes väska. "I guess. I can't believe he hasn't moved on since that.. thing." Niall ryckte på axlarna och lutade sig emot väggen. "I think you should tell Madison. Not now, not next week but you should. Maybe it would be easier for her to avoid Louis then, now she's just full of confusion and Liv too." Jag nickade. Jag visste att han hade rätt. "I met Liv outside, she was pretty broken." Niall svor tyst för sig själv och tittade på mig, sedan skrattade han bara. "I know, I'm fucked up. I will follow you outside." Jag log tacksamt och bar upp Madisons väska när alla hennes saker var nerpackade, sedan lämnade vi lägenheten. Jag valde att inte säga något till de andra, och dem sa inget till mig. Troligen hade dem fullt upp med att ta hand om Louis. När vi hade lämnat byggnaden och jag gick emot min bil vände jag mig om till Liv och Niall, som nu satt bredvid den stackars flickan med armen om hennes axlar. "Liv, I'm really sorry. It's my fault." Hon flinade bara och mötte min blick. "It's okay. As long as you are being nice to her, I don't care. I know you can protect her." Jag blinkade bara med ena ögat som svar samtidigt som jag lade ner hennes resväska i bilens bagage. Jag gav dem en trött vinkning som hejdå och satte mig i bilen och började färden mot Madison. Hela grejen hade tagit mycket längre tid än vad den skulle, det hade nästan gått en och en halv timme och hon hade inte hört av sig. Jag drog upp volymen på radion i bilen och sjöng med falsk innan jag anlände till hennes lägenhet. Med långsamma steg tog jag trapporna, med väskan i min hand. Försiktigt öppnade jag lägenhetsdörren och hörde lätta snarkningar ifrån vardagsrummet. Jag ställde ner väskan, trampade av mig skorna och tittade sedan försiktigt fram bakom hörnet. Hon låg utsträckt i soffan, med armen för sina ögon och en av de stora filtarna över sig. Jag kunde inte låta bli att le överdrivet stort innan jag gick fram till henne och lyfte upp henne försiktigt. Hon mumlade till, men vaknade inte. Hon var så himla lätt, det var otroligt. Jag gick in med henne till sovrummet och la ner henne på ena sidan av sängen, sedan drog jag täcket över henne. Med snabba rörelser drog jag av mig mina egna kläder och kröp ner under täcket bredvid henne, la en arm om hennes midja och drog henne tätt intill. Jag placerade en försiktig kyss på hennes panna innan jag slöt ögonen och lät sömnen ta ut sin rätt.

Madisons POV

Jag var så himla tacksam över att han hade åkt iväg för att hämta min väska, även fast det egentligen inte var nödvändigt. Det var något med honom som gjorde mig lycklig. Var det hans personlighet? Hans kropp, sättet han skrattade på och hur han fick gulliga små rynkor vid sina ögon så fort han visade sitt vackra leende. Jag hade aldrig gillat killar med tatueringar, jag vet inte varför. De var bara inte min typ, men på honom så passade dem perfekt. Bara av att tänka på hur den svarta bläcken formade sig kring hans armmuskler gjorde mig knäsvag. Efter han hade gått hade jag lagt mig ner i soffan och sträckt ut min kropp. Tidsskillnaden märktes fortfarande tydligt, min kropp var inte van vid detta och reagerade där efter. Jag lät mina fingrar försiktigt dra igenom slingorna i mitt blonda hår. Han hade sagt att jag skulle passa i rödbrunt hår, stämde det? Jag hade länge funderat på att förändra något med mig själv, men jag var för feg. Kanske skulle jag testa det, att göra det bara för att se hans blick gjorde det hela hundra gånger mer värt.

Vi hade inte känt varandra länge alls, bara några dagar men ändå kände jag ett begär efter att göra honom lycklig. Att få se honom skratta, att få se hans vita tänder när han släppte ut ett hest skratt gjorde mig lycklig. Det var som en belöning. Jag visste att jag höll på att bli galen. Hade min familj och resten av mina vänner sett mig i detta tillstånd hade dem dödat mig. Bokstavligen. Det var alltid jag som gick runt hemma och predikade om att mina tjejvänner skulle passa sig för diverse killar. Det var alltid jag som var den jobbiga kompisen som ingen ville ha med på dejter och liknande. En nervös känsla växte inom mig när jag tänkte på hur det skulle bli senare, när jag och Liv skulle återvända till Amerika. Skulle jag fortfarande ha kontakt med Harry? Skulle Liv fortfarande prata med Niall? Jag valde att inte tänka mer på det. Jag ville leva i nuet. Det var onödigt att oroa sig såpass tidigt.

Jag valde att avsluta min och Harrys film vi började kolla på, och började istället titta igenom de olika tv-kanalerna vi hade. För att ha varit en hyfsat billig lägenhet var utbudet stort, något jag inte hade förväntat mig. Jag drog upp min mobil och öppnade Facebook, jag hade inte varit kontaktbar sen vi kom hit, vilket jag var väl förberedd på, eftersom mitt abonnemang skulle krångla men nu verkade det tydligen funka. Oändligt många meddelanden strömmade in när jag satt och stirrade på skärmen, de flesta frågade bara om flygresan hade gått bra och hur jag mådde. Efter att ha svarat alla valde jag att göra en statusuppdatering, det kanske lugnade några åtminstone.

"Living life here in England with my love Liv. I hope y'all at home will survive without me a couple of months. xx"

Jag slängde ner mobilen i soffan och tog en av filtarna som låg i fotändan och drog den över huvudet. Det hade gått en halvtimme och Harry var inte tillbaka ännu, så jag valde att blunda och vila en stund. Förhoppningsvis skulle han väcka mig när han kom.