summerlove [h.s] || swe

16

The heat, where you laid

I could stay right here and burn in this all day

Madisons POV

Att äntligen få sitta uppe på hästryggen igen var en befriande känsla. Att känna hästens kropp arbeta under sig när man gav signaler, det var ren lycka. Liv hade tagit täten, och jag red tätt bakom henne på Cara. Vi hade hittat en skogsstig precis vid hästgården som var perfekt för en uteritt denna varma förmiddag. Liv kollade över sin axel och mötte min blick och avfyrade ett brett leende. "Are you ready?" Jag visste precis vad hon menade, så jag nickade bara som svar. Hon vände blicken framåt och smackade på Jazz, den stora, musklade valacken. Han svarade henne genom att öka takten, förvånansvärt snabbt och jag hann inte reagera förrän Cara tog efter honom. I ren panik slängde jag armarna runt stoets hals samtidigt som jag hörde Livs glädjefulla tjut framför mig. Skogen vi red i tog slut och istället bredde en gigantisk äng ut sig framför oss, något som Cara utnyttjade. Jag kände hur hon längde på stegen och farten ökade, och snart började jag komma ikapp Liv och Jazz, som också ökade farten. Samma scenario som hände för flera år sen spelades upp i mitt huvud på repeat, jag var alldeles för rädd för detta. Jag hade förlorat kontrollen över hästen så fort hon hade ökat till galopp och jag visste att jag var förlorad. Hon kände av min nervositet och till min förvåning fortsatte hon spela på den. Att lita på en helt främmande häst var ett dåligt val, åtminstone om man, som i min sits, inte visste om man var redo. Det började svartna framför ögonen på mig, min rädsla tog över. Jag var inte redo att släppa taget ännu, men min hjärna ville något annat. Jag lät mörkret ta över mig och reagerade knappt när jag föll till marken. Smärtan brände i nacken men jag slöt bara ögonen och försökte andas lugnt. Jag hörde hur ljudet av hovar sakta försvann och istället hörde jag Livs höga, förskräckta röst komma närmre och närmre. Men vad hon sa var totalt otydligt. Jag visste att detta skulle hända igen, jag trodde bara inte det skulle komma så snabbt.

*** < (tecken för flashback).

Jag och Liv hade tagit på oss morgonpasset på stallet och var där precis i tid. Hästarna stod och väntade på oss i hagen som låg kant i kant med den guppiga grusvägen. När Liv väl hade stannat bilen var jag först ut och jag riktade stegen emot stallet. Jag öppnade de stora, bruna stalldörrarna på kortsidan som låg framför hagen. Hästarna reagerade på det knarrande ljudet och började sakta men säkert samlas runt grinden. Min blick fastnade på en högrest, kolsvart valack som mötte min blick. Min häst, min Lotus. Han ruskade på huvudet, antagligen hörde han mina fåniga tankar och han ryckte mig ifrån mina dagdrömmar. "Liv, are you ready?" Hon hade gått in i stallet och öppnat boxdörrarna. Detta var en vanlig rutin vi hade, istället för att ta dem en och en fick hästarna själva gå in och ställa sig i sina boxar, de visste vart dem hörde hemma och underlättade arbetet för oss. "Yeah, I'm ready!" hörde jag in ifrån stallet, så jag la handen på grinden, hakade loss och drog undan mig själv samt grinden. De första hästarna nästan rusade in, medan de längst bak tog det lite lugnare. Efter att alla hästar fått sin morgonfodring, och vi hade städat upp i stallet var det dags för vår dagliga ridtur. Jag var färdig före Liv, så klart. Hon tappade alltid fokus när hon skulle hämta utrustningen och hittade alltid andra intressanta saker i nån vrå. Vi skulle vara ensamma i stallet hela morgonen, vilket gjorde mig lättad. Självklart var de andra tjejerna trevliga, men dem lyckades ändå alltid gå mig på nerverna. När Liv, äntligen, var färdig, satt vi upp på hästarna utanför stallet och bestämde oss för att ta en tur till stranden. Det var en varm morgon i Juli, och solen gassade på oss när vi red på den korta stigen mellan stallet och stranden. Lotus hade varit förvånansvärt pigg när jag gjorde i ordning honom, och en klump låg på bröstet, jag kände på mig att något illa skulle hända. Jag litade på denna hästen, med hela mitt liv, men det var endast tack vare mig själv. Hos sin förra ägare hade han varit rena bråkstaken och slängt av henne ständigt, och hos mig hade han varit en ängel. Tänk om hans gamla vanor var påväg tillbaka?
Det var när Liv hade bestämt sig för att vi skulle ta en strandgalopp som helvetet bröt ut. Jag hade aldrig känt sådan energi hos en häst förut, och jag visste inte hur jag skulle reagera. Han hade kommit upp i en sådan fart då de inte längre var jag som hade kontrollen. Liv såg vad som höll på att hända, men kunde inget göra. Jag själv kunde heller inte göra mer än att hoppas på att fallet skulle vara mjukt, med tanke på sanden.
Tvärtom.
Jag hade landat hårt, och precis undvikit att få Lotus bakhovar på mig. Men tjutet i mina öron var konstant och smärtan spred sig ifrån svanken hela vägen upp till skulderbladen. Liv hade direkt vänt sin häst och i samma veva ringt ambulansen, där efter försvann allt vad minne hette.

*** > (tecken för att flashbacken är slut).

Jag slog upp ögonen i ren panik. Jag förväntade mig att se en blå himmel, istället fick jag se ett tråkigt, vitt sjukhustak. Paniken spred sig inom mig, hade jag fallit av igen? Jag försökte vända huvudet men det var som om jag var fastpänd. Jag började höra brus i bakgrunden, som sedan förändrades till röster. En röst som jag kände igen, Liv, och en annan som var så läskigt välbekant att jag fick rysningar. "She's okay. There's a small chance that she will wake up today, but I can't promise anything. I'm sorry Liv. Right now, she needs to hear someone, you get me? She can open her eyes, but she can't move, she can't talk. She can see and listen, that's all. She needs you." Jag såg hur Liv nickade och kramade om Ashley. Ashley. Var det min egna syster som stod framför mig? Jag visste att hon arbetade som läkare i England, men jag trodde aldrig jag skulle få se det själv. Jag försökte röra mig, försökte skrika på henne men ingenting kom ut. Jag kunde inte ens öppna munnen. Liv slog sig ned på stolen bredvid mig, samtidigt som Ashley rörde stegen mot dörren. "I'll see you later Liv. I love you, Mads." Det sved inombords. Jag önskar jag kunde svara henne, det hade varit så längesen vi sågs. Men jag kunde inte göra något. Livs ljuva stämma väckte mig från mina dagdrömmar. "Hey sweetie. You're going to be okay. I know this is really, really weird, I'm basically talking to myself. But if you're feeling better by hearing my voice then I will do that. Harry is coming soon, you know? And Niall. I hope they brought food, because I'm really hungry." Jag log inombords när jag fick höra Harrys namn. En sak var säker, jag hade aldrig suttit upp på Cara om jag visste att detta skulle hända. Det fanns en anledning, som just nu var ganska klar, till varför jag slutat rida.

Harrys POV.

Så fort jag hade fått telefonsamtalet ifrån Liv hade jag vänt bilen. Jag hade inte haft tid att förklara för Niall, utan hade istället direkt styrt oss in på en väg som ledde till sjukhuset. Han höll fortfarande deras mat i knäet när han riktade blicken mot mig. "What's wrong with you, dude?" Jag hostade till och fokuserade på vägen, hur mycket jag än ville möta hans blick. "Liv called. Maddie fell off. She's in the hospital. She can't talk, she can't move." Niall suckade högt och jag kunde inte låta bli att slå ett par gånger i ratten. "I can't believe it, I really can't. This is unbelieveable. What if she won't "wake up"? What if she's stuck in between being awake and being asleep?" Niall la stöttande sin arm på min axel samtidigt som jag tryckte ner pedalen hårt och ökade farten. Vi gled fram längs vägen, och vi kom närmre och närmre sjukhuset. För varje meter vi närmade oss, blev klumpen i halsen större. Jag visste inte om jag var redo för detta, den enda som jag faktiskt brydde mig om just nu kanske aldrig skulle bli bra igen.

.. Ten minutes later ..

Jag stormade in genom dörrarna, med Niall hack i häl. Jag gick snabbt fram till receptionisten. "I'm looking for a Madison Smith." Kvinnan kollade underligt på mig och började sedan söka efter hennes namn på sin dator. "Yeah, room 230. Just follow this hallway and then right." Jag nickade, tackade och började sedan med snabba steg leta upp hennes rum. Väl framme, såg jag en gestalt iklädd läkarrock stå i dörröppningen, och samtala med Liv. De blonda håret och rösten var oerhört bekant, och i detta tillfälle önskade jag att det var fel person som stod där. När hon vände sig om, möttes våra blickar och jag svalde hårt. "Harry?" Hon kollade underligt på mig, bak på Maddie och sedan på mig igen. "Are you here to visit my sister?" Jag kände hur allting sjönk inom mig. Nej, nej, nej, det fick inte vara sant.
"Ashley?"

/A:N

Mjaaaha, nu blir ni nyfikna va! Förlåt för att jag inte uppdaterat på nästan en vecka men jag är sjukt stressad just nu. Ska ta ikapp mig denna veckan. Rösta och kommentera gärna vad ni tror kommer hända, jag tror denna kommer bli en bra vändning fniss. Älskar er som läser, ni är allt.