summerlove [h.s] || swe

17

Harrys POV

Jag bet mig osäkert i läppen och betraktade henne. Hon såg precis ut som jag kom ihåg henne, bara lite vackrare. Lite mindre... fri? Minnen från förra året började spelas upp i mitt huvud, men det var helt fel tillfälle. Hon rynkade pannan, lät en blond hårslinga falla ifrån hennes slarviga bulle bak på huvudet och en djup suck hördes.

"Seriously?" Jag sneglade bak på Niall för att se hans reaktion men han hade redan stuckit. Ungjävel.

"Yeah? Can I visit Madison?" Ashley harklade sig och hennes blick borrade sig in i min. Jag visste att jag inte skulle komma härifrån så lätt.

"Why do you want to visit my sister, out of all people?" Hon la armarna i kors framför bröstet och sänkte blicken.

"Because.. Because I like her, Ashley." Hon fnös, tyst för sig själv men tillräckligt högt för att jag skulle höra henne. Hon vände sig om och stängde försiktigt igen dörren till Madisons rum, och precis innan dörren stängdes kunde jag skymta Livs bruna, långa hår bredvid sängen. En obehaglig känsla spred sig inom mig, att se Ashley här hade jag inte förväntat mig och verkligen inte att det skulle vara Madisons syster. Jag visste vilken knipa jag hade hamnat i, jag var tvungen att försöka ta mig ur detta på bästa möjliga sätt.

"You like her? Really? I remembered when you liked me too." Jag suckade lågt och sänkte blicken. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Hon hade ju rätt, jag önskar bara att jag kunde bevisa för henne att det jag kände för Madison var äkta. Vårat.. förhållande, hade inte varit på samma nivå alls. Ashley la ifrån sig sina papper på ett bord i det lilla väntrummet vi befann oss i, och tog ett steg närmare mig. Hon höll fast min blick stadigt och visade inga som helst tecken på att hon var färdig.

"Oh, wait, did I say liked?" Hon slog sig skämtsamt för pannan men så fort hon såg på mig igen märkte jag hur seriös hon faktiskt var.

"You treated me like trash, Harry. I was madly in love with Louis and you know that, still you made me fall for you and left that empty, sad boy on his own. I can't believe it. You two were so close." Jag höjde händerna och grep tag om några slingor av mina lockar och drog mig förbannat I håret. Jag ville inte träffa henne och höra allt igen, inte här. Inte nu.

"I know what I did, Ash. And I'm really sorry. But my love for Madison is true, it's real."

"You're not lying, right?" Hon bet sig irriterat i läppen och jag skakade på huvudet.

"Give me a chance to show you that I deserve her. Please."

"You're so stupid, how long have you known her? A week? I bet it's not even a week. Get out of here and find a girl with the same interests as you – playing with others feelings." Hon greppade tag om sina papper som hon slängde ifrån sig i ren stress, sedan stegade hon ut ifrån väntrummet, utan att ens ge mig en chans att förklara mig. Jag visste att hon var orolig. Jag förstod henne. Det jag hade gjort gick äntligen upp för mig. Jag förstod Louis också, självklart. Men kunde ändå inte låta bli att blossa upp inombords av ilska när jag tänkte på hur han behandlat Mads. Jag backade några steg ut ur väntrummet för att försöka se skymten av Niall, men han var borta. Förhoppningsvis skulle han komma tillbaka, det var trots allt han som hade med maten till Liv. Jag suckade djupt och bet mig i läppen, och öppnade sedan dörren försiktigt in till rummet när min blick landade på Liv, och hon mötte min. Och det var ingen vänlig blick. Hon hade hört alltihop.

Madisons POV

Jag hade hört röster utanför rummet när Ashley bestämde sig för att gå. Röster, som jag ville känna igen, men som bara slutade upp som tomma brus. Liv hade pratat med mig under tiden och jag valde att istället fokusera på henne, att veta att hon fanns nära gjorde mig lite tryggare. Jag försökte gång på gång röra mig men jag var fast.

Jag var rädd, så klart. Att vara fast mellan vaken tillstånd och sovande tillstånd var en otäck känsla. Tankarna började snurra inne i mitt huvud, tänk om det skulle vara såhär för alltid? Var jag i någon slags halvkoma? Jag ville inte vara sängbunden, jag ville ut, upptäcka världen. För i helvete, jag är bara tjugo år, det kan inte sluta såhär.

Mina tankar avbröts av att dörren öppnades, och Harry klev in. Han stannade direkt efter att ha stängt dörren bakom sig, och stirrade på Liv. Vad höll dem på med?

"I've heard it all. Explain. Now. Or else you will have to leave, Harry." Liv pressade sina läppar emot varandra i ett irriterat uttryck och paniken började sprida sig. Hörde vad? Förklara vad?

"Liv, it's not what you think." Åh, sättet han uttalade Livs namn gjorde mig varm inombords. Fokusera Maddie, bara för att du inte kan prata kanske dem inte kommer ihåg att du kan höra. Okej, fokusera.

"Go ahead. Tell me, and her, she deserves to know." Han svalde hårt, hans ansiktsuttryck beskrev rädsla samtidigt som han drog åt sig en stol och satte sig på Livs motsatta sida av sängen.

"Okay, well-"

"Well? Explain."

"Well could you just shut up? I didn't even have a chance to start!" Liv skruvade irriterat på sig där hon satt i stolen och jag kände hur min andning ökade. Bara att hålla sig lugn, du kan ändå skrika hur mycket du vill inombords. Mitt undermedvetna verkar ha varit på min sida idag. Underbart.

"Okay, I met Madisons sister.. uhm, Ashley last year. It was in the middle of February when I met her on a local pub and she was cute, so we started to talk. After a little while, Louis joined us and she fell for him, love at first sight. I.. ergh, I guess I wasn't pleased with the fact that she preferred him before me, so after they've been together for like a month, I made her fall for me. It wasn't that hard though, she was pretty eas-"

"HARRY! I don't want to hear how easy she was, I want to hear what you did."

"Oh, okay... Well ofcourse, Louis found out. She was heartbroken, after a while she realized that she had no chance with Louis anymore and that's when the shit started. She'd come to me when she was sad, I hugged her for a while and told her that I would be alright and then she left. Always. I was like this giant teddy bear that you hug if you're feeling low. Louis was pissed off, all the time. I tried to talk with him, with no success ofcourse. Then there was this day when I were at him, for being such a p.ussy. We had a fight, a big one, and then we didn't see each other until the summer again. He told me that he had moved on and that everything was fine, but now I realise that he lied. He wanted to have revenge, that's why he's creeping up on Mads and stuff.

Liv, please believe me. I am really sorry, but I don't know what to do."

Jag höll andan, och kände tårarna komma. Trodde jag, för inte ett skit hände. Känslan av att min syster hade fått ha honom för sig själv innan mig gjorde mig svartsjuk på sätt och vis. Även fast jag inte visste vad jag och Harry egentligen hade, gjorde hans ord ändå ont att höra. Liv nickade bara, tog in information hon fått de senaste tio minuterna.

"Harry, do you love her?" Hon nickade åt mig håll och fokuserade sedan på honom. Frustrerat drog han en hand igenom sina mörkbruna, bångstyriga lockar och suckade.

"Can you love someone after only a few days?" Liv nickade, och ett litet leende uppenbarade sig.

"Yeah, if it's true love, then you can."

"Well, then I'm one hundred percent sure that I love her."