Big girls don't cry-Bok 1

Kapitel 17: Fallande tårar för fel anledning

Cassandras P.O.V
Jag vaknar upp av en stingande smärta i huvudet. En smärta som jag aldrig någonsin känt förut. Solen kikar in genom mitt fönster och prickar mig mitt i ögat, vilket för min huvudvärk att bli ännu värre. Jag sätter mig upp med fötterna i golvet och det klingar till. På golvet, vid mina fötter, ligger det två tomma vinflaskor. Det är alltså vad huvudvärken handlar om, baksmälla.
"Jag har ju i alla fall inte gått legat med någon Kille" skämtar jag och vänder mig om för att se så det faktiskt inte ligger någon där. Till min förskräckning ligger Edvin där sovande som en stock, jag hör nu hur han snarkar vilket jag uppenbarligen inte märkt tidigare. Rädd för vad som kan ha hänt går jag ner till nedervåningen. Klockan i köket är strax efter två. Undrar hur länge vi var vakna inatt egentligen. Jag stoppar i mig en värktablett och sätter mig sedan i soffan med en varm kopp te. Påvägen in i vardagsrummet känner jag hur mina ben blir knottriga. Inte förens nu märker jag att jag inte har annat än en t-shirt på mig, vilket gör mig ännu oroligare för vad som hänt igår med Edvin. Men jag och Edvin kan inte.. Det är inte möjligt.. Vi skulle aldrig.. Eller?..
Ute i hallen ringer dörrklockan och jag går fort och öppnar. En sval vind blåser mot mina ben och jag könet hur hårstråna reser sig. Markus granskar mig uppifrån och ner, han ler inte men ser ändå road ut. Han kollar sedan upp i mina ögon och försöker med ett leende men jag avvisar det snabbt.
Han hade varit ett riktigt svin igår och jag hade mått piss utav det. Han om någon borde väl förstå att jag redan mår tillräckligt dåligt.
"Hej.." Säger han efter några minuter av pinsam tystnad.
"Hej" svarar jag och kollar åt sidan.
"Jag är verkligen ledsen över hur jag behandlade dig igår. Jag var riktigt dum, det vet jag men jag vill inte förlora dig." Säger han bedjande.
"Du var ett svin, och du fick mig att känna mig som skit" säger jag och möter hans blick. Han ser verkligen ledsen ut vilket är bra för jag är extremt besviken på honom. Han var den sista som jag trodde skulle behandla mig så.
"Nej" suckar han besviket och sätter händerna för ansiktet.
"Markus!" Börjar jag och tänker igenom vad jag ska säga. "Jag tycker vi borde ta en paus"
Han tar snabbt bort händerna och ser fullt ut förvånad ut. Han går mot mig och tar tag i mina händer med en bedjande blick. "Men nej Cassandra, jag vill inte lämna dig!"
"Markus, vi behöver en paus ifrån varandra. Det är inte för alltid, jag måste bara tänka igenom vissa saker" säger jag lugnt och drar bort händerna ifrån hans grepp.
Han står tyst en stund och kollar mot mig, inte på mig men typ över min axel sedan säger han "Nu fattar jag" och sedan går han med bestämda steg därifrån. Jag vänder mig förvirrat om och går rakt in i Edvin. Fan.
Han har ändats på sig mjukisbyxor så att hans perfekta magrutor blottas. Varför var han tvungen att kommer ner just precis nu och utan tröja!?
"Vad ville han?" Frågar han bittert. Han står med händerna i fickorna väntandes på svar.
"Vad fan Edvin! Kunde du inte ha väntat lite" skriker jag och stormar in i vardagsrummet utan att stänga dörren. Jag trycker en kudde mot ansiktet och skriker så högt som bara går.
"Väntat med vad?" Frågar han förvirrat.
"Du utan tröja och jag utan byxor, hur tror du det ser ut?" Frågar jag när jag kastat iväg kudden. Det syns tydligt på honom att han försöker dölja hur road han faktiskt är av den tanken.
"Vad gör du ens här?" Frågar jag sedan utan att tänka efter.
"Du bad mig att stanna här, sedan drack du dig full och sedan somnade vi" säger han halvt skrattande.
"Varför lät du mig dricka så mycket" frågar jag och slänger mig i soffan med händerna för ansiktet.
"Du vägrade att lyssna på mig dessutom vägrade du att dela med dig" svarar han och sätter sig vid mina fötter.
"Men vad ville Markus?" Frågar han och låter nu nyfiken.
"Han bad om ursäkt för igår så jag sa att vi skulle ta en paus" svarar jag simpelt. Jag vill helst inte prata om det för jag vet att chansen är stor att jag ångrar mig.
"Han bad om ursäkt så du gjorde slut?" Han låter förvirrad. Jag förstår det, det är inte direkt något som jag är stolt över
"Äsch" "gå upp och klä på dig! Vi ska åka och fika" säger jag och puttar upp hon för trappen.

Mina ögon kämpar för att inte tåras av den starka vinden. Jag kom nu att tänka på att jag inte fällt en enda tår över Markus vilket är väldigt förvånande. Det är som att jag fäller tårar av fel anledning. Edvin håller ett tajt grepp om min mage och jag ett hårt grepp om styret. Jag känner hur mitt hår fladdrar bakom mig och jag är förvånad att inte Edvin blivit irriterad. I och försäg så märker han det nog inte eftersom han är så mycket längre än mig. Parkeringen till caféet är ganska tom, bara ett få antal bilar står parkerade där. Jag parkerar motorcykeln i en av de många tomma rutorna och börjar gå in mot caféet. Det är ungefär lika tomt där inne som ute på parkeringen fast lite pratigare.
Man skulle kunna säga att jag och Edvin är som stamkunder här, vi har gått hit sen vi började högstadiet. Edvin vet alltid vad han ska ha så han går till kassan och betalar direkt när vi kommer in, till skillnad från mig som måste stå i en evighet och kolla vad som finns.
"Behöver du hjälp?" Frågar någon bakom disken. Jag kollar upp och möts av vilda skimrande ögon. Det är en kille med vågigt ljusbrunt hår som ler mot mig, han ser ut vara ungefär i min ålder. Han är Söt men jag kan inte hjälpa att tänka på Markus. Jag borde verkligen sluta tänka på honom, vi är ju ändå på en paus av en anledning.
"Nej, jag ska nog bara ha en varm choklad" svarar jag och går mot kassan i samma steg som killen på andra sidan.
"Det blir tjugo kronor" säger han fortfarande leendes. "Chokladen kommer komma där borta" säger han och pekar på en plats lite längre bort sedan försvinner han.
Jag står en bra stund väntar, tills en tjej i tjugoårsåldern kommer med en mugg och kvittot.
Edvin sitter i en soffa långt ifrån kassan och smaskar i sig en slags bakelse. Han kan verkligen äta hur mycket som helst. Jag går och sätter mig mittemot honom och lägger ner kvittot på bordet. Han kollar förvirrat på kvittot.
"Vem är Elliot?" Frågar han och kollar upp på mig.
Aldrig hört det namnet förut så jag drar åt mig kvittot och letar upp namnet.
På botten står det "ring mig om du behöver hjälp ;) Elliot" plus ett nummer.
Jag känner mig generad, speciellt när Edvin ser så förvirrat på mig.
"Eh.. Han är ingen speciell" svarar jag men han nöjer sig inte.
"Men varför..?" Säger han och pekar på numret. Jag har inte den blekaste aning om vad jag ska svara så jag försöker byta ämne.
"Vad är det du äter för något? Får jag smaka?" Frågar jag och han börjar genast berätta om sin bakelse.