Big girls don't cry-Bok 1

Kapitel 7: det gick för långt

Jag sprang igenom korridoren men jag såg honom ingenstans. Tanken slog mig att han kanske hade gått hem men han brukar aldrig missa skolan, även när han är sjuk tar han sig hit.

Jag satte mig vid en liten bänk som stod intill en utav väggarna utan skåp.
Det kändes hemskt, Edvin har aldrig någonsin varit arg på mig på riktigt. Och speciellt nu när han har det så himla jobbigt. Bara tanken på att han kanske kommer få cancer får mig att vilja dö. Personen som sa Tänk alltid positivt hade nog inte en chans till cancer.
Några meter ifrån där jag satt såg jag hur en dörr öppnades och ut kom... Edvin!
Jag nästan sprang till honom och kände mig lättad.
"Förlåt! Jag borde inte ha sagt något till dig, i alla fall inte nu. Det känns så hemskt, du kanske kommer få cancer och jag kanske kommer förlora dig. Jag pratade innan jag hunnit tänka men jag vill inte ha några hemligheter för dig" sa jag.
Han lutade sig närmare mig och jag blev glad att han verkade ha förlåtit mig, men sen hände något som inte skulle ha hänt. Han kysste mig! Han drog mig tätt intill sig och det kändes bra men det var fel, helt fel!
Jag tryckte försiktigt bort honom ifrån mig.
"Nej.." Sa jag lågt.
"Cassandra jag älskar dig" sa han och tänkte kyssa mig igen men jag tryckte återigen bort honom.
"Edvin sluta" sa jag och tittade ner i marken.
"Jag menar det, jag älskar dig verkligen" sa han och tog tag i mina händer.
"Sluta!" Skrek jag och drog till mig mina händer.
"Cassandra jag vet att du älskar mig med" sa han och han lät ganska självsäker.
"Det gör jag, jag älskar dig" sa jag och såg hur en glimt tändes i hans öga. "Men jag älskar dig som min bror"
Hans ögon blev genast mörka.
"Lycka till med Markus" sa han men jag vet att han inte menade det.
Han gick ifrån mig och jag försökte inte att stoppa honom för jag hade inget att säga till honom.
Bakom Edvin stod Markus, säkert tio meter ifrån mig och såg både arg och ledsen ut. Hans nävar var hårt knutna och han bara stod och stirrade på mig. Jag började gå emot honom, men när jag bara var några meter ifrån honom vände han sig om och försvann.
Och nu kände jag det, känslan var tillbaka med alla jävla minnen.

Jag sprang ut ifrån skolan och fortsatte springa tills jag kom hem.
Jag hoppade upp för trappen och in på mitt rum. Och där brast det. Tårarna forsade ut ur min ögon och jag skrek. Jag rev ner planscherna på väggarna och slängde ut alla min kläder från garderoben. Jag slängde ner min spegel i golvet och klev rakt på skärvorna från den. Smärtan åkte snabbt ifrån mina fötter och igenom hela min kropp och golvet fylldes av blod. Jag brydde mig inte, jag förtjänade smärtan.
Jag hade förlorat min bästa vän och Markus, de två bästa personerna i mitt liv. Och det var helt mitt fel, alltihop!
Alla mina saker låg nu slängda på mitt golv och jag själv låg slängd i sängen fortfarande gråtandes.