Big girls don't cry-Bok 1

Kapitel 4: hemska känsla

Mobilen ringde och jag ryckte snabbt till mig den för att svara.
"Hallå?" Sa jag exalterat.
"Eh hej?" Hörde jag Edvin säga och jag suckade lätt.
"Hade du hoppats att det var någon annan?" Frågade han och lät lite ledsen.
"Nej. Jag bara..eh.. Så vad ville du?" Snyggt, väldigt diskret..
"Har du glömt att vi ska till caféet för att plugga?" Sa han och lät fortfarande ledsen.
"Åh du förlåt Edvin det hade jag helt glömt! Jag kommer och hämtar upp dig på en gång!"

Jag la på samtalet och gick ut till motorcykeln. Jag vred om nyckeln och körde iväg mot Edvins hus. När jag kom fram stod Edvin utanför med korsade armar, han såg faktiskt lite arg ut. Han satte sig bakom mig och skrattade, jag vet inte vad det var som var så kul men jag är glad att han inte var arg på mig.
På parkeringen var det nästan helt fullt så vi ställde oss på den enda lediga platsen som fanns och gick in till caféet. Det var samma café som jag nästan kysst Markus på. Vi gick fram till kassan, Edvin beställde en bulle och Cola, jag var inte särskilt hungrig så jag tog bara en kopp med varm choklad. När jag vände mig om såg jag Markus sitta vi ett bord med 5 andra killar, jag gick snabbt förbi och satte mig vid ett bord som var så längst bort ifrån honom, jag satt med ryggen mot Markus så jag kunde inte avgöra om han tittade på mig eller inte.

"Har du med dig något plugg?" Frågade Edvin och tittade på mig med stora ögon.
Fan! Jag visste att det var något jag glömde.
"Nej... Blev så jävla stressad när du ringde så jag glömde det, men jag har med mig en bok" sa jag och försökte med ett leende, men det funkade inte, jag såg hur besviken Edvin var.
"Aja du får hjälpa mig istället" sa han nu med ett leende.
Han var söt, Edvin, han är så gullig i sättet han är, så skör. Han var nästan alltid glad och trevlig, jag tror inte att vi någonsin har bråkat.

Vi satt i nästan en timme och "pluggade", jag satt mest och retade Edvin, men jag kunde inte sluta tänka på Markus, om han hade märkt mig eller inte.
Och nu kände jag det, som så många gånger förut, allt föll och träffade mig rakt i hjärtat.
"Jag går bara ut och tar lite luft" sa jag och tittade på Edvin med ett fejkat leende.
"Okej" sa han. Han gav mig en snabb blick och tittade sedan ner på sina läxor igen.
Påvägen ut mötte jag Markus blick, han log det där jäkla sexiga leendet som han alltid lyckades få till när jag tittade på honom. Jag kom ut från caféet och sprang bort till tegelväggen utan några fönster, jag lutade mig mot väggen och gled sakta ner på knäna. Jag behövde släppa det, jag behövde låta tårarna rinna men jag kunde inte, jag kunde inte låta mig känna mig svag, inte igen.

Jag hörde hur dörren från caféet öppnades. Edvin?
Det var inte Edvin, det var Markus. Han satte sig på marken bredvid mig.
"Inte nu! Snälla!" Sa jag högt och jag kände verkligen inte för att prata med honom just nu.
"Men.."
"Snäll gå!" Skrek jag och kände hur tårarna var nära men jag stängde dom inne.
Han såg hur han reste sig och sakta gick tillbaka in i caféet.
Just nu brydde jag mig inte ett dugg om Markus eller något annat, jag kunde bara tänka på det där.
Det där när jag.. När jag blev våldtagen..

Clara, det var hennes pappa.. Jag var hemma hos dom och väntade på att Hon skulle komma hem, jag var ensam med hennes pappa och helt plötsligt kom han mot mig och drog av mig mina kläder. Jag skrek men han slog till mig och jag kände hur jag tappade förståndet i några sekunder. Jag grät men ingen kunde höra mig, jag var för svag efter slaget för att kunde streta emot.
Jag har aldrig pratat med någon om det, ingen, inte ens Edvin. Jag slutade genast att prata med Clara efter den dagen, när jag inte svarade på hennes sms blev hon förbannad och började sprida rykten om mig som var långt ifrån Sanna.
Det var 3 år sedan och sen den dagen har jag aldrig gråtit, jag har aldrig släppt en enda tår.
För en vecka sedan när jag och Edvin var på en fest såg jag Clara igen, jag hade mått så bra så länge men här förstördes min frid. Hon kom fram till mig och kallade mig så jävla mycket skit, jag satt bara och tittade på henne och visade inga känslor men det kändes hemskt.
Det kommer till mig ibland, den här känslan, alla dåliga minnen bara kommer till mig, allt på samma gång. Jag vet inte när det ska komma men när det gör kan jag bara sitta och flåsa för att hålla tårarna borta...