Big girls don't cry-Bok 1

Kapitel 2: Normal people scare me to

På vägen till matsalen var jag tvungen att stanna vid mitt skåp för att plocka ut lite grejer ur väskan. När jag stod och plockade upp mina saker tittade jag mig omkring och det första jag såg var Markus och ett dussin antal tjejer. När han såg att jag tittade på honom blinkade han mot mig. Så snygg.... Nej!...
Men det där håret och de där mörat gröna ögonen. Och hans leende hela han är bara så...
Jag hörde en knackning och vaknade upp ur min dvala.
"Någon hemma?" Det var Edvin som sa det, det var han som hade knackat på skåpet.
"Va?" Sa jag och kände hur jag blev röd i ansiktet.
"Störde jag dig?" Frågade han fundersamt och kollade bort mot Markus.
"Eh nej.. Kom nu så går vi och äter" sa jag och stängde igen skåpet hårt för att få Edvins uppmärksamhet. Jag tog tag i Edvins hand och rörde mig snabbt bort från Markus och in till matsalen, inte förens vi kom fram märkte jag att jag fortfarande höll i Edvins hand.
Jag tog tag i en bricka och plockade till mig lite allt möjligt och gick och satte mig vid ett bord med bara två stolar. Jag och Edvin brukar alltid sitta vi det bordet, vi gillade att sitta själva vi kunde liksom prata om allt utan att någon lyssnade.
Jag kollade efter Edvin och såg att han tog åt sig flera lager med mat, han tog upp något som såg ut som en frukt och luktade på den och la den sedan på sin bricka och gick mot mig.
När han gick iväg för att fixa drick åt oss båda kände jag hur någon petade mig på axeln, jag vände mig om med ett förvånat ansikte och såg ingen mindre än Markus..
"Vad vill du?" Frågade jag och kände hur min kinder började bli röda, så jag vände mig bort ifrån honom för att han inte skulle se det.
"Jag ville bara säga Hej" sa han och satte sig på stolen som Edvin egentligen skulle sitta på.
"Du kan inte sitta där" sa jag och tittade mig om efter Edvin.
"Oj förlåt sitter din pojkvän här?" Sa han med ett skrattretande leende.
"Pojkvän? Jag har ingen pojkvän.." Jag ångrade mig direkt efter jag sagt det.
"Jasså inte?" Sa han och såg faktiskt lite förvånad ut.
"Nej, men min bästa vän sitter där så det är bäst du flyttar på dig innan han kommer" sa jag, jag blev förvånad när jag såg att han började resa sig från stolen. När Edvin kom och satte sig var Markus redan långt borta.
"Vem va det där då?" Frågade Edvin med ett frågande ansiktsuttryck.
"Han är...." Snygg..
"Är?" Sa Edvin och var nu ännu mer förvirrad.
"Han är ingen...." Sa jag men jag kunde inte sluta tänka på honom.
"Folk som man dreglar när man ser brukar vara något mer än 'ingen'" sa han och skrattade.
"Va?!" Sa jag och kände efter vid munnen för att kolla om jag verkligen hade dreglat. Edvin började skratta och jag förstod direkt att han hade skämtat.
"Du är så jävla taskig" sa jag och slog honom på axeln igen, jag slog honom egentligen bara för att han inte skulle märka hur röd jag blev i ansiktet.
-
Äntligen slutar vi tänkte jag och log samtidigt som jag tittade ner i marken och gick mot mitt skåp. När jag öppnad skåpet såg jag hur en lapp sakta föll ner på golvet. Jag tog upp lappen och läste "normal People scare me to" jag tittade ner på min tröja och jag kunde inte hejda mig från att skratta.
Jag kollade mig omkring för att se om någon kollade på mig men de få personerna som faktiskt fortfarande var kvar i skolan stod med näsorna ner i telefonerna.
Jag stängde skåpet och fortsatte kolla på lappen och jag kunde bara inte sluta le, jag undrar verkligen vem det var som la lappen där.
Jag gick mot min motorcykel och la försiktigt ner lappen i väskan, jag satte i nycklarna, startade motorcykeln och åkte hemåt.

Att vara ute och åka med motorcykeln är en av de bästa sakerna jag vet, jag känner mig fri som att inget kan stoppa mig. Men friheten försvinner så fort jag sätter foten innanför dörren...
"Cassandra är det du?" Hörde jag mamma ropa ifrån sovrummet.
"Ja det är jag" Jag gick aldrig in i mammas sovrum, enda sedan pappa lämnade oss har hon haft en ny "man" där inne varje kväll.
"Fixar du middagen?" Ropade hon fortfarande ifrån sovrummet. Fixar du middag ikväll? Var nog det enda som mamma sa till mig på dagarna, och ibland inte ens det.
"Nej" jag sa det ganska lågt för att hon knappt skulle höra och gick på mitt rum.
Jag gick in på mitt rum och tittade ner på golvet, jag hade inte städat här inne på säkert en månad, då jag tog alla kläder och slängde in dom i garderoben. Jag brydde mig inte om hur det såg ut, bättre att det ligger slängt i garderoben än på golvet. Jag slängde mig i sängen och slöt ögon, jag kände hur jag blev sömnigare och sömnigare...
___________________________________________________

Det här kapitlet blev inte så jättekul men det kommer hända mer grejer i nästa, det kan jag lova 😉💗