Big girls don't cry-Bok 1

Kapitel 12: det här är varför..

Cassandras P.O.V
Jag kommer inte klara det här.
Andas in och ut, in och ut.
Vad kommer han tro om mig?..
Han måste få veta.
Jag går sakta ner från trappen påväg mot dörren.
Nu gäller det, det är dags att berätta för honom.
Jag ställer mig framför dörren och tar djupa andetag.
Samtidigt som jag tar tag i dörrhandtaget knackar det igen och jag öppnar den sakta.
Jag möts av de där mörka gröna ögonen som jag älskar så mycket.
"Hej" säger han och böjer sig ner och ger mig en snabb puss på kinden.
"Hej" säger jag och stänger igen dörren.
Jag vänder mig om mot honom. Han ser ledsen ut, eller kanske orolig, det var i alla fall inte bra.
"Jag måste prata med dig" säger jag och drar in honom till vardagsrummet.
"Åh nej! Tänker du göra slut med mig?" Frågar han oroligt och stannar upp.
"Nej, verkligen inte" svarar jag och fortsätter dra honom in till vardagsrummet.
Han sätter sig ner i soffan med ett oroligt ansiktsuttryck.
Jag sätter mig ner bredvid honom och tar tag i hans hand.
"Okej, så du vet den där dagen på caféet när jag gick ut och du frågade hur jag mådde?"
"Ja.." Svarar han och han ser nu ännu mer orolig ut.
"Tja, för några år sedan så hände det en sak.." Fortsätter jag.
"J-jag..eh.." Börjar jag och känner hur en tär faller ner på min kind.
"Hej, ta det lugnt. Du måste inte berätta för mig."säger han och tar tag i min andra hand. Han kollar rakt in i mina ögon och ler ett litet leende.
"Men jag vill, jag vill att du ska veta"
"Så.. När j-jag var m..mindre had-de jag en bästa vän, som heter...Clara" fortsätter jag. Markus stelnar till, jag vet inte varför men jag frågar honom inte.
"Vi var väldigt tighta..eh.. Och hennes familj var underbar. De var verkligen jättetrevliga och de gillade mig väldigt mycket. De flesta av mina dagar spenderad jag hemma hos dom" säger jag och torkar bort en tår till.
"Och..en dag på ett lov kom jag.. Hem till henne men hon var inte där så hennes pappa tyckte att jag kunde stanna och vänta där på henne. Eftersom att hennes familj var så trevlig så såg jag det inte som ett problem men.." Jag stannar upp och minnena kommer tillbaka till mig. Fler tårar åker ner för mina kinder och Markus ser oroligt på mig. Han lyfter handen och torkar bort ett par av tårarna och ler försiktigt.
"När jag hade suttit där i ungefär tjugo minuter så kom hennes pappa tillbaka till mig..h-han luktade alkohol och han kom närmare och närmare" mina händer har börjat skaka och min mage gör ont när jag tänker på den dagen men Markus förtjänar att veta.
"Jag försökte att gå därifrån men han drog bara tillbaka mig, han satt där en stund och bara tittade på mig men han började snart att dra av mig mina kläder. Jag stretade emot så mycket jag orkade men han slog till mig och jag tappade medvetandet för en kort stund. Jag försökte streta emot men jag kunde inte göra mycket efter det hårda slaget, jag kunde bara ligga där och vänta på att det skulle vara över"
Jag kollar upp på Markus, hans ögon är rödgråtna och det gör ont i mig. Jag har fått honom att gråta och det känns inte bra., inte någonstans.
"Jag började ignorera Clara, det kändes liksom lättare just då att låtsas som inget än att förklara förklara för henne för jag vet att hon ändå inte hade trott på mig. Jag förlorade min bästa vän pågrund av det här. När jag undvek henne så.. Började hon snacka skit om mig och för bara några veckor sedan träffade jag henne igen och hon bara skrek åt mig, det värsta var att det inte fanns något jag kunde göra eller säga. Det är ändå mitt fel att vi inte längre är vänner. "
Markus ser på mig med sina ledsna ögon och hans ansikte är vått av alla tårar.
"Det är inte ditt fel" utbrister han allvarligt. "Jag vill att du ska försåt att det inte är ditt fel överhuvudtaget!"
Han kollar allvarligt på honom och jag nickar till svars. Jag vet att han har rätt men jag kan ändå inte hjälpa att skylla på mig själv.
"Så.. Ehm.. Du är den första som jag berättar det här för. Jag litar verkligen på dig Markus, jag hoppas du förstår det"
Han drar mig till en enorm kram.
Han är varm och hans hjärta slår fort.
Jag trodde inte att han skulle reagera så här.
Det känns bra att äntligen ha berättat det för någon och det känns ännu bättre att han faktiskt förstår.
Med det känns hemskt att ha fått honom att må dåligt pågrund av mina problem.
"Markus, lova mig att du aldrig kommer lämna mig" flyger det ur mig.
Jag hade inte ens tänkt att säga det men det bara flög ut.
"Jag lovar" säger han.
"Jag älskar dig" säger jag.
"Jag älskar dig med Cassandra" säger han.
Jag drar mig bakåt och kollar rakt in hans underbara ögon.
Det känns som en dragningskraft mellan oss och jag kan inte hindra mig själv.
Jag lutar mig mot honom och kysser honom.
Hans läppar är mjuka. Han är försiktigare än vanligt och det känns bra.
Jag känner mig trygg.