Big girls don't cry-Bok 1

Kapitel 6: Varför så ledsen?

Jag och Markus... Markus och jag?
Hur fan ska jag förklara det här för Edvin?.. Han kanske inte bryr sig? Men vi är ju bara vänner, varför skulle han bry sig. Gårdagen var nog det bästa som någonsin hänt mig. Nej! Om jag blir tillsammans med Markus så måste jag berätta om Claras pappa.. Nej,nej,nej..

Jag gick raka vägen till mitt skåp utan att möta någons blick, jag kollade varken vart Markus eller Edvin var men jag var säker på att jag snart skulle möta någon utav dom.

Första lektionen gick och varken Edvin eller Markus var där. Jag satt längst bak i klassrummet och grumlade på vad jag skulle säga till Edvin och Markus, jag lekte med min Penna och var bara några sekunder ifrån att tappa den i golvet. Jag tappade den aldrig och det var jag glad över för idag kände jag verkligen inte för att få massa uppmärksamhet.
När lektionen var slut rörde jag mig segt emot mitt skåp, jag hade fortfarande inte kommit på vad jag skulle säga till varken Edvin eller Markus. Om jag hade tur så skulle ingen av dom komma idag, men jag är inte direkt någon som har tur.

Jag slängde igen skåpet och vände mig för att gå.
Jag hoppade till då jag såg att Edvin stod precis framför mig.
Han var helt rödgråten och jag såg hur tårarna fortsatte att komma ifrån hans ögon.
"Edvin, vad har hänt?" Frågade jag och tog tag i hans hand. Han greppade den hårt och grät ännu mer.
"MA..mamma.. H-har Ca...Cancer" sa han och några tårar kom som han snabbt torkade bort. "Och det finns en stor Cha-Chans att jag också kommer få det"
Jag slängde armarna runt honom, och kände hur det brände i ögonen. Jag stängde ögonen för att stoppa tårarna från att komma, vi stod där i säkert 20 minuter innan jag öppnade ögonen. Det första jag såg var Markus, han stod säkert 10 meter bort men jag kunde se hur hur han försökte hålla ilskan inne, men han lyckades inte särkilt bra.
"Edvin" viskade jag. "Jag måste berätta en sak"
Han släppte mig och jag såg hans nedstämda ansiktsuttryck.
"Vad är det?" Frågade han snörvlandes och tog tag i mina händer.
"Jo asså det handlar om Markus.. "
"Vad är det med honom? Har han skadat dig?!" Sa han och lät allvarlig.
"Nej.. Asså vi typ.. Du vet.. Eh.. Kysstes.." Sa jag och tittade rodnande ner i golvet.
"Va?!" Sa han och jag såg hur en lätt tår föll ner på hans kind igen.
"Ja du vet kysstes..."
"Jag hörde dig.. Jag bara.. jag trodde inte att du gillade honom.." Sa han och torkade bort tåren.
"Jag försökte neka det.. men det bara hände.." Sa jag och försökte tittade in i hans ögon men han kollade bort.
"Bara hände va? Du bara råkade kyssa honom, bara sådär eller hur?" Sa han. Han släppte mina händer och gick iväg.
"Edvin! Kom tillbaka!" Ropade jag efter honom men han bara fortsatte att gå.
Jag lutade mig mot skåpet och gled sakta neråt och satte händerna för ansiktet.

"Jag antar att det inte gick så bra att prata med honom" hörde jag Markus säga.
Jag kollade upp och såg att han satt bara några centimeter ifrån mig.
"Nej.." Sa jag dystert.
"Men ni är väl bara vänner?! Han är sjukt löjlig och reagera sådär" sa Markus.
Jag visste att han försökte stöttade mig men jag kunde inte hålla med Markus efter det som Evin just har fått veta.
"Du förstår inte!" Sa jag och reste på mig. Jag kollade på honom en sista gång och sprang sedan iväg.