Big girls don't cry-Bok 1

Kapitel 22: Jag kan förklara (sista kapitlet)

"Jag kan förklara"

"Kör igång bara"

Jag kollar besviket på honom. Allting var äntligen perfekt igen, jag gav honom all min kärlek och nu vet jag inte ens om det han sagt att han känner är sant. Jag trodde att han var bättre än så här.

"Clara är min halvsyster" säger han. Han väntar tåligt på min reaktion men jag visar ingen sympati, just nu tycker jag inte särskilt synd om honom. När han inser att jag inte tänker säga något fortsätter han.

"Hon berättade om en tjej som tidigare varit hennes bästa vän. Hon hade bara slutat pratat med Clara och det fick henne att må skitdåligt. Hon ville ge igen." 

"Så hon tyckte inte att mobba mig räckte?" frågar jag irriterat. Han ser stillsamt på mig och väntar på att jag ska lugna ner mig så han kan fortsätta. 

Jag tar ett djupt andetag och ger honom en nick för att han ska fortsätta.

"Hon tyckte att jag skulle krossa ditt hjärta." Säger han och kollar ut genom fönstret igen. "Hon sa att det skulle få henne att må bättre"  För att få henne att mår bra bör du nog ha ihjäl mig istället.

"Mhm" mumlar jag. Jag kämpar hårt för att inte avbryta honom varje gång han pratar. Egentligen vill jag inte höra det här, jag vill låtsas som om allt är bra men jag skulle aldrig kunna sluta tänka på det där samtalet.

"Så jag gick med på det. Jag tänkte att det kunde bli kul, alltså att göra något tillsammans med min nya syster" säger han sedan. Det var något i den meningen som gjorde att jag ville skratta. Ingen aning om varför, det känns bara så fel.

"Så låt mig sammanfatta. Du gick med på att krossa en oskyldig tjejs hjärta för att göra något kul med din halvsyster?" frågar jag vasst. 

"Så som Clara förklarade dig lät du som en bitch!" säger han allvarligt och tar tag i mina händer. Hans händer är varma, men värme är inte vad jag vill ha just nu så jag drar hastigt åt mig mina händer och lutar mig bakåt i stolen.

"Fortsätt"

"När vi gick in i varandra i korridoren blev jag genast intresserad, då hade jag dock ingen aning om att det var ditt hjärta jag skulle krossa. Inte fören du började prata inne i klassrummet och läraren sa ditt namn" 

Så han var intresserad av mig tills han fick veta mitt namn? Det gör ju allting hundra gånger bättre

"Jag satte igång direkt att låtsas vara intresserad av dig" säger han sedan och kollar på mig. 

"Ja men det gör ju allt bättre" säger jag irriterat och går bort till bänken igen. Mestadels för att inte visa honom tårarna som är på väg.

"Men saken är att någon av dessa gångerna jag försökte få dig på fall, föll jag för dig" Säger han och reser på sig.

"Kom inte nära mig" Säger jag högt och han sätter sig besviket ner igen.

"När du berättade om Claras pappa insåg jag hur fel Clara haft och jag försökte med allt för att slippa undan hennes dumma plan. Men om jag vägrade skulle hon göra det och jag vet att det hade blivit så mycket värre så jag gick med på att fortsätta" säger han. 

Han verkar tro att det han säger får mig att må bättre men för varje ord han säger blir det värre och värre. 

"Var inte så säker på det" väser jag åt honom. Han reser sig och går mot mig. Jag hinner inte säga åt honom innan han står precis framför mig med ögonen djupt i mina.

"Det var inte meningen att det skulle bli såhär" säger han lågt och sätter händerna i fickorna. Jag känner tårarna rinna ner för mina kinder.