Neowlynn

Kapitel 3

Jag gick och gick. Gick och gick. Vänster fot. Höger fot. Vänster fot. Höger fot. Timmarna gick. Tick tack. Tick tack.

Mörkret kröp sakta fram och förvred skogen, träden blev till långa män med knivar i händerna. Stenarna till nerbrända hus.

Tillslut blev det så mörkt att jag inte längre såg min utsträckta hand framför mig.

Jag la mig huttrande ner på marken och somnade.

När jag vaknade några timmar senare såg man hur solen sakta kröp uppför himlen och lyste upp världen med sina första strålar.

Som om någon hällt iskallt vatten över mig kom jag ihåg vad som hade hänt för bara några dagar sedan. Min mamma var död! Min lillebror var död! Jag började gråta.

När jag lungnat ner mig lite gav jag ett tyst löfte om att jag skulle få min hämnd. När jag tittade upp såg jag att solen stod högst upp på himlen.

Jag reste mig upp och gick några steg innan jag föll ihop igen. Jag kunde knappt gå! Det var egentligen inte så konstigt. Jag har inte fått något att äta på flera dagar.

Jag tog min båge och gick ut på jakt. Efter en stund kom jag tillbaka till mitt lilla läger med två harar i handen.

Jag gjorde snabbt en liten eld, flådde och rensade hararna. När jag var klar täljde jag till en pinne med min kniv -som jag hade glömt att jag hade - och satte på köttet på pinnen. Sedan stekte jag köttet över elden.

När köttet var klart åt jag det direkt från pinnen. När jag hade ätit reste jag mig upp och fortsatte min resa norrrut.

Medan jag gick försökte jag komma ihåg hur den gamla kartan över landet, som hade hängt på väggen i rådhuset i byn, hade sett ut. Jag trodde att närmaste staden norrut var Ydemir, så jag antog att det skulle bli mitt nuvarande mål.

Efter ett tag kom jag fram till en bäck, jag kastade mig ner på knä och började dricka av det klara vattnet. Jag hade inte märkt fören nu att jag var så törstig. Men när jag hade druckit kändes det så mycket bättre.

Jag bestämde mig även att ta ett bad, så jag skalade försiktigt av mig min smutsiga, trasiga klänning och drog av mig mina stövlar. Så sjönk jag långsamt ner i det kalla vattnet.

Jag började huttra på engång, fast jag tvingade mig själv att skrubba bort all smuts och svett. När jag var klar var mina läppar blå som blåbär och jag skakade häftigt. Men jag stannade kvar och tvättade min klänning också.

När både jag och klänningen var rena så gjorde jag en brasa, hängde klänningen på tork och satte mig vid elden och värmde mig. Sedan somnade jag där.

Nästa morgon var det riktigt varmt och skönt. Jag satt i solen en bra stund och njöt i fulla drag innan jag drog på mig den nu rena och torra klänningen. Jag satt i solen en stund till, bara för att, innan jag reste mig upp och började gå.

Om jag kom ihåg rätt så borde det ta ungefär 3 timmar att komma till Ydemir, utan paus.

Så jag gick och gick och gick och gick. Jag var helt försjunken i tankar då skogen helt plötsligt tog slut och jag kom ut på en grusväg. Då började jag gå lite fortare, för en väg brukade oftast resultera i en stad, i mitt fall Ydemir.

En timme senare började jag skymta staden.
Tio minuter senare stod jag vid södra porten och tvekade, men bara i en sekund, innan jag gick in.

Jag hade varit i Ydemir några gånger med min mamma, då vi skulle byta lite vete mot en klänning, faktiskt klänningen jag hade på mig nu. Mina ögon blev alldeles fuktiga av minnet, men jag fortsatte att gå med raska steg trots det jobbiga trycket i bröstet, som kallas sorg. Jag styrde min steg not värdshuset "Blå Burken" -fråga mig inte varför den heter så, för jag vet inte -

Jag hade inga pengar med jag kanske kunde köpslå till mig något. Jag öppnade dörren till värdshuset och gick in, det var ganska tomt där inne, konstigt.

Jag gick fram till disken där bartendern "Blå Karl" stod. Han spärrade upp ögonen när han såg mig. Jag log mot honom samtidigt som jag satte mig på en bar stol.

"Alice?" viskade han "Är du verkligen du?" Mitt leende blev ännu bredare.
"Jadå Karl det är jag" Han stirrade på mig som om jag vart ett spöke.
"Jag trodde du var död! Nyheten om din by har kommit hit" han sänkte sorgset huvudet. "Men om du lever, borde Märta också göra det!" Han sken upp. Jag fick tårar i ögonen.
"mor är död" viskade jag. Karl blev tyst en stund och tittade sorgset på mig.
"men då kanske jag kan muntra upp dig med en gratis måltid och jag kan nog också ge dig ett gratis rum för en dag!" sa han och tog på sig sin roll som värdshus värd. Jag gav honom ett strålande leende.
"det skulle passa fint tack"

Tio minuter senare ställde Karl ner en tallrik, med renkött och rovor med sås och en mugg med vatten, framför mig på bordet i hörnet. Jag åt och drack hungrigt.

När tiden gick och mörkret kom krypandes, fylldes värdshuset långsamt med folk.

Tillslut var det så mycket fulla människor att jag flydde upp på mitt rum. Jag slängde mig på sängen och somnade på engång.

Jag sprang så fort jag kunde mot ljuset, men mörkret omslöt mig och ljuset blev mer och mer avlägset. Jag tog min sista kraft och sprang ännu fortare. Stenen kom från ingenstans, jag föll och ljuset försvann. Jag var fast i mörkret.

Jag slog upp ögonen. Jag låg svettig i min säng hemma. En mardröm, bara en mardröm. Nej vänta. Jag var inte hemma, det fanns inget hemma längre. Jag låg inne i ett rum på värdshuset "Blå Burken"

Jag begravde ansiktet i kudden och började gråta. När jag lungnat ner mig litegrann så gick jag ner till Karl som bjöd mig på en tallrik med bröd, renkött och en mugg med vatten. Jag åt tacksamt upp maten.

"Alice! Har du hört?" frågade Karl som stod framför mig. "'Neowlynn's Lycka' rekryterar nya rebeller." Han log.

'Neowlynn's Lycka' var en rebellgrupp som varken tyckte om Neowlynn's nuvarande kung Charles eller Anders som var ledare över de som attackerade vår by. Jag höll med de. Charles var en egoistisk elak kung som bara brydde sig om sig själv, han gjorde ingenting för sitt folk. Anders var precis likadan.

"vet du var de håller till?" frågade jag. Han kliade sig i huvudet.
"Jag tror att de håller till i en grotta någonstans i skogen här utanför." sa han tvekande "men jag är inte säker" Jag log mot honom.

Jag tackade för maten och nyheterna sedan gick jag. Jag visste vad jag ville.

Jag ville gå med i "Neowlynn's Lycka"

____________
förlåt för en långtråkig del. Nästa blir det förhoppningsvis mer spänning i. Tack för att ni läser.

Puzz.