Neowlynn

Kapitel 8

De kommande timmarna spenderade jag med att slåss. En ung man, blek som snö, från ranken medlemmarna stod helt stilla och försökte slå ner mig. Han hade inget fotarbete alls. Jag lyckades få ner honom efter ungefär två minuter.

En annan man från kämparna var betydligt svårare, hans fotarbete var riktigt bra, men hans överkropp var helt stilla hela tiden. Jag fick ner honom ganska fort.

En stund senare kom en man från spanarna, hans teknik var ganska bra, men inte felfri. Inte så konstigt eftersom att han var en spanare, han brukade nog inte vara ute och slåss så mycket. Hans fot arbete var riktigt bra, han rörde sig på ett bra sätt men han var alldeles för svag. Jag skulle nog få ner honom riktigt snabbt om han bara kunde stå stilla. Men tillslut fick jag in flera fullträffar och han föll ner till marken.

En man från lönnmördarna klev snart in i buren. Han log mot mig på ett sätt som sa "Jag är inte rädd för dig, du är bara en flicka." Vilket jag inte låstades om. Ärligt talat tyckte jag nästan lite synd om honom, han var väl van vid att skjuta pilar från ett tak eller hugga folk i ryggen.

Vi gjorde oss redo och väntade på signalen som sa att vi fick börja. När den kom så stod vi kvar, väntade på att den andra skulle attackera. Det slutade med att jag skiftade fot och mannen, som tog det som fientlighet, satte av mot mig. Han sprang riktigt snabbt, jag hann knappt med att flytta på mig. Jag kastade mig åt sidan, men inte fort nog. Han drämde in i min axel med så mycket kraft att han slog den ur led. Jag bet mig i läppen, så hårt att det började blöda, och tog mig om axeln. Han slog mig i magen så att all luft åkte ut. När jag lutade mig framåt knäade han mig i ansiktet. Jag föll till marken, försökte lugna mig själv, med stängda ögon. Jag började snart kämpa mig upp på knä, men mannen tog tag i mitt hår och drämde ner mitt huvud i det hårda golvet. Jag hörde hur han backade några steg medan jag kämpade mig upp.

"En tuffing." Sa han. "Det blir enklare för dig om du ger upp." Jag stirrade på honom medan han började gå mot mig. När han var precis framför mig spottade jag ut allt blod som kommit upp i min mun, vilket var ganska mycket, i hans ansikte.

Han backade förvånat bakåt, stängde ögonen och torkade ansiktet med sin tröjarm. Jag lät inte ett sådant tillfälle försvinna, så jag sparkade honom i magen, fast besluten om att inte använda min högra arm, som var ur led. Luften åkte ur hans lungor, precis som det hade gjort på mig. När han föll ner på knäna slog jag honom rätt i ansiktet med min vänstra arm. Han föll medvetslöst ner på marken.

Jag flämtade till. Jag visste att jag inte skulle få någon sjukvårdare. Jag skulle antingen behöva slå ner alla eller bli slagen medvetslös innan jag fick sjukvård. Jag torkade bort blodet från mitt ansikte med min vänstra tröjärm.

De gav mig inte så mycket vila, snart kom en välbyggd man från kaptenerna in i buren. Han granskade mig en stund innan han gjorde sig redo.

Han var riktigt lång, hans axlar breda och armarna buckliga av muskler. Jag var liten, smala axlar och nästan inga muskler. Jag tog hjälp av det morbror Daniel hade lärt mig och min snabbhet när jag slogs.

Mitt ansikte och min axel gjorde fruktansvärt ont. Jag försökte röra på den högra axeln men det blev bara värre. Jag gjorde en grimas av smärta. Mannen framför mig höll upp en hand för att visa att de skulle vänta med att ge signalen. Han gick fram till mig och tog tag i min axel.

"Jag kommer trycka din axel tillbaka, okej?" Sa han. Jag nickade, glad att han hjälpte till. "På tre. Ett..-" Han tryckte till, hårt. Ett högt knack hördes och jag flämtade till. Jag gav ifrån mig ett lågt omänskligt ljud.

"Tack." Flämtade jag, knappt hörbart. Han nickade och gick tillbaka till sin plats. Snart kom signalen och han satte fart mot mig. Jag dansade lätt undan ifrån honom. Hans storlek gjorde det svårt för honom att svänga lika fort medan jag enkelt dansade undan när han närmade sig.

Jag visste att jag inte hade en chans mot honom man mot man, förlåt, man mot kvinna. Så jag försökte trötta ut honom, vilket skulle förhöja mina chanser att vinna.

Snart så blev hans rörelser långsamma så jag stannade upp och gjorde mig redo. Han slog mot mitt huvud men jag hoppade lätt undan, jag lyfte min knytnäve och slog mot hans ansikte men han fångade min knytnäve i luften. Han flinade mot mig innan han vred om. Smärtan fick mig att gå ner på ena knät för att försöka minska den. Men han fortsatte vrida innan han sparkade mig, ganska löst, i ansiktet. Jag föll ner på rygg.

Han gick långsamt fram till mig och satte sig på min mage, utan att lägga för mycket av sin tungd på mig, och började ge mig slag i ansiktet. Då ville jag bara svimma, men det hände aldrig. Jag bara låg där och tog emot slag efter slag, kämpande för att komma loss.

Snart blev mannen så trött att slagen blev inte lika kraftfulla. Så jag samlade ihop mina sista krafter och kastade av honom. Han var snabbt uppe på fötter, men jag låg kvar. Jag såg hur han kom närmare och närmare. Men jag ville inte ta emot fler slag, så när han kom tillräckligt nära så sparkade jag honom i magen. Han böjde sig framåt när all luft åkte ut. Jag skyndade mig att ge honom en till spark i ansiktet innan han kom upp igen. Han föll ner på alla fyra. Jag kämpade mig upp på fötter, vinglade till och spakade honom en gång i huvudet, inte för hårt och inte för löst. Bara så att han skulle bli medvetslös.

Några män kom in och bärde ut honom, men jag orkade inte mer. Jag bara stod där och vinglade.

Som genom dimma hörde jag ett sista namn ropas upp, som genom dimma hörde jag publiken jubla, som genom dimma såg jag hur en man klev in i inhägnaden.

En man, samma man som hade skjutit mig när jag hade kommit hit, samma man som hade kommit in i buren när jag hade dödat Vangulen, gick in i buren. Jag hade tydligen haft rätt när jag trodde att han var i ranken Ledarna.

Han granskade mig en stund som för att komma på hur han skulle slåss mot mig innan han ställde sig bredbent, redo att slåss. Men jag stod bara där och vinglade, jag orkade inte slåss mot den här mannen.

Snart kom signalen och han satte fart mot mig, men jag rörde in på mig, han gav mig en örfil tvärsöver kindne för att väcka mig upp min trans av smärta och trötthet. Det verkade funka för helt plötsligt hade jag gett honom slag i både magen och ansiktet. Han hostade till när luften åkte ur honom men brydde sig inte så mycket om det.

Helt plötsligt sparkade jag honom så hårt jag kunde flera gånger i hans ansikte och mage. Vilket tydligen var väldigt många gånger och väldigt hårt för han föll ner på knä. Jag var inte långt efter då jag föll ner på knä av trötthet. Han tittade förvånat ner på mig. Det sista jag såg innan jag svimmade var hur han försökte fånga upp mig då jag föll.

Jag föll ner i behagligt mörker.

_______________________________________
Så, mina kära Jordgubbar, är det okej om jag kallar er Jordgubbar?

Just nu försöker jag komma på vilka dagar jag ska lägga ut kapitel på. Ni får jättegärna komma med förslag. Jag tänker mig tre gånger i veckan, eller någotsådant. Då vill jag gärna ha förslag på vilka dagar ni tycker att jag ska publicera kapitel. Jag skulle bli jätte glad om ni kunde komma med förslag.

Ja jag vet att jag ställer en fråga vid nästan varje kapitel, men det är viktigt.

Tack!