Neowlynn

Kapitel 19

"Vem är du?" Frågade jag tyst. Mannen framför mig, som var väldigt stilig, granskade mig en stund innan han svarade: "Jag är en vän."
_______________________________________
Vi stirrade in i varandras ögon i några sekunder innan mannen släppte mig och började gå iväg. Jag stod kvar mot väggen och stirrade där han just hade stått innan jag skyndade efter honom.

När jag kommit ikapp och gick jämsides med honom öppnade jag munnen för att tala: "Vad menar du vän? Jag har aldrig träffat dig förr!"

Mannen sneglade på mig, hans smutsblonda hår hängde ner i hans ögon och jag fick lust att borsta bort det från hans ansikte.

"Vi har inte träffats förr." Sa han bara. Jag fnös.

"Nej, jag vet." Muttrade jag.

"Men jag är din vän." Fortsatte han som om att jag inte sagt någonting. Jag skakade på huvudet.

"För att bli vänner måste man presentera sig för varandra." Förklarade jag. Han stannade och jag var snabb med att följa hans exempel.

Han sträckte fram handen och jag sneglade på den. "Mitt namn är Sam och ditt är?" Sa han. Jag tog handen och skakade den.

"Alice." Muttrade jag, en aning irriterad med denna 'Sam.'

Så fort vi släppte varandras händer började Sam gå igen, jag skyndade mig ikapp. Hans överdrivet långa ben gjorde honom dubbelt så snabb än mig.

"Vad gör du här?" Frågade jag. Sam sneglade på mig en än gång innan han svarade.

"Jag letar efter en sak." Muttrade han. Jag himlade med ögonen, det var något med denna man som gjorde mig väldigt irriterad.

"Vadå för sak?" Frågade jag. Han tittade rakt framåt när han svarade.

"En låda." Svarade han. Jag snubblade till av chock och stirrade vidögt på honom en stund innan jag hann dölja min förvåning. Han vände sig mot mig. "Du har möjligen inte sett den?" Frågade han. Jag skakade på huvudet.

"Hur ser denna låda ut?" Frågade jag i ett försök att verka oskyldig.

"Den är ljus, nästan vit och har detaljer av silver." Sa Sam snabbt. Jag pustade ut. Alltså inte lådan i mitt rum.

"Vad får dig att tro att den är här?" Frågade jag. Han suckade tungt.

"Jag tror inte, jag vet." Svarade han simpelt.

"Hur kom du in?" Frågade jag plötsligt. Han sneglade mot mig och skrattade till. "Jag kom in genom ingången." Svarade han.

Jag rynkade på pannan. Jag hade inte sett ingången, jag hade ramlat ner i en fälla och sedan dess har jag inte gått ut. Väldigt elegant.

''J-jag vet vad- vart ingången är.'' stammade jag. Jag tänker absolut inte skämma ut mig framför denna otroligt stiliga unge mannen. Aldrig.

Sam flinade mot mig innan han vände sig framåt igen. Bra gjort Alice.

''Så, vad gör du här då? Smyger omkring mitt i natten?'' frågade han.

''Jag har faktiskt all rätt att vara här!" Fräste jag. "Jag är faktiskt en del av Neowlynn's Lycka."

"Okej, okej. Jag tror dig, du behöver inte bli upprörd." Sa Sam och sneglade på mig. "Även om jag inte skulle kalla dig för en del av Det här. Vad nu detta kan kallas för."

"Vad menar du?" Frågade jag och tittade upp på honom. Han flinade mot mig.

"Jag är säker på att du kommer få reda på det i sinom tid." Sa han med ett obehagligt leende. "Nu måste jag gå, och du borde gå och lägga dig i din säng igen. Men oroa dig inte, jag är säker på att vi kommer mötas snart igen." Fortsatte han och blinkade med ena ögat mot mig innan han svängde av till vänster när korridoren delade sig.

Djupt i mina egna tankar började jag sakta gå tillbaka till mitt rum. Vad menade han?

Den där unge, stilige, mannen var inte värd min tid.

Snart så skulle jag ligga i min säng och sova bort det lilla som fanns kvar av den här natten.
_______________________________________
Nämen hallå där! Det var väl längesedan. Men vad kan jag säga, jag har varit upptagen (om med upptagen menar du tittar på Supernatural 24/7) Kort kapitel, men så blev det nu. (:

Förhoppningsvis så ses vi snart igen. Kanske.. troligen inte.. hehe.