Neowlynn

Kapitel 7

VIKTIGT!!
Hejhejhejehejehejeehehejej... *host host* Så, jag har en viktig fråga. Vill ni hellre ha kortare kapitel och oftare eller längre kapitel men inte lika ofta. Tack.
_______________________________________
"Du ska testas" sa Alfred.
_______________________________________
Jag stirrade på Alfred ett tag innan jag sa något.
"På vilket sätt?" Han log, det minsta leendet jag någonsin sett.

"Du ska slåss mot andra i Neowlynn's Lycka" förklarade han. "I olika ranker. Först de nya och otränade, sedan fortsätter du uppåt tills du kommer fram till den bästa kämpen i gruppen" fortsatte han samtidigt som Brynolf kom tillbaka med famnen full av pilar av olika träslag. "När du förlorar så åker du ut, då vet vi vilken rank du ska ha." La han till.

Brynolf la pilarna på bordet och jag började kolla igenom de efter träsorter som jag gillade.
"Så om en ny person kommer hit och slår ner ledaren, blir den nya ledare då?" Frågade jag förvirrat. Alfred skrattade till.

"Jag har aldrig tänkt på det på det sättet, men ja. Ungerfär så." Svarade han. Jag tänkte igenom detta en stund.

"Så om man hamnar i lägsta ranken och sedan blir bättre på att slåss, är man fast i lägsta ranken då?" Frågade jag. Jag hittade en pil gjort av björk trä. Jag tog upp den och visade den för Brynolf. Han nickade och gick iväg för att hämta fler pilar.

"Nej, vi har ett nytt test varje månad." Svarade Alfred. "Du ska få möta den bästa motståndaren i varje rank." Jag nickade sakta för att visa att jag hört.

Snart kom Brynolf tillbaka med ett mörkt korger fullt med björk pilar. Jag log som tack.

"Blir det inte farligt om vi har riktiga svärd som vi slåss med?" Frågade jag tvekande. Alfred fnös.

"Ni ska inte använda svärd." Svarade han. "Ni ska slåss utan vapen." Jag log lättat. Att slåss utan vapen var jag riktigt bra på, jag brukade vinna brottnings matcherna i byn där jag bodde förut.

Jag satte fast korget och bågen på ryggen och vände mig mot de tre knivarna jag hade valt ut. Jag satte en i vardera stövel och satte en i bältet med hjälp av en liten skida jag fick av Brynolf.

"Är du klar?" Frågade Alfred. Jag nickade och han började gå. Vi gick genom samma korridor som förut fast åt andra hållet. Precis som förut så gick vi under tystnad, den enda skillnaden den här gången var att det var helt tomt i korridoren.

Efter ungefär 20 minuter kom vi fram till en dörr som vi gick genom, bakom den fanns det bara ännu mer korridor.

Efter några minuter till så kom vi fram till en ny dörr, bakom den fanns det inte mer korridorer utan bakom den fanns det ett stort rum med en inhängad som säkert var ungefär 7x7 meter i area. Rummet i sig var inte så mycket större

Längs väggarna i rummet så stod det läktare, fulla med folk som samtalade ivrigt.

"Ställ dig vid buren" mumlade Alfred innan han gick iväg och satte sig. Nu när alla var samlade, och jag inte var distraherad av en Vangul, så såg jag hur många det var. Det var ungefär 100 personer! Och alla var män. Unga och gamla, taniga och muskulösa.

Jag gick tvekande fram till inhägnaden där några andra män stod. Vad de än pratade om förut så tystnade de när jag kom fram. En man i 40 års ålder klev fram och granskade mig från topp till tå.

"Lämna alla vapen här." Sluddrade han. Det var rätt uppenbart att han kom från de norra delarna av Neowlynn på sättet han talade. Jag gjorde som han sa och lämnade knivarna, svärdet, pilbågen och pilarna på bordet som stod bredvid. Han nickade kort innan han gestikulerade åt mig att följa med.

Han öppnade dörren till inhägnaden och jag klev in. Jag hörde hur dörren stängdes bakom mig. Det gick ungefär en minut innan något hände. En ung man, samma man som kommit in i 'arenan' efter mitt slagsmål med Vangulen, samma man som sköt mig förut, reste sig upp. Alla tystnade, det blev så tyst man skulle kunna höra en knappnål falla och träffa golvet.

"Idag har vi kommit hit för att se en flicka testas, inte vilken flicka som helst. Utan flickan som dödade Marmulgur." Ropade han ut så att alla skulle kunna höra. "Regler. Använd inga vapen, inga permanenta skador, döda inte varandra, när den ena personen ger upp eller är medvetslös  så avslutas matchen. Det är sju ranker, den lägsta, valparna, sedan medlemmarna, kämparna, spanarna, lönnmördarna, kaptenerna och slutligen ledarna."  Fortsatte han. Jag antog att han var en ledare eller något eftersom att alla lyssnade på honom och visade honom respekt.

"Dåså, första kämpen. David Fredriksson!" Ropade han.

En ung man i 20 års åldern klev upp ifrån läktaren och fram till inhägnaden, han blev insläppt och dörren stängdes och låstes bakom honom.

Mannen framför mig hade endast byxor på sig, ingen skjorta, och visade upp sina muskler. Han hade mörk hy, svart hår och mörka ögon. Han flinade självsäkert åt mig, uppenbarligen säker på att han skulle vinna.

Jag började backa tills jag var ungefär en meter ifrån stängslet bakom mig.

"Börja!" Ropade någon och David satte fart mot mig med knytnäven höjd, redo att slå mig i huvudet. Han höjde farten för att slaget skulle bli kraftigare. Jag stod helt stilla tills han var bara några meter ifrån mig då kastade jag mig åt sidan så att han åkte rätt in i stängslet bakom mig.

Ett lågt "uff" ramlade ur hans mun då han och stängslet kolliderade. Jag kunde inte låte bli att le, dumma David. Han föll ner på marken men var snart uppe igen. Han morrde irriterat och satte fart mot mig igen, inte lika snbbt dock.

Han höjde sin knytnäve än engång, redo att slå mig i magen. Jag ställde mig bredbent och väntade på honom. Jag lyfte mina armar, redo att ta emot honom. Han var snart precis framför mig och slog till. Jag slängde upp min arm, för att skydda kroppen, och lät armen ta emot smällen.

Han var inte redo på det. Han var stark, det kändes. Jag väste till och lyfte min andra arm och riktade ett slag mot han hals. Han hoppade snabbt undan.

Tre minuter senare så fick David in en fullträff i mitt ansikte men innan han hann dra undan armen tog jag tag i hans handled. Med blödande näsa snurrade jag runt så att jag hade ryggen mot honom, tog i allt jag hade och kastade honom över min rygg så att han landade framför mig. Han blev liggande på marken, medvetslös.

Hela arenan jublade. En klar, sex stycken kvar.
•▪•▪•▪•▪•▪•▪•▪•▪•▪•▪•▪•▪•▪•▪•▪•▪•▪•▪•▪•▪•▪•▪•▪•▪•▪
Okej, så. Förlåt att jag inte uppdaterat, det är mycket läxor och skit... :D Iaf, jag har fyllt tretton nu! :D YEAAY! Jag känner mig så vuxen :)

Nåväl, som ni förhoppningsvis läste där uppe så har jag en fråga, vill ni ha längre kapitel men inte lika ofta eller kortare och oftare?

Tack!