Neowlynn

Kapitel 9

•▪•▪•▪•Jace's Pers•▪•▪•▪•
Jace tog emot flera kraftiga slag i ansiktet och magen. Så hårda att han föll ner på knä av förvåning och chock. Flickan var förvånansvärt stark, för en flicka. Men hon var så svårt skadad, blodig i ansiktet och en skadad axel, så när hon föll ner på knä och svimmade, kunde han inte göra något annat än att ta emot henne.

Han plockade upp henne, försiktigt, som om att hon var en ömtålig glasdocka. Han klev snabbt ut ur buren och började gå mot sjukstugan. Han såg i ögonvrån hur en man plockade upp hennes vapen och följde efter honom.

Han hörde hur männen jublade. Inte direkt som att Jace hade gjort någonting alls. Det enda han hade gjort var att bli nedslagen på endast några sekunder för att flickan sedan skulle svimma i hans famn. Men männen var glada iallafall.

Vad hette hon? Anna? Nej. Ally? Nej. Alice! Ja så måste det vara.

Snart kom han fram till sjukstugan. Hon hade kommit förvånansvärt långt för första gången. Den som hade kommit längst, innan henne, hette Karl, han hade kommit till lönnmördarna innan han svimmade. Men denna flicka, Alice, hade slagit rekordet för att komma längst på sin första prövning.

De gjorde dessa prövningar en gång i månaden så att man skulle kunna klättra i rankerna, eller falla.

Jace la henne på en av sängarna, Ajax kom in springandes. Ajax var gruppens sjukvårdare, han kom ifrån ett annat land, men Jace mindes inte vilket. Så fort Ajax var vid hennes sida lämnade Jace rummet, han hade andra saker att göra.

Han gick genom korridorerna, försjunken i tankar. Alice hade fått otroligt många slag och det syntes på henne. Hennes läpp var sprucken, hennes högra kind svullen och hennes vänstra öga hade svällt igen. Hela henne var full av blåmärken. Det var så illa att om någon som bodde i staden skulle de tro att hon hade blivit misshandlad, vilket hon tekniskt sätt hade.

Jace tittade ner på sina fötter medan han gick mot sitt rum men han tittade snart upp då han hörde avlägsna röster. Rösterna lät upprörda så Jace gömde sig snabbt bakom några tunnor.

"Flickor ska inte vara med i Neowlynn's lycka! De är svaga!" sa en röst. Jace rynkade på pannan, hade inte Alice bevisat sig själv värdig en plats i Neowlynn's Lycka?

"Håller med! Vi måste göra oss av med henne, antingen är hon så svag så att hon kommer förstöra allt, eller så är hon så stark så hon kommer förstöra allt!" fräste en annan röst som Jace kände igen alltför väl. Alfred. Jace spärrade upp ögonen.

Han hukade bakom tunnorna medan Alfred och tre andra män gick förbi. Deras ansikten var bistra och deras händer vilade på deras svärdshjalt.

Jace väntade tills de hade försvunnit runt nästa hörn innan han reste sig upp och fortsatte gå. Han visste att männen skulle bli upprörda om en flicka skulle ansluta sig till Neowlynn's Lycka, men han hade inte förväntat sig ett uppror särskilt inte ifrån Alfred.

Med rynkade ögonbryn, försjunken i tankar, gick han in i sitt rum. Han satte sig vid skrivbordet och tittade igenom breven som han hade fått, det gick helt enkelt inte att skjuta upp det mer. Sakta tog han upp det första brevet.

Till ledaren av Neowlynn's Lycka. Började brevet. Jace log bistert. Omvärlden visste ingenting om Neowlynn's Lycka eftersom att de var så hemliga. Men det fanns dock konsekvenser med detta, det var svårt för folk att ansluta sig. Vi vet att det var ni som attackerade vagnarna. Kan vi be er att lämna tillbaka maten, folket svälter. Vi har skickat ut informationen om att det var ni som gjorde det. Folket är upprörda. Det verkar som att de trodde att ni skyddade de, men det man kan endast lita på kung Charles.

Undertecknat Rådgivare Katla.

Jace skakade besviket på huvudet. Neowlynn's Lycka skulle aldrig stjäla något. De attackerar bara Kung Charles soldater, knuffa ner honom från tronen. Men kung Charles och hans hov försöker skylla på Neowlynn's Lycka för fattigdomen i landet. Jace tog trött upp nästa brev.

Kära Jace.

Det var ett tag sedan jag skrev, jag vet. Förlåt mig. Men det är så mycket jobb hemma just nu, med skördetider och allt. Far börjar bli misstänksam och jag är rädd att Olivia ska berätta allt. Men nog om mina problem, hur är det med dig? Jag har hört ryktena om er. Att ni stjäl proviant från folket. Det är väl inte sant?

Undertecknat Din Noky.

Jace log för sig själv. Han mindes hur lycklig han var när Noky berättade om hennes känslor för honom. Vackra Noky. Underbara Noky. Han tog snabbt fram ett papper och penna och började skriva ett svar.

Käraste Noky.

Jag började bli orolig att någonting hade hänt. Varför vill du inte rymma med mig? Jag älskar dig så mycket. Jag mår bra. Det är inte sant, vi skulle aldrig stjäla och det vet du. Manskapet har fördubblats, men jag börjar tro att ett uppror närmar sig. Vad ska jag göra älskade Noky? Männen kräver saker från mig, hemska saker. En flicka har anslutit sig till oss, hon kom hela vägen till Ledarna innan hon svimmade. Männen gillar inte att hon är här.

Undertecknat Jace.

Jace skrev ner adressen på det nyskrivna brevet och lade den i högen med brev som skickas. Sedan började han skriva ett svar till Rådgivare Katla.

•▪•••••••••••••▪•▪•▪•▪•▪••▪•▪•▪•▪•▪•▪•▪•▪•▪•
Ett nytt kapitel. Med Jace's perpektiv.. typ.

För er som inte läser kommentarerna, jag kommer börja lägga ut kapitel på tisdagar, torsdagar och fredagar.

Tack för att ni läser, kom ihåg att säga till om ni hittar stavfel och att berätta vad ni tycker. Det hjälper verkligen!

Tack mina Jordgubbar.