Neowlynn

Kapitel 22

~♡~Alice's POV~♡~

Låt oss bara säga att mitt nattliga äventyr gjorde mig så trött att jag knappt vaknade när ljudet av kastrullock som slogs ihop ekade genom korridorerna.

Jag slog upp ögonen och bokstavligen rullade ur sängen. Ännu en dag av träning.

Men det var det inte.

"Idag ska några av er ut på ett uppdrag." Sa Jace. Vi stod ute i korridoren i en stor klunga och lyssnade spänt på vad mannen hade att säga. "Det är ingen stort. Bara ett litet gäng med banditer som tror att de kan göra som de vill utan att bli straffade."

"De som kommer följa med är; Torvir, Log, Oliver, Alice, Tor, Frank, Oskar, Järn-Hand och David." Sa Damien. "Ni ska mötas vid vapenrummet om två timmar. Lycka till"

Jag spärrade upp ögonen. Bara nio stycken? Det här kan inte båda gott.
_______________________________________
Jag stod i hörnet av vapenrummet och lyssnade på vad männen runt omkring mig sa. Det var blandningar mellan; "Hur kan de låta en flicka slåss?" och "Jag kommer helt klart döda fler än dig."

Jag suckade tungt och granskade de andra i rummet. Två stycken stod lutade vid väggen höger om dörren och pratade om vad som var bäst, svärd eller stridsyxa. Den ena, som tyckte att svärdet var bäst för att den var elegantare och mer precis, hade ett fult ärr tvärsöver ansiktet som gick från hårlinjen, över näs benet och ner till hakan. Det verkar som om att om den som hade gjort det där bara hade träffat honom några centimeter åt höger så hade han blivit blind i det högra ögat. Hans hår var rostbrunt och slutade vid hans öron och hans ögon såg bruna ut, fast det var svårt att se från det här avståndet.

Den andra mannen hade blont, nästan vitt, hår som gick ner till hans axlar. Hans ögon såg blå ut. Det var en sak som jag lade märke till; hans vänstra hand såg ut att vara gjord av någon slags metall, han måste ha förlorat den i någon strid. Det måste vara han som hette "Järn-hand." Passande.

På andra sidan rummet stod det en klunga män som vilt diskuterade om vem som skulle döda flest banditer. De var fem stycken räknade jag.
"Jag slår vad om att jag kommer döda dubbelt så många som er!" Sa en man med smutsbrunt hår, kantigt ansikte och en smal mun.
"Håll käften Torvir! Jag slår vad om tio daler att jag är bättre än alla er tillsammans!" Sa en annan, den här med korpsvart hår, ett smalt ansikte och små sne ögon.

"Som om Frank! Jag slår vad om 20 daler att du kommer bli nedslagen efter bara någon minut!" Fräste en man med mörk brunt hår uppsatt i en knut på huvudet.

"Ja ja." Muttrade en fjärde man. "Men jag slår vad om att flickan kommer dö." Jag himlade med ögonen. Mannen hade långt blont hår och ett smalt ansikte med höga kindben. Han påminde lite om alverna som mamma brukade berätta sagor om.  Tanken på min mamma fick tårarna att brännas i mina ögon, men jag tvingade bort de. Jag ska aldrig gråta framför dessa män. Aldrig.

"Du ska inte säga någonting Log. Du kommer ju springa iväg så fort en enda bandit visar sig!" Sa en femte man. Han hade brunt kort hår, starka käkben och stora gröna ögon.

"Så du försvarar hjälplösa små flickor nu också Oskar?" sa Frank. Jag suckade och tittade efter den sista mannen.

Där i det ena hörnet stod Oliver lutad mot väggen. Luggen av hans blonda hår föll ner i hans mörka ögon. Han verkade, precis som jag, granska alla andra.

Som om att han hade märkt mina ögon på honom, vände han sig mot mig. Han flinade lurigt mot mig och blinkade med sitt ena öga. Jag skakade på huvudet åt honom.

Precis då kom Jace, William och Brynolf in i rummet.

"Ta de vapen som passar er bäst." Sa Jace. "När ni är klara följer ni med mig och William. Om ni har några frågor om vilket vapen ni borde använda, prata med Brynolf."

Jag gick direkt fram till William och Jace då jag fortfarande hade mina vapen. Men Frank och Torvir gick fram och kollade runt efter ett passande vapen. Hade de förlorat sina?

Snart hade alla kommit iordning och vi gick genom korridorerna. Vi hade säker gått i tio minuter innan vi kom fram till en stor port.

"Det här är ut- och ingången till grottsystemet." Sa William. "Den är vaktad alla timmar om dygnet, någon gång i framtiden kanske ni får vakta den. Iallafall, eftersom att den är så väl vaktad så kommer de inte släppa in någon som inte kan lösenordet." Fortsatte han.

"Lösenordet är Fratres. Glöm det inte!" Fräste Jace. "Om ni kommer hit och inte kan lösenordet kommer de troligen att ta er tillfånga, eller så får ni inte komma in. Det blir bara jobbigt för oss alla."

"Det finns hästar i stallet. Oliver kan vägen." Sa William. Jag sneglade på Oliver och än en gång så vände han sig mot mig som om ha kunde känna att jag tittade på honom. Jag tittade snabbt bort.

"Hur kommer det sig att Oliver kan vägen men inte vi?" Utropade Torvir ilsket. Jag sneglade på honom och skakade på huvudet. Ville han skapa bråk med de som hans liv kan hänga på om endast några timmar. Inte det smartaste. Jag bestämde mig snabbt för att jag tyckte att Torvir var helt dum i huvudet.

"Lugna dig gamle man." Skrattade Oliver. Jag rynkade ögonbrynen och sneglade på honom igen. Torvir såg inte så gammal ut, hur ung var egentligen Oliver? Var han i min ålder? Då kan han inte varit här särskilt länge, men hur kan han då veta så mycket om det här stället?

Torvir verkade inte gilla det svaret då han kastade sig mot Oliver, redo att slå honom. Jag visste att om jag inte gjorde någonting så skulle detta eskalera till ett stort slagsmål.

"SKÄRP ER!!!" Röt jag. Alla stannade upp och tittade på mig. "Det är inte så smart att slåss mot de som ditt liv kanske hänger på om några timmar. Om ni vill slåss mot någon, slåss mot banditerna som förstör oskyldiga människor liv!" Oliver log lite snett mot mig innan han reste sig upp från marken där han och Torvir hade rullat runt i för endast några sekunder sedan.

"Okej då." Sa han och började gå mot vad jag antog var stallet. Alla följde efter förutom jag, Jace, William och Torvir. Jace vände sig om och började gå tillbaka vägen vi kom ifrån, men William stannade kvar för att säga ett tyst "lycka till" innan han följde efter Jace.

Torvir gick fram till mig, lutade sig farligt när och fräste; "Om du tror att jag kommer följa en flickas order så tror du fel!" Innan han vände sig om och följde efter resten av våran grupp.

Jag suckade tungt. Det verkade som om att samtidigt som jag avslutade ett slagsmål, för nu iallafall, så fick jag en ny fiende. Jag skyndade mig ikapp de andra.
__________________________________________________________________________________
YEEEY!! Nytt kapitel! Äntligen :P

Jag har planer för Alice och hennes vänner. Men det är svårt att hitta tid att skriva då det börjar närma sig slutet av läsåret och det är viktig att hinna klart med allt innan betygen skrivs.

Iallafall.
Fråga: Hur tror ni uppdraget kommer gå?