Neowlynn

Kaptiel 23

~♡~Frahila's POV~♡~

När jag öppnade ögonen så var ett brunt tak allt jag såg. Eller var det en vägg? Det var svårt att säga. Den verkade så intressant. Det bruna var verkligen fult och var prytt med mörkare bruna fläckar.

Jag vet inte hur länge jag stirrade på det bruna taket, eller väggen, när jag hörde en dörr som öppnades och stängdes.

Fotsteg som ekade i rummet.

Stamp stamp stamp stamp.

Jag tog ett djupt andetag men ångrade mig snabbt. Det luktade fruktansvärt. Som ruttnande lik, urin och avföring.

Jag kände hur galla reste sig i min hals. Jag hävde mig upp på alla fyra och snart låg min middag på golvet framför mig.

Jag spottade och fräste innan jag satte mig på rumpan.

"Vi seeeer dig Frahila Daniles" hördes samma röst som förut. Jag frös till av skräck.

Vad är det med mig? Jag borde inte bli så här rädd. Visst, rösten var otäck och jag vet inte vart den kommit ifrån men jag har varit med om värre.

"Vem är där?" frågade jag osäkert. "Visa dig själv." Jag kände en vindpust i nacken och jag fick gåshud över hela kroppen. Det var som om att någon andades mig i nacken. Jag höll andan och vände mig sakta om.

Och kom ansikte mot ansikte med ett groteskt ansikte. Jag spärrade upp ögonen och blev förlamad av skräck.

"Vad är det Frahila Daniles?" Väste.... saken. "Du ville att jag skulle visa mig."

Sakens vassa tänder var bruna och ruttna. Dess ansikte var prytt av fula ärr och dess ögon var blod röda, till och med dess ögonvita, iallafall där ögonvitan hade varit på en människa. Istället för en näsa hade den ett tredje öga, denna helt svart. Man kunde klart och tydligt se kindbenen och dess hår var svart, tunt och stripigt.

Jag svalde ner gallan som steg i min hals och fortsatte stirra på... varelsen.

Dess kropp var mycket tunn, som att den inte hade fått mat på alldeles för länge. Dess rygg var krökt och dess ben var läskigt långa. I slutet på varje finger fanns det en spetsig klo.

Jag ryste och började kräla mig bakåt.

"Vart är du på väg, Frahila Daniles?" Väste den. Snart kände jag väggen mot min rygg. Mina ögon for fram och tillbaka genom rummet, sökande efter en väg ut.

"Vad vill du mig?" Frågade jag och även om jag aldrig kommer att erkänna det så bröts min röst mot slutet och den var mycket gällare än vanligt.

"Den verkliga frågan är vad vill du dig?" Sa den. Jag rynkade på ögonbrynen och stirrade dumt på saken.

"Vad är du för något?" Viskade jag. Varelsen verkade tycka att detta var mycket roligt då den lutade huvudet bakåt och gav ifrån sig ett vidrigt gapskratt. Jag ryste än en gång.

"Jag är en Qaudril." Väste den. "Mitt namn är Batil, en av de få Quandriler som än idag finns kvar." Jag hasade mig åt sidan med ryggen kvar mot den bruna väggen.

"V-vad är en Quadril?" Stammade jag. Batil fnös och vände argt ryggen mot mig.

"Ni människor minns oss inte ens längre!" Väste Batil. "Förr så skakade ni av skräck av blotta åsynen av oss!" Jag såg vidögt på medan Batil slog sönder ett ensamt bord hörnet. När han hade lugnat ner sig så mumlade han så tyst att jag var tvungen att luta mig framåt för att höra. "Men inte längre. Nu bor ni era fridsamma små byar, och om ni ser en av oss så tycker ni endast att vi ser konstiga ut."

Han vände sig mot mig än en gång. Hans röda ögon brände näst intill hål i mig medan det svarta bara stirrade på mig. Det var svårt att bestämma sig vilket jag skulle titta in i. "Men du verkar vara rädd för mig, det är iallafall någonting." Han gick sakta fram mot mig, hans sura andedräkt kunde kännas enda härifrån. "Varför försöker du inte fly, Frahila Daniles?" Jag svalde klumpen i halsen och stirrade in i hans svarta öga. "Dörren är där borta. Ser du den inte?"

"Det känns inte som att det finns en stor chans att jag klarar det." Mumlade jag. Batil flinade mot mig.

"Smart flicka. Men det är bäst att du springer nu för mitt tålamod börjar ta slut."

Jag reste mig upp med hjälp av väggen, trots bultandet i mitt huvud, och sneglade mot dörren som fanns på andra sidan rummet. På andra sidan Batil.

"Varför skulle du låta mig gå?" Frågade jag osäkert, mycket väl medveten om att han kunde attackera när som helst.

"Jag låter dig gå för att det var alldeles för länge sedan jag fick uppleva en riktig jakt." Väste han. Jag sneglade mot dörren en sista gång innan jag började springa.
_____________________
Nämen hallå där!! Det var ett tag sen.

Nytt kapitel. Yeeey! Hoppas att ni gillar det.

Fråga: Vad tycker ni är roligast att läsa? Alice's perspektiv eller Frahila's perspektiv?