Neowlynn

Kapitel 16

Jag stirrade ner i lådan.

En klo. En klo. En klo.
Varför skulle någon lägga en klo i mitt rum? I en låst låda? Utan nyckel?

Klon var elfenbens vit med blod både på spetsen och längst ner på klon. Det röda blodet var en skarp kontrast mot det vita.

Jag plockade försiktigt upp klon och inspekterade den, men när jag inte hittade något märkvärdigt - förutom att det fanns en klo i mitt rum - lade jag ner den på byrån. När jag tittade ner i lådan igen såg jag ett papper, ett brev, som låg i botten. Jag tog upp den och började läsa.

Kära Lionell

Det var ett tag sen, men du ska veta att min kärlek till dig fortsätter att frodas. Jag har fångat en drake till dig, en färglös, kanske denna är perfekt för dig. Kanske du kan ge den färg? Denna klo är från den förra. Hoppas den kommer till använding.

Undertecknat Anton

Jag läste brevet gång på gång. Vem var Lionell? Varför var hennes brev i mitt rum? Frågorna snurrade runt i mitt huvud.

Jag la snabbt tillbaka allting i lådan, låste och gömde lådan under min säng innan jag slängde mig på sängen och somnade.
_______________________________________

Morgonen därpå vaknade jag än en gång av att någon slog ihop två kastrullock i varanndra, och skapade ett hemskt oljud.

Jag rullade ur sängen, klädde på mig och spände på mig mina vapen innan jag gick ut ur rummet.

Utanför var det precis som förra morgonen fullt av män. Jag gick sömndrucket fram till Hadvar och Tomas som stod tillsammans vid en vägg. Precis som förra gången gick vi iväg i grupper. Men denna gången fick jag följa med lönnmördarnas grupp.

Lönnmördarnas träningslokal var precis likadan som kaptenernas. Jag fick träna med svärd, med Tomas. Vi sparrade med träsvärd i flera timmar innan vi satte oss ner på golvet vid väggen, utmattade.

Jag hade upptäckt att även om Tomas var en glad och mjuk kille så var han en farlig motståndare när man slogs. Jag hade fått flera blåmärken efter igår och jag skulle troligen få ännu fler efter idag.

Vi satt med ryggarna lutade mot väggen och småpratade.

"Har du familj?" Frågade jag plötsligt. Orden hade vara slunkit ut, det var inte meningen. Det kan ha varit sorgen över min egen familj som tyngde ner mig och som fick mig att fråga.

Tomas vände sig mot mig och granskade mig en stund innan han började tala. "Jadå." svarade han och log. Jag log tillbaka mot honom.

"Berätta om de." Mumlade jag. Han log ännu bredare.

"Okej, min mor var en vacker kvinna, fattig men hon tog hand om oss. Min far lämnade henne för kriget, han kom inte tillbaka. Men min mamma, hon fortsatte kämpa, hon tog hand om mig och mina tre syskon, vi var lyckliga." Sa han. "Jag var det äldsta barnet. Jag antar att jag var som mannen i huset." Fortsatte han. "Varje lördag brukade jag ta med mina syskon till staden, och använde lite av pengarna jag hade sparat ihop för att köpa godsaker. Min syster, Mila brukade alltid vilja gå till stallet efteråt, hon var galen i hästar." Han log åt minnena.

"Det låter fantastiskt." Mumlade jag. Han nickade långsamt.

"En dag när jag hade varit ute i skogen med Mila, så hade Charles' soldater kommit till vår åker. De hade fångat min familj. Jag lämnade Mila hos en gammal familjevän och gav mig av för att hitta de. Då hamnade jag här." Jag nickade sorgset medan jag tittade ut över männen som tränade. "Jag vet iallafall att Mila har det bra, att varje lördag så går hon till staden, klappar hästarna och äter godsaker. Jag vet iallafall att hon är trygg."
_______________________________________
Den kvällen när vi gick tillbaka till våra rum så var jag försjunken i tankar. Jag hade inte tänkt på att flera av dessa män hade det precis likadant som jag. De hade också förlorat familj och vänner.

Den natten låg jag vaken.
_______________________________________
~♡~Inte redigerat~♡~

Sådär ja människor, ett nytt kapitel. En dag sen, jag vet. Men lägg ifrån er högafflarna, jag har en ursäkt.

Wattpad krånglade..

Hoppas ni förlåter mig.

Vi ses (förhoppningsvis) på lördag!