Neowlynn

Kapitel 12

Kom ihåg att fråga frågor till min frågestund!
_______________________________________
~Främling's Pers~

Jag smög längs bakgatorna i huvudstaden Ajesuin. Vakternas rop blev mer och mer avlägsna. Jag hukade mig bakom ett gäng tunnor som stod stablade på varandra och väntade tills jag inte längre hörde vakternas rop.

När jag var säker på att ingen var i närheten kom jag fram ifrån mitt gömställe. Jag gick med huvan uppe mot Eric's bar. Jag stannade framför den robusta trädörren och knackade den hemliga knackningen.

Två snabba och två långsamma. Dörren öppnades av en liten flicka, Jennifer, Eric's dotter, så fort hon såg mig sprang hon iväg för att hämta sin far. Snart kom Eric joggandes.

"Är kusten klar?" Frågade han, jag nickade. "Bra kom in." Jag klev in och han stängde dörren bakom mig. Runt om kring mig satt civila män och kvinnor runt bord, skrattade, åt och drack. Men det var inte hit jag ville komma. Jag följde med honom till en ny dörr. Han knackade den hemliga knackningen, två snabba och två långsamma. Snart öppnades dörren av en lång man, Anton, med svart långt hår, svart skägg, mörka ögon och ärr över hela ansiktet.

"Främling!" Utbrast han. "Kom in!" Jag klev in i rummet. Detta var som en helt annan bar, en bar i en bar. Detta var tjuvarnas och lönnmördarnas bar.

Jag följde med Anton mot ett tomt bord där vi kunde prata ostörda. Men snart så ställde sig en ung man framför oss. Jag stannade och tittade på honom.

"Så detta är den kända 'Främling'?" Fräste han. "Han verkar mer som en enkel tjuv i mina ögon!" Jag lyfte på ögonbrynen. Folk ville ofta visa sig bättre än mig, om man är bättre än den kändaste tjuven i hela staden så blir man känd på nolltid. Det fanns även folk som provocerade mig bara för att.

"Klas, passa dig!" Mumlade Anton. "Främling kommer slå in skallen på dig." Mannen, Klas, blev tydligen ännu argare av Antons ord.

"Låt honom tala för sig själv!" Fräste han. Han gick fram till mig och försökte se hotfull ut. Det var tur att huvan dolde mitt ansikte, annars skulle han se mitt roade leende och då hade han blivit ännu argare. "Du kan inte bara komma in här och tro att du äger stället! Du är inget annat än en simpel tjuv!"

Sakta samlades det folk runt omkring oss. Jag öppnade munnen för att tala men någon annan hann före.

"Lämna den starkars pojken ifred Klas!" Ropade någon från folkmassan av tjuvar och lönnmördare. Jag rullade nonchalant axlarna bakåt.

"Tycker du det?" Frågade jag lungt. Klas spärrade upp ögonen samtidigt som jag drog av mig luvan och lät mitt långa, lockiga, bruna hår falla ner över mina axlar. Klar stirrade på mig i chock innan han gick till handlig.

"En flicka! EN FLICKA!!! Visar ni verkligen så mycket respekt för en flicka?" Skrek han. Jag flinade åt honom. "Hon borde vara hemma och städa! Kan du städa åt mig främling?" Jag lyfte på mina ögonbryn. "Eller är du kanske en glädjeflicka? Kan du hålla mig sällskap inatt?" Frågade han kaxigt.

Det var droppen, min knytnäve träffade hans ansikte med en rejäl smäll. Han föll ner till marken, medvetslös. Några män bärde iväg honom samtidigt som jag och Anton gick vidare. Vi satte oss vid ett tomt bord.

"Något nytt?" Frågade han. Jag nickade kort.

"Ulrik Indoesson är död" viskade jag. Anton spärrade upp ögonen.

"Hur?" Frågade han. Jag kollade mig omkring innan jag svarade.

"Mördad, förgiftad. Jag tror de vet att jag skyddar dem så de förgiftar offrens mat istället." Muttrade jag. Anton skakade på huvudet.

"Vem är så feg att de förgiftar maten?" Fräste han. Jag nickade, fegisar. "Jag lyckades iallafall ta reda på deras nästa offer, Marvin Olins" fortsatte han och skjutsade över några papper, troligen fyllde med Marvin's uppgifter. Jag tog papperna och gick.

Jag gick ut ur Eric's bar och ut i höstkylan. Dags att leta reda på Marvin.
_______________________________________
Sådär mina små jordgubbar, ett nytt kapitel. Kort jag vet men jaja..

Hoppas ni har ett skönt höstlov än så länge, jag har iallafall det.

Tack för att ni läser!