Neowlynn

Kapitel 10

Alice's Pers
•▪•▪•▪•▪•▪•▪•▪•▪•▪•▪•▪•▪•▪•▪•
När jag vaknade igen kändes det som att jag hade sovit i en månad, och det kanske jag hade. Min hals var sandtorr, mina muskler trötta och stela. Min axel var lindad, mitt ansikte tvättat och mina sår rengjorda. Jag kämpade mig upp till en sittande ställning och tittade mig omkring. Jag var i ett stort rum full med sängar. Vissa var tomma och i andra låg det män. Jag gissade att detta var en sjukstuga efter som att en man låg med inlindat ben och en annan, ung, man gick runt och kollade till alla.

När den unga mannen såg att jag hade vaknat skyndade han sig fram till mig. Han gav mig ett glas med vatten innan han skyndade sig vidare till en man som hade börjat skrika av smärta.

Jag drack sakta vattnet, svalkade min torra strupe. Jag ställde glaset på ett litet bord bredvid sängen och sänkte ner mina nakna fötter till det kalla stengolvet. Jag var klädd i samma kläder som förut men på det lilla bordet låg det ett par mörka byxor och en svart tröja. Jag tog upp kläderna och såg mig om efter ett ställe att byta om på. Den unga mannen hade lutat sig mot väggen, armarna i kors, och kollade på mig.

Då slog det mig. Detta var ett test. De ville se om jag kunde byta om i samma rum som män eller inte. Jag slängde en mördande blick mot mannen och vände mig om. Snabbt drog jag av mig de gamla kläderna och lika snabbt på med de nya.

Min hårrem hade gått sönder för längesedan så mitt blonda hår föll ner i toviga lockar över mina axlar. Den unga mannen nickade kort mot mig och gestikulerade åt mig att följa med honom. Jag gjorde som han ville och följde med honom ut till en korridor.

Då och då slängde han blickar mot mig men jag höll huvudet högt och tittade rakt fram. Den unga mannen såg ut att komma någon annanstans ifrån. Han var för mörk för att komma från de nordliga delarna, för ljus för de södra, hans kindben för breda för de västra delarna och han var för lång för de östra. Alltså härstammade han inte från Neowlynn.

Jag följde efter honom in i ett rum, enkel inrett med ett stort bord och minst tio stolar runt det. Runt bordet satt män, det fanns bara två tomma stolar, en bland alla andra och ett lite längre ifrån. Mannen ledde mig till den ensamma stolen och sa åt mig att sätta mig. Jag gjorde som han sa och satte mig ner.

Jag kunde endast urskilja lite av vad männen sa. Saker som: "... flicka..." eller "var är Jace?"

Jag satt där i något som kändes som timmar innan dörren öppnades och Jace kom in, mannen jag hade slagits mot. Hans bruna korta hår var rufsigt och hans mörka ögon for slött över rummet. Han gick avspänt fram till den lediga stolen och gav sig in i diskussionerna. Dessa män visade honom ingen mer respekt än till alla andra, de diskuterade avslappnat med varandra som om att de hade känt varandra i flera år, vilket de troligen hade.

Snart så tystnade alla, vissa nickade instämmande, och vände sig mot mig. En lång man, med svart kort hår och grå ögon, reste sig upp och började tala.

"Var god säg ditt namn, ålder och bakgrund." Sa han. Jag tog ett djupt andetag innan jag började tala.

"Alice, 16 år, föddes i en liten by vid namn Meviary som ligger några timmar utanför Ydemir. När byn brann ner så tog jag mig hit i hopp om att kunna få bort Charles från tronen." Sa jag. Några av männen nickade kort.

"Tack." Sa den mörkhåriga mannen innan han satte sig vid bordet och diskussionerna fortsatte.

Snart så tystnade männen än en gång, alla männen vände sig mot mig. En ny man, med blont långt hår och iskalla ögon reste sig upp.

"Vi har kommit fram till vilka ranker du passar in i, nu vill vi höra vad du tycker." Sa han. Jag nickade kort. "Du passar hos Kaptenerna, kämparna och lönnmördarna. Vilket är ovanligt för oftast så passar de nya bara in i en rank." Jag höjde på ögonbrynen.

"Så vilken rank ska jag vara med i då?" Frågade jag. Han tvekade en sekund innan han fortsatte.

"Det får du bestämma." Sa han kort. Jag bara stirrade på honom.

"Men.. men jag vet inte" muttrade jag tvekande. Han granskade mitt ansikte en stund.

"Då får du vara i alla, tills vidare." Sa en röst från bordet. Ägaren till rösten reste sig upp. Jace. Jag rynkade pannan.

"Hur ska det gå till?" Frågade den blonda. Jace log mot honom, men leendet nådde aldrig ögonen.

"Hon får helt enkelt träna med alla och vara med på uppdrag från alla rankerna." Sa han. Jag stirrade på Jace.

"Jace har rätt, Roland" sa mannen med det svarta håret och de grå ögonen.

"William!" Utbrast den blonda, Roland. "Vi vet inte om hon klarar det." William ryckte på axlarna och satte sig igen.

"Vad tycker Alice?" Frågade Jace. Alla vände sig mot mig. Jag gjorde en obekväm grimas.

"Jag är hellre med i alla." Mumlade jag tvekande. Jace nickade, nöjd.

"Då är det bestämt. Du kan gå." Sa Roland. Jag reste mig upp och började gå.

Men medan jag gick genom stenkorridorerna fick jag känslan av att vara förföljd. Jag kollade mig diskret över axeln. Tomt. Jag ryckte på axlarna och fortsatte gå.

Jag borde nog utforska det här stället lite. Tänkte jag för mig själv.

Snart tog korridoren slut och ersattes av en trädörr. Jag tog ett djupt andetag och öppnade dörren.

_______________________________________
Sådär, ett nytt kapitel. Varsågoda. Jag har ingen aning om vad jag ska säga just nu såå..

Tack för att ni läser!!

Hejdå små jordgubbar!