Neowlynn

Kapitel 4

Jag hade ingen mer information om vart 'Neowlynn's Lycka' höll till, än det som 'Blå Karl' hade beskrivit. Därför tog det väldigt lång tid att hitta deras ställe, hela dan faktiskt.

Jag vandrade runt utanför staden och letade efter en grotta, men som mörkret sakt kröp fram så började jag istället snubbla fram, med händerna utsträckta framför mig.

"Det här kommer aldrig att gå..." mumlade jag för mig själv.

Helt plötsligt försvann marken under mig och jag föll ner minst sju meter, i mörkret, innan jag träffade marken med en rejäl smäll. Jag kände hur något knakade inuti mig och jag släppte ut ett stön av smärta.

Nu kanske ni tror att jag skulle göra något hjälteaktigt som att resa mig upp och utforska, känna sig nyfiken på omgivningen eller något sådant. Men jag antar att jag inte är en hjälte.

Jag reste mig inte upp utan jag kurade ihop mig till en liten boll och jag kände mig inte heller nyfiken. Jag kände ren och skär skräck.

Jag hade alltid varit mörkrädd. Det var något med mörkret som var väldigt skrämmande.

Iallafall, jag har ingen aning om hur länge jag låg och darrade, (inte av kyla) men jag tror det var hela natten.

Helt plötsligt öppnades en dörr och ljus strömmade in. Jag satte mig snabbt upp och hasade mig tyst till väggen, in i mörkret.
"Har vi fångat något?" Hörde jag en mörk stämma säga. Min hjärna började genast jobba. En man, runt 30 års åldern. Han sluddrar lite när han talar, han kommer troligen från norradelarna av Neowlynn (vi är i centrala Neowlynn) eller så har han någon sorts skada.

"Japp, hör du? Det är något här, man hör hur den andas" sa en annan mörk stämma. Jag hörde hur den ena personen avlägsnade sig.
"Hämta pilbågen, och hämta Jace!" Sa den första personen. Jag hörde avlägsna röster och snart steg, från minst fyra personer.
"Vad är det för något?" Frågade en ny person. Han var yngre än de andra två, max 20 år gammal.
"Har ingen anning. Vi ser den inte" sa den första personen. Till min fasa hörde jag hur ett svärd drogs fram. Jag släppte ut ett omänskligt ljud och tryckte mig mot väggen.
"Där borta! Hörde du? Vid väggen!" Sa en ny person. Han var nog minst 20 år gammal.

En person närmade sig. Med tanke på lättheten när han gick, så var det nog 20-åringen som gick mot mig.

Utan att tänka sig för, morrade jag. Det var konstigt, jag lät som ett stort rovdjur. Men det verkade löna sig, personen stannade och tvekade. Men snart hörde jag hur han spände en pilbåge.

Han tänkte skjuta mig!!
Jag kastade mig upp och började springa runt i rummet, duckade undan för pilarna. Jag höll mig till mörkret vid väggen.

Jag gjorde kullerbyttor och hoppade. Jag kände mig riktigt duktig för engångs skull. Plötsligt kände jag hur det stack till i axeln. Jag tittade ner och såg en pil. Den hade åkt hela vägen igenom benet och muskel, stack ut på andra sidan.

Jag pep till och föll ner på knä, darrandes försökte jag få ett grepp om pilen.

"Jag fick den!" Ropade den unga mannen. Jag började dra ut pilen, men hörde steg som närmade sig. Jag tryckte mig mot väggen, försökte hitta ett gömställe. Det fanns inget.

Han stannade en meter framför mig, där jag satt ihop kurad. Jag lyfte handen till pilen och drog ut den. Jag stönade tyst av smärta och släppte pilen. Den rullade iväg och hamnade vid hans fötter.

Han stirrade på mig med ett chockat uttryck. Han gick fram till mig och stirrade ner på mig.

"Det-" började han men tvekade "det är en kvinna.."

Det blev knäpptyst. Snart kom de andra också fram. Det hördes suckar och besvikna ljud. De ville troligen ha ett djur som kunde ge de mat. Inte en flicka.

"Hmpf! Det där är knappast en kvinna. Hon är bara en liten flicka." Fräste en av männen. "Har du gått vilse lilla vän?" Fortsatte han med tillgjord röst. Jag kastade mig fram, sparkade ner mannen som talat, han rasade ner med ett stön, och sprang mot utgången.

Jag flög ut och hamnade i en korridor. Jag smög fram och lyssnade spänt efter ljud.

"Hörde att det hade ramlat ner ett djur i fällan inatt" hörde jag någon säga.
"Hoppas att det är rådjur. Det är så långtråkigt med kaniner jämt!" Sa någon annan. Personerna blev tyst och jag hörde hur de kom närmare.

Helt plötsligt kände jag hur såret i axeln gjorde ondare än någonsin. Jag pep till, ofrivilligt, och tryckte händerna mot såret. De blev röda på engång.

"Sshh.." sa en ny person. "Hörde du det där?" Jag hörde hur svärd drogs fram ur deras skidor. Tre sekunder senare kom männen från förut in rusande. De såg mig där jag hukade bakom ett par tunnor.

Det blev knäpptyst. Vi bara stirrade på varanndra, väntade på att den andra ska göra något.
"Vi ska inte skada dig, var inte rädd." Sa den unge mannen som hade skjutit pilen. Jag bara stirrade på honom. Han tog försiktigt ett steg framåt.

Då kom jag ihåg min pilbåge, den var kvar på min rygg. Jag hade gelt glömt bort den.

Jag tog den, la en pil på strängen och drog tillbaka, hela vägen till kinden. Jag siktade på den unge mannen. Han backade sakta och höll upp händerna där jag kunde se de.
"Vilka är ni?" Fräste jag. Männen utbytte blickar på ett sätt jag inte tyckte om. Jag skulle precis skjuta när den unga mannen svarade.
"skulle faktiskt fråga dig samma sak" Sa han. "Kan du kanske lägga ifrån dig bågen, så att vi kan prata?" Jag spände ögonen i honom.

"Det verkade inte som om att du ville prata när du sköt mig" fräste jag. Han tvekade lite innan han svarade.
"Det var ett misstag." Sa han enkelt. "Vill du berätta vad ditt namn är?" Jag tittad på honom som om han var en idiot. Men det var han ju.

"Nej, jag tänker inte berätta mitt namn för en främling" sa jag. Främlingar rättade jag mig själv i tanken. Den unge mannen flinade.
"Varför skulle vi då berätta vilka vi är för en främling?" Frågade han. Jag fnös.
"Visst." Muttrade jag surt, besegrad. "Ni berättar vilka ni är så berättar jag vem jag är."

Det var tyst en stund innan någon sa något.

"Nåväl, välkommen till Neowlynn's Lycka" sa han. Jag stirrade på honom en stund innan något träffade mig i huvudet och allt blev svart.

♡_________________♡_________________♡

Okej.. förlåt för långsam uppdatering. Har ingen ursäkt egentligen..
Förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt.

Ska försöka uppdatera oftare, men men.

Först så vill jag tacka alla som läser, kommenterar och röstar! Älskar er!

Jag vet att det är lite trögt med storyn just nu.. men men. Det blir spännande snart.. hoppas jag..

Aja.. tack för att ni läser. Puss puss