Neowlynn

Kapitel 5

_______________________________________
"Nåväl, välkommen till Neowlynn's Lycka" sa han. Jag stirrade på honom en stund innan något träffade mig i huvudet och allt blev svart.
_______________________________________
Det första jag hörde var röster, avlägsna. Sedan så kände jag en fruktansvärd smärta i huvudet. När jag försökte resa mig mig upp så var det något som stoppade mig.
'Åh herregud, är jag förlamad?!' Tänkte jag förtvivlat.

Jag kämpade för att komma tillbaka till medvetande. Men snart så var jag tvungen att ge upp, jag lät mörkret svälja mig hel.

_______________________________________

"Döda henne!" Ropade någon från folkmassan
"Nej lämna henne i skogen! Hon kan säkert klara sig själv!!" Ropade någon annan.
Det var kaos i samlingsrummet. En flicka hade kommit in i Neowlynn's Lycka's tillhåll. En Flicka!!! En oskyldig, försvarslös varelse som inte räckte till åt något.

Jace gäspade trött där han satt på en stol vid väggen. Flickan, som nu låg i en cell i nedersta våningen, såg så skör och oskyldig ut med sitt ljusa hår, gröna ögon och bleka hy. Vad gjorde hon ute i skogen? En flicka ska stanna inne, städa och laga mat.
"Vi borde ge henne till Marmulgur!" Skrek någon. Det blev knäpptyst. Denne någon var ingen mindre än Trune. Han armbågade sig fram till den lilla scenen i mitten.
"Ge henne till Marmulgur!!!" Skrek han igen.
"Hon är bara en liten flicka, sluta tramsa Trune!" Ropade någon annan.

Jace tittade fascinerat på hur Trune's ansikte sakta färgades rött och reste sig sakta från stolen, alla tystnade och vände sig mot honom.
"Testa henne. Ge henne till Marmulgur, men låt henne behålla sina vapen" sa han. Det var tyst en stund innan männen började hålla med.

_______________________________________

Jace stod utanför flickans cell och såg på när en av hans män lyfte upp henne.

"Är du säker på det här, Jace?" Frågade Alfred, som också är hans bästa vän.
"Jadå! Hon kommer säkert klara det" mumlade han. Alfred suckade tungt.
"Jag menade inte så, jag menade är du redo att förlora Marmulgur?" Frågade han. Jace skrattade till, utan humor.
"Har alltid hatat den där saken. Den ger mig gåshud, nu får jag en chans att bli av med den" skrattade han.
"Tror du att hon klarar det? En Flicka?" Muttrade Alfred.
"Nejdå, jag tror att hon kommer dö av skräck vid första anblicken av den." Skrattade han. Alfred gav honom en konstig blick. "Vad?" Frågade Jace. Alfred skakade på huvudet.
"Inget, jag måste gå nu." Mumlade han.

Jace följde honom med blicken medan han gick iväg. Alfred hade varit konstig ett tag nu och Jace hade ingen aning om varför.

En av männen kom ut ur cellen med flickan i famnen.
"Hon kommer inte klara sig en sekund. Varför har hon ens vapen?" Muttrade han.
"Du har rätt, hon vet säkert inte hur man använder de." Sa en annan man.

De båda männen började gå mot Marmulgur's bur med Jace alldeles efter.

Marmulgur's bur var riktigt stor, med flera mindre burar där i. I en av de burarna fanns Marmulgur, de skulle lägga flickan i en annan. Sedan när flickan vaknar skulle de öppna båda burarna med hjälp av rep. Runt väggarna i den stora buren är det sittplatser så att man kan titta på, sittplatserna är skyddade med hjälp av ett stängsel.

Snart så skulle det börja.
_______________________________________

Jag vaknade med ett ryck. Jag var i någon slags bur med galler. Sakta, för att inte anstränga mitt huvud, satte jag mig upp.

När jag tittade mig omkring såg jag en massa människor, eller bara män, som tittade på mig på andra sidan ett stängsel. Jag såg ut att vara i en sorts arena. På andra sidan 'arenan?' så fanns det en annan bur. I den buren så såg jag en sak, eller en varelse. Saken var stor som en häst och den hade två stora horn alldeles ovanför ögonen. Ögonen var röda som blod och dess päls var i en konstig blå aktig färg. Den gick på två ben och armarna gick hela vägen ner till vaden.