Våga älska..igen - Alexis & Mr Clay

Kapitel 19 - Natalie..

 Han ler igen och man ser den gamla Clay man känner igen. Lite spänd men har oftast ett leende och så mystisk samtidigt som han är charmig..och så irriterande.

-Jasså, det kan vi göra när vi är framme i Sverige. Säger han.

Jag bara ler tillbaka och möter Leas blick som är glad över att jag rädda situationen.

När vi väl är framme så ser jag våra föräldrar som väntar på oss utanför flygplatsen. Dem kramar Lea hårt och mamma pussar på henne. Pappa kommer fram och kramar mig hårt. Kan inte förstå att jag är här efter så länge ifrån dem. Han kollar på Clay lite förvånad. Jag vill presentera honom men Clay är fort och låter mig inte säga något.

-Hej, sir, mitt namn är Clay. Jag är en god vän till Alexis. Säger han och håller om mig. Jag blir förvånad..vad gör han? Mamma tittar på oss förvånat men glatt. Han släpper taget och mamma kramar mig så hårt att jag får svårt att andas.

Det kommer fram en bil, en helt ny bmw. Mamma och pappa kollar på varandra förvånat. En man kommer ur och säger till oss att komma in.

-Det är är vår bil. Han håller fram handen till bilen och säger till oss att gå in.

Pappa är i chock men alla sitter in utan att säga något.

-Vad jobbar du med Clay? Säger pappa nervöst.

-Jag är ägare för Jean Clayne hotellet.

Pappa tittar på mig förvånat och tittar tillbaka till clay.

-Jaha...den som finns i Stockholm också, den kända över hela världen? Frågar pappa.

-Ja det är det. Säger Clay blygt. För första gången ser jag honom inte alls spänd utan blyg och som en helt vanlig kille. Han möter min blick och märker att jag ler och slutar le så fort han ler tillbaka.

Clay pratar med pappa hela vägen om allting, när vi väl är framme så tar pappa och Clay våra resväskor för att ta in.

-Jag kan ta den. Säger jag bestämt.

-Alexis...det ska jag göra. Säger han och tar tag i min hand och jag släpper den.

-Bra , lilla fröken..du ska lyssna på mig. Säger han och hånler.

-Bara för familjens skull så får du, annars hade du inte. Säger jag argt men tyst.

Vi kommer fram och jag får kuslig känsla...det känns inte som mitt hem..även om det inte var så längesen jag var här. För många dåliga minnen..

-Ditt rum finns fortfarande Alex, det är bara att ta dig dit om du vill. Säger mamma och går till köket med Lea. Pappa tar Leas resväska och  går upp för trappan till Leas rum.

Jag gnider med händerna och känner hur orolig jag är. Kommer jag klara av att se mitt rum igen? Efter att ha lämnat för att aldrig komma tillbaka?

Jag känner hur en varm hand rör min axel. Jag hoppar till.

-Är allt okej Alexis? Frågar Clay

-Mm. Nickar jag och försöker ta resväskan upp men den är för tung. Han försöker ta tag i den men jag blir arg och röd i ansiktet. Han släpper taget och ser förvånad ut och undrar vad som pågår. Jag kämpar hela vägen upp och faller med resväskan in till mitt rum. Allting ser ut som det var innan jag åkte. Inget har förändrats.

Tårarna rinner och jag kan inte hålla mig. Pappa kommer in och kramar mig.

-Det kommer bli okej, Alexis..säger pappa och torkar bort mina tårar med hans händer.

Jag ser bakom pappa att Clay står där men försvinner.

Vi alla är där nere och mamma tar fram maten som hon gjort till oss.

-Jag måste dra,  förlåt för jag inte kan stanna för maten. Säger Clay och tar fram mobilen och knappar in några ord.

-nej du får inte gå! Lea berätta att du har hjälpt till otroligt mycket, inte kan du gå utan mat! Säger hon.

-Jag lovar dig att göra det imorgon. Vad tycker ni? Säger han och kollar på oss alla och fäster sin blick på mig. Jag bara nickar. Känner hur hela mitt ansikte är svullet av all gråt.

Clay går iväg och vi börjar äta.

Dagen är slut och alla går till var sitt rum. Mamma är med Lea hela tiden. Och det kan man förstå. Jag ligger i min säng..som inte känns som mitt. Jag tar fram skolkatalogen som syns på skrivbordet och kollar lite. Stoppar vid bilden av Natalie..

Jag stänger boken och kastar den. Jag somnar utan att veta om det.

Dagen därpå så vaknar jag av massa stök. Jag springer ner och ser Clay..vad gör han här så tidigt ? Eller hur mycket är klockan. Jag kikar på klockan i köket. Och märker också att väggarna är röda och inte vita längre.

-hej sömtuta, säger han och biter på ett äpple.

Varför är han alltid så snygg? Hur har han tid. Jag kollar på mig själv i fönstret och ser hur kaosigt mitt hår är och att jag bara har shorts och linne på mig. Han tittar på mig upp och ner. Jag vänder mig om och springer upp. Klär på mig jeans och tröja fort. Någon knackar på dörren. Och Lea kommer in.

-Hej , allt bra med dig? Frågar hon.

-Ja, hur är det med dig. Säger jag och kramar henne.

-Jo det är bra, jag tänkte..att jag och du kan prata om vad som hände där någon dag snart. Säger hon och kollar ner.

Jag bara känner en lättnad och vill verkligen veta nu!

Men jag får vänta tills hon är redo. Hon väntade alltid på mig och nu är det tid för mig att göra likadant.

Vi går ner och äter frukost fort medan Clay visar mamma olika tips på mat. Lea tittar på mig och blinkar. Jag försöker ignonera men kan inte sluta tänka på ifall Clay blir min någon dag och att han blir en av familjen...men vad är det jag tänker på? Jag skakar på huvudet.

-Vad är det du skakar på huvudet för, Alexis? Säger han och står bredvid oss.

-Nej ingenting, säger jag och kollar upp mot honom.

-Idag ska jag och du Alexis, gå ut.

Jag harklar och bara tittar chockad på honom.

-Vadå ut? Frågar jag.

Pappa kommer in och säger att det är klart att jag ska visa honom runt. Jag bara ler mot pappa och förbannar mig själv för att ha låtit allt detta hända.

  

Jag tar på mig jackan och skorna. Vi går ut och Clay har sin arm runt min.

-okej Clay, sluta leka som om vi är något. Kan du? Jag vill inte du ska hålla på. Jag har knappt glömt hur du har lekt med mig..säger jag surt och tar bort hans arm.

-För det första Alexis, så har jag aldrig lekt med dig eller dina känslor, för det andra. Vi är vänner, så gör vänner. Får jag?

-Nej säger jag argt och vi går åtskilda en bit. Jag känner hur magen vrider och vänder på mig när jag går gatan där jag en gång gick helt själv efter den där festen...

När vi väl passerat kan jag andas ut igen.

Vi går en bit in till stan och det första jag ser är Natalie framför mig..

Jag bara stannar och Clay vänder sig om när han inser det.

-Vad är det , Alexis? Säger han och står framför mig och får bort synen på Natalie. Jag kan andas lite men skakar fortfarande. Han tar tag i min hand och vänder oss om. Vi går bakom en byggnad. Och han bara drar mig intill honom och kramar mig.