Våga älska..igen - Alexis & Mr Clay

Kapitel 18 - Privatflygplan

-Vad fan Clay? Vadå VI?Vad menar du med det? Och jag har ingen biljett och jag ska inte åka någonstans. Säger jag förvirrat.

-Jag har köpt biljetter. Han tar fram dem och jag kan knappt tro mina ögon. Keira och jass fnissar. Lea står chockad men inte sådär som hon brukar vara och går vidare till toan.

-Clay, jag förstår att du försöker vara snäll. Men sluta med skämtet! Utbrister jag.

-Alexis..säger han och spänner sig, sedan ler han och tar min hand och följer mig till mitt rum.

-Fixa nu din resväska. Vi åker om en timme. Säger han och lutar sig mot dörren och ler.

Jag känner bara hur irritation växer inom mig. Hur kan han bara bestämma sådär? Kunde han inte säga denna typ en dag innan? Vad fan händer? Ska Clay träffa min familj? Dem kommer ju tro han är min kille! Inte ska han få den luften och tro sig efter de där han gjorde sist. Tror han att jag glömt?

Jag går fram till dörren puttar ut honom och stänger dörren. Han bara hånler.

Jag packar allting och hör mummel utanför rummet. Efter massa springande fram och tillbaka för att hitta saker och ting. Så är vi alla klara. Vi går ner och säger hejdå till Jass, Keira och Angelica. Denna gången står det en man utanför Clays bil.

-Det här är min chaffuör. Säger han och hälsar på Relson. Vi nickar och han öppnar dörrarna, lägger väskorna i bagaget. När han väl är framme så är vi inte riktigt vid flygplatsen. Jag och Lea kollar konstigt på varandra och Clay bara flinar. Och har gjort den hela vägen. Relson öppnar dörren för oss. Vi kliver av och det enda vi ser köra framför oss är en stor privat flygplan ser det ut som. Jag vill inte tro mina ögon..är det vi som ska åka på den?

-Välkomna till min fina privata flygplan som jag brukar åka med. Lea stirrar häpet på honom. Jag är bara helt chockad.

-Du sa ju att du hade köpt biljetter...säger jag förvirrat.

-Ja, men jag ljög, ville överraska er lite. Säger han.

Han rättar till sin fina marinblåa kostym och stiger fram och hälsar på kaptenen. Clay är alltid stilig, han brukar få mig att undra så mycket om honom. Vet ju inte så mycket bara att han äger ett hotell, eller flera som sagt. Han har två hundar, och bor i England...är det allt jag vet?? Och han har redan kysst mig...

Jag rynkar på pannan av tankarna. Vi sitter alla tre i flygplanet. Vi får välja olika drinkar, vad vi vill göra, alltså sova eller kolla film. Hans flygplan är makalöst. Allting ser så fint ut. Det ser ut som ett fint väntrum på något vis. Väggarna är vita. Det ser så modernt ut. Finns en plats längst fram som ser ut att vara ett kontor. Jag kan tänka mig att Clay spenderar mycket tid där.

Jag bläddrar bland några tidningar. Clay kommer fram med glas av champagne och ger till mig, och Lea.

Jag tar emot den, smuttar lite.

-Säg mig Clay, varför göra allt det här? Säger jag och frågar honom. Sitter bredvid honom. Han ler lite svagt nu och hans doft är så otroligt god..Luktar han aldrig vanligt, eller dåligt? Hur kan en människa vara såhär perfekt? Perfekt? Vad är det du tänker på Alex?!

-Jag gjorde det för att jag ville. Så enkelt är det Alexis. Visste att du ville gå så jag gjorde detta. Inte svårt med det? Eller har du något emot det? Frågar han och kommer mig nära.

-Jag har något emot det. Du kan inte styra och ställa Clay. Du hjälpte oss och det är jag tacksam för men du kan inte hålla på att dyka upp vart jag än är. Och du har ju ett jobb? Hur kan du bara lämna allt och bara sticka med två tjejer du knappt känner till Sverige , hur lätt som helst? Vi känner knappt dig, jag gör inte Clay och det känns bara konstigt allting. Hade varit mycket enklare om vi var i en vanlig flygplats. Säger jag och gillar att jag har kommandot igen. Ah den starka sidan av mig är kvar. Kändes som jag försvann och varit svag länge..bara gråtit och varit svag. Nu är det dags. Att samla alla krafter för att åka till Sverige...kommer jag klara av att möta allting?

Clay säger ingenting och är spänd i blicken. Han går fram till sitt kontor och börjar skriva några saker.

-Alexis? Du får ta det lugnt. Han är snäll och har gjort allt detta. Du behöver inte vara hård mot honom. Säger Lea.

-Du skojar? Vi känner knappt killen! Säger jag lite argt. Jag hoppas på att Clay inte hörde mig.

Men han fortsätter att skriva.

-Det är inte så att han kommer kidnappa oss och föra bort oss..ta de lugnt.

Jag suckar och blundar...det är bara 7 timmar kvar till Sverige. Även fast jag inte är redo för Sverige..så känns det bara som jag inte vill vara härinne i flera timmar som jag ska. Känner mig kvävd. Av Clays blickar, hans spändhet, hans leende... allting. Vem är han egentligen?

Efter 5 timmar, så somnar både Lea och jag, vi vaknar och inser att det är bara 2 timmar till så är vi framme. Lea ser trött ut men mår mycket bättre än hur hon var sist. Hon börjar känna sig ängslig. Iaf det jag får intryck av. Vad är det med henne? Hon har fortfarande inte sagt något. Det känns bara som jag inte känner någon helt plötsligt.

Clay kommer fram till oss båda. Han ser besvärad ut. Kanske jag som gjort honom så? Men han har ändå inte fått någon sömn..

-Jag kommer vara i Sverige i några dagar sedan lämnar jag. Så Alexis du behöver inte oroa dig om jag blir en belastning eller något. Han går tillbaka till sitt kontor.

-Alexis..gå fram till honom och be om ursäkt eller säg något.. vad som helst. Säger Lea ängsligt.

Vad är det med henne?

Jag gör som Lea säger och märker att han skriver brev...vad är dessa brev för något?

-Vem skriver du till Clay? Visste inte du skrev brev. Säger jag och tar tag i ett. Han tar den fort och rycker bort den från mig.

-Har inget med dig att göra. säger han tyst. Känns som den Clay som jag vant mig vid förändrats...är det för det jag sa? Jag sa väl inget fel?

-Förlåt om du tog illa vid dig...säger jag lite tveksamt.

Han kollar på mig och visar ingen grimas.

-jag eh..hade gärna velat veta mer om dig..säger jag och inser vad jag precis sagt. WHAT?! Alex??? What?!?!?