Våga älska..igen - Alexis & Mr Clay

Kapitel 22- Adrenalin

Sorry för jag inte lagt upp några kapitel, varit upptagen men nu kör vi igen hoppas jag och lägger upp regelbundet! 

Jag vaknar av tjafs där nere. Inte igen tänker jag. Vad har hänt nu, Lea ska ju sticka iväg vad är problemet nu? Jag tar på mig min badrock och går ner.
Jag ser mamma och pappa titta på mig medan dem diskuterar något mumlande.
-Vad har hänt. Frågar jag förvirrad.
-Inget gumman, säger mamma och ger min pappa en blick om att han ska vara tyst.
-Förresten vad har hänt din hand frågar mamma när hon får syn på den.
Jag lägger min arm bakom mig och gömmer min hand och skyller på att jag slagit mig omedvetet. Pappa kommer fram och vill kolla på det. Jag blir arg och går bak.
-Sluta göra så att det handlar om min hand! Berätta om det ni tjafsar om nu! Utbrister jag.
-Nat..säger pappa men hinner inte avsluta meningen när mamma skriker på honom att hålla käften.
-Vadå Nat? Säg nu pappa! Låt han mamma, vad är du rädd för? Frågar jag hysterisk.
-Natalie..klingade på idag. Säger pappa tyst och mamma slår sig ner på soffan besviken. Natalie? Vad fan vill hon...hur vågar hon ?

-Va? Säger jag och blir så förvånad och hör hur pappa försöker få mig att skita i det och hans röst blir svagare och det enda jag känner är hur rummet blir mindre och hjärtat pumpar samt hur tankarna for iväg snabbt. Jag vaknar av dimman som jag fått och bara nickar och går upp till mitt rum.
Jag tar av mig badrocken och ligger i min säng med täcket ovanpå mig och känner hur kall jag blir, varför klingade hon på? Varför gör hon sådär..efter allt hon gjort. Samtidigt som jag känner mig kall och apatisk så känner jag ilska fara in i mig. Jag går bort från sängen tar på mig kläderna och bestämmer mig för att möta henne. Ställa alla kort på bordet.
påväg ner ser jag Lea med sina saker och helt glömt bort att hon ska iväg. Jag kramar henne hårt och mamma blir orolig direkt och undrar viskande till mig när hon står bredvid mig. Jag bara ignonerar hennes frågor och ler mot Lea.
-Vill du följa med ? Frågar Lea plågsamt.
Jag känner hur jag vill säga nej och måste gå nu för att jag vågar enbart när adrenalinet forsar men jag skiter i det och säger att jag klart går med. Mamma kramar henne och på något sätt kramar mig och viskar att jag inte ska göra något dumt. Jag blir otroligt arg men håller det inom mig för Leas skull.
Under bilresan tänker jag bara på Natalie och vad hon vill. När vi väl kört fram Lea till behandlingshemmet så möts vi av en man och kvinna. Den ena är nog psykolog och den andra läkaren. Pappa ber mig stanna kvar och jag kramar Lea hårt och lovar henne att jag ska besöka henne så mycket jag kan även fast jag är i NY.
Jag får ett sms av Clay hur det gått för Lea och skriver ett enda ord och det är'' bra''. Vill inte tappa fokus mer behöver all styrka för att möta Natalie.
När pappa kommer tillbaka kör vi iväg. Man märker spänningen i bilen. Ingen musik, ingen pratar och allting är bara pinsamt. Mina tankar går runt och hur det kommer vara att träffa henne. Men pappa avbryter tankarna och börjar prata om Clay.
-Utan denna man hade vi förlorat Lea, vet inte hur jag hade kunnat leva med mig själv om jag inte hade gjort något. Jag ångrar mig djupt Alex, att vi inte gav dig de hjälpen som vi nu ger Lea. Säger ångerfullt.
-Sluta pappa, ni hjälpte så gott ni kunde. Kan vi sluta prata om det? Säger jag och orkar inte tänka på allting innan jag ska träffa Natalie.
-Det är de som är problemet, Alex. Du vill aldrig prata om det. Säger pappa och stannar bilen på parkeringsplats mitt på stan.
-Vad gör du? Frågar jag och orkar inte lyssna på mer skitsnack.
-Vill prata om det Alex, jag levde dem åren du var i NY i oro att du inte skulle må bra..och jag ångrar att jag inte hjälpte dig som jag borde, snälla prata. Säger han med ångest i rösten.
-Sluta, jag mår bra, ser du inte? Säger jag och går av från bilen och stänger dörren hårt. Nu är adrenalinet för mycket.
Jag bara känner hur jag vill spricka. Jag går mot centrum och påväg mot Natalies hus. På väg dit ser jag Natalie komma ut därifrån med ett barn i famnen och jag står helt förvånad samtidigt ser jag Ben komma ut också och jag backar av chock och känner hur gråtfylld jag känner mig. Nej det här kan inte vara sant, det kan inte vara såhär...nej...nej ..nej!

Jag står kvar och mina tårar forsar ner, jag hör hur barnet pekar och ropar. Jag ser när Natalie vänder sig om och stannar medan Ben går in i bilen. Vi möter varandra och hon ser förvånad ut. Jag känner hur vinden slår mig hårt på ansiktet och blåser bort mina tårar..Är det Natalies barn med BEN?!