Drop dead, Bad Boy

Kapitel 3

Monas perspektiv
"Vad var det som hände i onsdags?", tänker jag medan jag hjälper min mamma i köket.
- Mona, kan du va snäll och ge mig saltet?, frågar min mamma och ser på mig.
"Hur tänkte jag egentligen? Jag bara gav honom mitt nummer", fortsätter jag att tänka medan jag börjar skära grönsaker.
- Mona? Hallå?!? MONA!, ropar min mamma och drar ena handen framför mitt ansikte.
- Va?, svarar jag och vaknar upp ur mina tankar.
Mamma flinar lite åt mig innan hon pekar på saltet som står brevid min skärbräda.
- Saltet, kan du va snäll och ge mig det?, säger hon igen och ser på mig.
- Åh, visst! Här!, svarar jag och ger henne saltet.
Mamma kollar lite misstänksamt på mig innan hon fortsätter med att laga maten.
- Du döljer något för mig, säger hon efter en stund och ser på mig.
- Va? Nä....eller kanske, svarar jag och kollar bort.
- Du har träffat en kille!, säger min mamma och ler mot mig innan hon blir alldeles uppjagad.
- Va? Nä! Nä!, är det ända jag kan säga och jag kan känna hur mina kinder blir alldeles varma.
- Så? Kom igen! Berätta för mig! Hur är han? Är han rik? Snygg? Hur gammal är han?, frågar hon och ser nyfiket på mig.
Jag känner hur hela mitt ansikte hetar till men försöker låsas som ingetting.
- Kom igen! Berätta! Jag vill ju veta!, säger hon och börjar bli otålig.
- Okej, jag ska berätta!, säger jag och sätter mig på en stol vid matbordet.
- Han heter Ludvig, börjar jag säga när min mamma har satt sig mittemot mig.
- Åh, Ludvig jag gillar det, säger hon och ser på mig retsamt.
- Mamma!, säger jag och ser lite irriterat på henne.
- Vad? Det är ju ett snyggt namn, svarar hon och ler.
Jag suckar lite innan jag fortsätter att berätta det jag vet om honom.
- Hur som helst så träffa vi varandra i mataffären när jag skulle handla åt dig. Dom hade gjort om i mataffären så jag visste inte vad allt fanns, så jag gick för att leta efter någon som kunde hjälpa mig, forsätter jag att berätta och ser på min mamma.
- Åh, så han jobbar i mataffären, säger hon och ser på mig.
- Ja, det gör han och jag vet inte hur gammal han är men jag skulle tro att han var kanske ett eller två år äldre än mig, avslutar jag att säga och ler lite svagt mot henne.
- Och nu? Ska ni träffas snart igen eller?, frågar min mamma och ler stolt mot mig.
- Jag vet inte. Han fick mitt nummer men han har inte hört av sig än, svarar jag och kollar bort lite.
- Han hör nog av sig snart ska du se, säger min mamma och ler lite innan hon går tillbaka till köket för att göra klart det sista innan middagen ska serveras.

Ludvigs perspektiv
- Ludvig! Ludvig! Kom ner och hjälp till!!, skriker min mamma får köket och jag hasar mig sakta ner till köket.
- Ja? Vad behöver du hjälp med?, frågar jag och ser på henne med en tröttsam blick.
- Duka bordet, säger hon kort och ger mig en surblick innan hon fortsätter med maten. Jag suckar lite innan jag börjar duka bordet.
- Vad gör du?, frågar min mamma och ser på mig med en arg blick.
- Jag dukar ju bordet som du sa, svarar jag och känner hur irritationen börja stiga inom mig.
- Ja, det ser jag väl! Men varför dukar du för fyra personer?, frågar min mamma och ser irriterat på mig.
- Vi är väl fyra personern i den här familjen?, frågar jag lite irriterat.
- Tror du seriöst att jag tänker låta dig äta middag tillsammans med oss?, frågar min mamma och skrattar lite åt mig.
- Ja, jag är ju en i familjen, svarar jag och känner hur det hugger till i hjärtat.
Min mamma ser på mig en stund innan hon börjar skratta åt mig och jag känner hur ilskan växer inom mig, men jag låsas som ingetting.
- Du har aldrig varit en del av familjen och du kommer aldrig att bli det! Fattar du?, säger min mamma när hon har slutat skratta åt mig.
Jag bara står där helt tyst och ser ner i marken. Ilska blandat med frustration bara kokar inom mig och jag känner att när som helst så kommer jag explodera.
- Du är patetisk! Ett riktigt litet missfoster!! Går till ditt rum nu och stanna där!, säger min mamma argt och ger mig en örefil.
Jag känner smärtan spridas på min kind men säger ingenting utan bara gör som hon säger och går upp på mitt rum.

När jag har kommit upp till mitt rum och låser jag dörren innan jag bryter ihop. Tårarna bara väller fram och det känns som om någon har huggit mig i hjärtat med en kniv fler gånger. Jag lägger mig på sängen och försöker återhämta mig.
"Hur vågar hon säga så till mig? Efter allt jag har gjort för den här familjen!", tänker jag för mig själv och ser upp i taket.

Min mage börjar kurra men jag bara ignorerar det och tar fram min mobil istället. Jag går in på mina kontakter och skrollar ner tills jag hittar hennes nummer. Jag ser på det en stund och tvekar lite innan jag bestämmer mig för att ringa upp henne.
Signalerna går och jag känner hur mitt hjärta dunkar snabbare och snabbare.
- Hej, det här är Mona Lund!, svarar en bekant röst efter att yttligare några signaler har gått.
- Hej, det är Ludvig. Han som undra om vi kunde göra något, säger jag och ler lite svagt.
- Åh, hej! Det tog sin tid innan du vill hitta på något, svarar hon och börjar skratta lite.
- Ja, förlåt! Har haft fullt upp med att visa folk vad man kan hitta nutellan, svarar jag och flinar lite.
Hon börjar skratta ännu mer och jag känner hur jag på något sätt blir lugnare av att hör det. Det får mig att glömma alla bekymmer och problem jag har omkring mig.
Jag stänger min ögon och bara njuter av att få höra hennes fina skratt och röst.
"Snälla, låt det här aldrig ta slut", tänker jag för mig själv där jag ligger på min säng och njuter.
- Så? När hade du tänkte att vi skulle ses?, frågar hon efter en stund och jag öppnar upp min ögon igen.
- Vad sägs om att ses på lördag? Bio? Du kan få bestämma film, svarar jag och ler lite för mig själv.
- Okej, men vilken slags typ av film gillar du?, frågar hon med sin mjuka och vackra röst.
- Jag skulle sagt action, komedi eller romantik men du kan få bestämma, svarar jag och sätter mig upp i sängen.
- Okej, men då ses vi på lördag vid biografen, säger hon och skrattar lite.
- Smsa bara vilken tid filmen börjar så kan jag komma förbi dig och så kan vi ta sällskap dit, säger jag och känner hur hela jag blir lycklig.
- Låter bra!, svarar hon och jag kan se framför mig hur hon ler.
- Ses på lördag då, säger jag och börjar gå mot min kalender.
- Aa, det gör vi, svarar hon och lägger på.
När hon har lagt på skriver jag en påminnelse i min kalender i fall jag skulle glömma det.
"Inte för att jag skulle glömma det men man måste ändå vara på den säkra sidan" , tänker jag för mig själv.
Jag står kvar och kollar på kalendern en stund innan jag börjar göra mig klar för att lägga mig.
"På lördag så ses vi äntligen", tänker jag innan jag lägger mig i min säng.