Drop dead, Bad Boy

Kapitel 7

Monas perspektiv
09:45
Nästa morgon vaknar jag av att Ludvig håller på att knuffa på mig, vilket slutar med att han tillslut har putat ut mig ur sängen. Jag lägger huvudet på sidan av sängen och ger honom en arg blick eftersom han hade väckte mig på ett rätt så obekvämt sätt.
"Det här kommer du få betala dyrt för...", tänker jag för mig själv medan jag sitter och stirrar på den sovande Ludvig. Han är rätt så söt när han sover. Jag börjar gör mig iordning innan jag smyger så tyst som möjligt ner för trapporna. På vägen ut tar jag med mig mina vinröda Vans för att sätta på mig dom när jag kommit ut.
Luften börjar bli svalare nu eftersom att sommarlovet är snart slut. Jag börjar långsamt gå mot busshållplatsen för att sedan vänta bussen som ska ta mig till stan där jag ska träffa Ally.
- 10 min kvar, säger jag tyst för mig själv och börjar se mig omkring efter den. Då känner jag plötsligt hur någon lägger sin hand på min axel, vilket får mig att rycka till. Jag vänder mig snabbt om för att se vem det är.
- Ehh...oj förlåt! Jag undra bara om du kunde hjälpa mig med en sak, säger en lång ljushårig kille och ler lite blygt.
- Vadå för sak?, frågar jag misstänktsamt och börjar granska honom uppifrån och ner. Killen är lång, runt 1,80 cm skulle jag gissa och han har ett rätt så fint ansikte, isblå ögon, en rätt så spetsig näsa, fina och fylliga läppar och ett blont fint hår.
"Han ser väl helt okej ut", tänker jag för mig själv.
- Jo, min bil har slutat fungera, så jag ringde efter hjälp. Dom kommer snart och hämtar upp bilen men jag har en massa matkassar som jag måste bära till mitt hus som ligger en bit bort och.... , han tvekar lite och jag kan se att han är blyg eftersom han undviker ögonkontakt med mig.
- Och du undrar om jag kan hjälpa dig att bära matkassarna till ditt hus eller?, frågar jag och ser på honom med misstänksam blick. Han kliar sig lite i nacken innan han nickar lite och ser på mig.
- Aa, men du behöver verkligen inte göra det om du inte vill, svarar han och ser nervöst på mig.
- Varför inte? Jag har ju ändå inget att göra och bussen kommer inte förens om 10 min så....vart är din bil någonstans?, frågar jag och ser mig omkring efter den.
- Den är där borta, svarar han och börjar gå emot ett håll. Jag börjar sakta följa efter honom.

När vi kommer fram ställer vi oss vid bagageluckan och han öppnar den försiktigt.
- Men här finns ju inga matkassar, säger jag och böjer mig fram för att se om det finns något där men det är tomt. Då känner jag plötsligt hur någon putar in mig i bagageluckan och jag hinner inte reagera förens allt blir svart.

Allys perspektiv
12:30
"Gash! Mona vad är du någonstans?", tänker jag där jag står i köpcentrumet och ser mig omkring otåligt. Jag börjar bli rätt så orolig eftersom jag har ringt henne fler gånger, men inte fått något svar. Jag antar att Ludvig har något med saken att göra till att hon är sen eller så har hon bara försovit sig. Då får jag plötsligt ett meddelande och tar snabbt upp mobilen för att kolla vem det är.

Mona
Ally om du får det här smset så meddela Ludvig att han måste komma till "Det vita trähuset" kl: 20:00. Han måste komma ensam om han nånsin vill se mig levande igen. Jag önskar att jag kunde säga vart jag är, men jag kan meddela att jag mår bra för tillfället.
Kram Mona

När jag har läst klart smset står jag bara där helt tyst innan jag springer allt vad jag kan till min mope och kör det fortaste jag kan till Monas hus för att meddela Ludvig.
Efter några minuter kommer jag äntligen fram och hoppar snabbt av mopen innan jag rusar mot Monas ytterdörr och knackar panikslaget på.
"Kom igen, Ludivg! Öppna dörren då!", tänker jag och hoppar otåligt på stället.
Tillslut öppnas dörren och Ludvig står där och ser trött på mig.
- Hej Ally! Skulle inte du och Mona ses i stan?, frågar han och ser på mig med en frågande blick.
- Jo, det skulle vi tills jag fick det här smset som sa att du måste komma till "Det vita trähuset" kl:20:00, ensam om du någonsin vill se Mona igen, svarar jag och visar honom smset.
Han läser det innan han ser på mig med allvarliga ögon och börjar svära för sig själv.
- Fan också! Trodde att jag aldrig skulle behöva se dom igen..., mumlar han och håller om sin nacke.
- Ludivg? Vad är det som händer? Känner du dom som har kidnappat Mona?, frågar jag och ser oroligt på honom. Han är tyst en stund innan han sätter snabbt på sig sina skor och tar med sig sin jacka i handen. Han går med snabba steg mot sin gamla bil.
- Ludivg?!?, säger jag och följer efter honom. Han svarar inte utan sätter sig bara i bilen innan han startar den och börjar sakta backa ut.
- Ludvig! Vad är det som händer?, frågar jag och knackar på hans fönster.
Han stannar bilen och ser på mig innan han rullar ner fönstret och suckar.
- Ludvig? Snälla berätta vad som händer! Kommer Mona att klara sig?, frågar jag och ser oroligt på honom.
- Just nu så vet jag inte. Man kan aldrig lita på vad dom här personerna säger. Men om dom skadar Mona så kommer dom få betala dyrt det kan du skriva upp, svarar han argt innan han drar upp fönstret och kör iväg. Jag står bara kvar där och ser när hans bil försvinner.
"Snälla, låt inget ha hänt med Mona", tänker jag för mig själv och känner hur en tår sakta börjar rinna ner för min kind.

----------------------------------------------
Haii allihop ^^
Hoppas ni gilla det här kapitlet och tack till alla er som läser den här berättelsen blir så glad! Hoppas att fler kommer vilja läsa den och ser fram emot att få skriva fler kapitel😁😝
Nästa kapitel kommer på lördag så ha det så bra så ses vi!
// Kiwi Pandan 🐼❤️