Drop dead, Bad Boy

Kapitel 16 Striden

Allys perspektiv
Jag står redo och skjuta honom när Cameron viskar att dom tar över nu och att Mona och jag borde ta oss här ifrån.
"Och lämna er ensama här? Aldrig!", tänker jag och ser surt på Cameron.
- Kom igen! Låt mig få döda honom!, säger jag lite smått surt och kollar på honom.
- Jag är ledsen, men detta är en kamp mellan Percy och oss, svarar han och ser på Ludvig, Anton och Joey.
- Jag tänker inge lämna er här!, säger jag surt och Mona nickar instämmande.

Då händer något som jag aldrig trodde skulle hända igen, men Cameron kysser mig igen. Jag blir alldeles knäsvag och vet inte vad jag ska göra.
- Gå nu! Och se efter Leo åt oss, säger han mjukt och ser in i mina ögon innan jag och Mona springer där ifrån och mot bilen där Leo ligger och sover.

Camerons perspektiv
Jag märker hur Ludvig börjar flina mot mig, vilket får mig att gå tillbaka till den hård och kalla Cameron.
- Okej, nu gör vi det här, säger jag och laddar min pistol innan jag riktar den mot några av Percys män som snabbt riktar tillbaka sina pistoler mot mig.

Percy börjar flina igen och gör ett tecken mot sina män som genast börjar skjuta mot oss. Jag försöker så snabbt som möjligt ta skydd, men känner helt plötsligt hur en enorm smärta börjar sprida sig längst mitt ena ben.
- Fan!, dom fick mig, säger jag i ren smärta och sneglar lite på Joey som försöker stoppa blodet.

Jag hör hur en massa skott avlossas och ser att på andra sidan sitter Ludvig och Anton med sina pistoler och skjuter allt vad dom kan.
- Skynda på lite!, säger jag surt och ser på Joey som håller på att knyta en tyg bit runt mitt ben.
Han svarar inte utan fortsätter tills han är klar och ser sedan på mig med en tom blick. Jag orkar inte bry mig om Joey just nu så jag bara nickar som tack innan jag också börjar skjuta mot Percys män som sakta men säkert faller dom en efter en ner på marken tills alla är döda.

När vi inte hör något pistol skott mer från motståndarna kikar jag försiktigt fram från mitt gömställe och ser att det bara är Percy som är kvar.
- Kom igen nu! Låt oss avsluta det här!, säger Ludvig och börjar gå fram mot Percy medans han riktar sin pistol mot honom.
Jag fnyser lite lätt innan jag går efter Ludvig och lägger en hand på hans axel.
- Vänta lite, säger jag och ger Percy misstänksama blickar.
Ludvig blir tyst men fortsätter rikta sin pistol mot honom.
- Något är väldigt fel....det borde inte va såhär lätt att döda honom, säger jag och fortsätter kolla misstänksamt på Percy som nu börjar flina.
- Hehe, det stämmer. Detta är bara en fälla, svarar Percy och kollar på oss med ett flin.
- Vad menar du?, frågar Ludvig och börjar fingra på avtryckaren.
- Om ni ska döda mig så ska ni också följa med mig ner till helvetet, svarar han och tar fram en liten fjärrkontroll innan han trycker på en knapp och en röst börjar sakta men säkert räkna ner.
- 10 sekunder kvar innan självförstöning, säger rösten och Ludvig och jag kollar på varandra i panik innan vi alla snabbt som attan börjar springa mot utgången.

- 10.....9......8....., börjar rösten säga och vi försöker öka tempot.
- Fan!, hör jag hur Ludvig säger tyst för sig själv men så passas högt att jag hör det.
- 7.....6....5....., fortsätter rösten säga och vi börjar nu se utgången.
- Kom igen nu! Inte långt kvar, så öka tempot, skriker jag och vi alla försöker öka tempot ännu mer.
- 4.....3.....2...., säger rösten och jag ser hur Joey och Anton har lyckats ta sig ut.
- Kom igen nu!, säger jag och ser på Ludvig när jag helt plötsligt känner hur mitt ena ben inte kan springa mer och jag faller till marken.
"Fan!, jag glömde att jag hade ett skadat ben....", tänker jag och försöker resa mig upp, men misslyckas.
- Kom igen, Cameron! Inte långt kvar, säger Ludvig och försöker så snabbt som möjligt hjälpa mig upp på fötter innan vi sakta men säkert fortsätter ta oss framåt.
- 1.......0!, säger rösten och en stor explosion hörs innan allt blir svart och tyst.

Monas perspektiv
När Ally och jag har satt oss i bilen ser jag på henne med en orolig och samtidigt arg blick.
- Vad gör du här? Och hur känner du den där Percy?, frågar jag lite surt och ser på henne.
- Vad tror du?, frågar hon istället och ser oroligt på mig.
Jag säger inget utan ser bara på henne med en arg och ledsen blick.
- Jag är ju här för att rädda dig, fortsätter hon och kollar bort.
- Hur känner du Percy?, frågar jag och kollar ner på mina skor.
- Jag bruka jobba för honom i hemlighet, men sedan blev det för mycket för mig, så jag försökte sluta. Dock var det inte så enkelt, men när jag väl lyckades hade jag förlorat min andra bror som jag aldrig har berättat om för någon, svarar hon och jag ser hur hon börjar att gråta.
- Varför berätta du inte det här för mig?, frågar jag och fortsätter kolla ner på mina skor.
- Jag antar att jag var rädd och feg, svarar hon och kollar på mig med tårar i ögonen.
Jag svarar inte och det blir en lång tystnad innan vi helt plötsligt hör en explosion och allt börjar att skaka till.
- Vad var det?, frågar jag och ser på Ally med en chockad blick.

Jag märker hur Leo vaknar och hur han börjar se sig förvånat omkring.
- Vad är det som händer?, frågar han och ser på oss med en orolig blick.
- Jag vet inte, svarar jag och ser lite kort på honom innan jag ser på Ally igen och skakar lite på henne.
- Ally!?, vet du vad som händer, frågar jag igen och ser oroligt på henne.
Hon svarar inte, men ser på mig med tårar i ögonen innan hon pekar mot den hemliga basen och jag får en chock.
Jag blir alldeles stum och det ända jag kan tänka på som kommer upp i mitt huvud är.
"Ludvig"

----------------------------------------------
Haii allihopa! ^^

Jag är ledsen för att jag inte la ut igår men hade så mycket att göra att jag inte hann med att skriva och lägga ut ett nytt kapitel. I alla fall så kommer det här och jag hoppas att ni kommer tycka om det här kapitlet.

// Kiwi Pandan🐼❤️