Drop dead, Bad Boy

Kapitel 15 Flykten

Allys perspektiv
Planen som Cameron hade berättat för mig var helt perfekt och väl genomtänkt, men det skulle bli farligt och man skulle få behöva riskera sitt egena liv för det här.

Jag stod i badrummet och borsta mitt hår när händelsen från igår kom upp i mitt huvud, vilket fick mig att sucka djupt.
"Vad var det som egentligen hände? Hur kunde jag bara kyssa honom sådär?", tänker jag och ser mig själv i spegeln.
Även om jag och Viktor gjorde slut för en vecka sedan så kan jag inte fatta att det kunde gå så fort för mig att falla för en ny.

Jag satte upp mitt hår i en hög tofs innan jag sminka mig lite snabbt och sprang sedan ut til hallen där jag satte på mig mina skor. När jag var klar gick jag ut och låste dörren innan jag sprang  ner och ut till Cameron, Anton och Leo som satt i bilen och vänta på mig.

Camerons perspektiv
Jag satt och diskutera en sak med Anton när jag ser att Ally kommer ut och jag börjar flina.
- Sovit gott, sötnos?, frågar jag när hon kommer in i bilen och flinar mot henne.
Hon svarar inte utan himlar bara med ögonen fast jag kan se hur hon rodnar, vilket får mig att flina ännu mer. Jag ser på henne ett tag till innan jag startar bilen och börjar köra iväg mot Percys hemliga bas.

När vi kommer fram stannar jag bakom ett staket och ser sedan på Ally, Anton och Leo.
- Okej, ni vet vad ni ska göra?, frågar jag och ser allvarligt på dom.
Dom nickar som svar innan jag och Anton springer ut och börjar röra oss mot basen medan Ally och Leo stannar kvar i bilen.

Leos perspektiv
När Cameron och Anton hade gått kände jag hur nervös och blyg jag blev eftersom att jag satt nu ensam med en tjej. Jag vet att hon är mycket äldre än mig, men detta är första gången som jag får vara ensam med en snygg tjej.

Blygsamt sneglar jag försiktigt på henne och möts av ett leende som får mig att börja rodna och ser snabbt bort från henne.
- Du hete väl Leo?, frågar hon snällt och jag kan känna hur hon kollar på mig.
Jag nickar som svar och börjar långsamt se upp på henne.
- Så, hur kommer det sig att du håller med sådant här?, fortsätter hon fråga och ser på mig med ett leende.
- Min bror vill att jag ska kunna klara mig själv, svarar jag blygsamt och ser lite på henne.
Hon nickar innan hon kollar sig omkring efter om någon har sett oss eller spionerar på oss. Jag lutar mig tillbaka och suckar lite innan jag känner hur trött jag är och somnar snabbt i baksätet där jag ligger.

Ludvigs perspektiv
Jag sitter och håller om Mona när jag hör en massa oväsen där ute och kollar frågande mot Joey som rycker lätt på sina axlar.
" Undra vad som händer?", tänker jag när dörren plötsligt öppnas och där står ingen mindre än Cameron och Anton.
- Kom igen era latmaskar! Vi har inte mycket tid på oss, så vi måste ut så fort som möjligt!, säger Cameron och ser sig oroligt omkring sig.
Vi kommer snabbt upp på fötter och börjar sedan följa efter Cameron som ser mig och Joey varsin pistol. Jag ser hur Mona ser på mig med en orolig blick när jag tar emot pistolen, men ler bara lite svagt mot henne innan jag drar henne närmare mig för att försöka skydda henne om vi skulle bli attackerade.

När vi är nästan ut hör vi en bekant röst som får oss att stanna.
- Nämen, ska ni redan gå?, frågar Percy och flinar mot oss.
- Ja, har du något problem med det?, frågar Cameron tillbaka och ser kaxigt på honom.
Percy skrattar innan han ser på sina män och ger dom ett tecken.
- Jag är rädd att jag inte kan låta er gå, svarar han och flinar elakt mot oss innan hans män börjar rikta pistoler mot oss.

Pang! Pang! Pang!

Jag hinner inte reagera förens vi alla har tagit skydd bakom något och sedan så ser jag att vid utgången står någon.
- Ally!, säger Mona tyst men tillräckligt högt för att jag ska kunna höra det.
Jag ser snabbt på alla män som ligger döda på golvet och hur Percy ser chockat mot gestalten vid utgången.
De av Percys män som överlevde börjar nu backa långsamt tillbaka men riktar fortfarande sina pistoler mot henne, vilket får henne att flina till.
- Hej Percy! Det var länge sen, men jag är rädd att jag inte har så mycket tid så att jag kan stanna, säger hon och flinar.
Percy ser vettskrämt på henne innan vi andra ställer oss bakom henne och ser mot honom.
- Dags att ta farväl, Percy, säger hon och flinar mot honom innan hon riktar sin pistol mot honom.