Drop dead, Bad Boy

Kapitel 19 Tillbaka

2 månader senare

Monas perspektiv
Efter den här stora Percy dramat åkte Ally och jag sedan hem för att där sedan berätta en fejkad historia om varför vi inte hade varit i skolan dom senaste veckorna för våra föräldrar. Det sluta med att jag fick utegångsförbud av mina föräldrar och Ally var tvungen att ta hand om all disk och städning i en mådnad enligt hennes föräldrar. Jag fatta egentligen inte varför vi skulle få ett staff men jag sa inget och gjorde bara som dom sa.

När jag och Ally äntligen kom i kape med skolan så flöt allting som det skulle och det kändes nästan som om inget av detta Percy kaos hade existerat. Senare under veckan ringde Ludvig mig och berätta att allt hade gått bra med Leo men att han är rätt så svag nu och det skulle ta en tid innan han kom tillbaka till sin ursprungliga form.
- Vet du om dom har kommit hem än?, frågar Ally mig medans vi går till mattelektion.
- Jag tror det. Hurså?, frågar jag henne men kommer sedan på varför hon frågar och börjar le retsamt mot henne.
- Du vill träffa C-A-M-E-R-O-N, fortsätter jag och knuffar till henne lite lätt på sidan.
- Va! Nä, jag vill bara vet om dom är hemma nu, svarar Ally men jag kan se hur hon börjar rodna och kan inte hjälpa att börja skratta lite.

Camerons perspektiv
- Har du hört något från Mona och Ally?, frågar jag och kollar på Ludvig som sitter i soffan och läser.
- Nä, har haft fullt upp med jobbet så har inte hunnit prata med Mona så mycket, svarar han och släpper inte boken med blicken.
- Okej, men om du skulle någon gång skulle åka ner och träffa henne så kan jag alltid köra ner dig om du ville eller hänga med, säger jag och ser bort med en nervös blick.
- Du vill bara hänga med så att du kan få träffa Ally, svarar han och ser upp från boken med ett retsamt flin på läpparna.
- Nä, jag vill bara du vet se hur dom mår och så, säger jag och lägger en hand bakom min nacke medans jag ser lite nervöst på honom.
- Och sen när började Cameron, världens största player och bad boy bry sig om hur någon mår?, frågar han och höjer ena ögonbrynet.
- Eh, lägg av!, svarar jag och går ut till köket där Joey sitter och håller på med datorn.
- Sover Anton och Leo fortfarande?, frågar jag honom och slår mig ner på en stol mittemot honom.
- Jag antar det, svarar Joey kort och senglar lite på mig.
- Har det hänt något?, frågar han och slår ihop datorn innan han ser på mig.
Jag suckar och kollar bort en stund innan jag ser på honom igen.
- Det är Ally, säger jag kort och kollar snabbt ner i golvet eftersom jag känner hur jag börjar rodna.
- Varför gå du inte bara och träffar henne?, frågar han lungt och ler lite svagt mot mig.
- För jag är en bad boy och playar. Jag kan inte ha någon flickvän, svarar jag och ser på honom med en tom blick.
Joey skakar beskymrat på huvudet innan han suckar och reser sig upp.
- Om jag var du så skulle jag gå och berätta för henne vad jag känner. Du är ju fan stört kär i den där tjejen! Vem bry sig om din status sjunker. Det viktigaste är att du får vara med någon som älskar dig för den du är inte hur många tjejer du har legat med, säger Joey och ser allvarligt på mig innan har går till sitt rum.
Jag sitter ensam kvar i köket och tänker på det Joey nyss sa innan jag reser mig upp och springer mot ytterdörren.
"Jag hatar när Joey har rätt", tänker jag medans jag går mot min motorcykel innan jag kör iväg mot Monas och Allys skola.

Allys perspektiv
När skolan är äntligen slut ser jag utmattat på Mona medans vi går mot skolans utgång.
- Så, vad ska du göra nu då?, frågar jag henne när vi kommer ut från skolan.
- Ludvig messa nyss mig och vi har bestämt att vi ska gå på bio tillsammans så vi ses nästa vecka, svarar hon och ger mig en kram innan hon går iväg mot sin cykel.
Jag ser efter henne innan hon är helt bort och jag står ensam kvar på skolgården då jag plötsligt hör ett motorljud som kommer närmare. En motorcykel stannar en bit bort från mig och jag vet inte om jag ska bli rädd och springa iväg eller bara stå där och glo på person på motorcykeln.
- Ally!, ropar en bekant röst och jag kan inte hjälpa och börja le när killen tar av sig hjälmen och jag ser vem det är.
- Cameron!, säger jag och börjar springa emot honom innan jag kastar mig i hans famn och ger honom en bamsekram.
- Inte visste jag att du hade saknat mig så mycket, säger han och flinar retsamt mot mig innan han lägger sin händer runt min midja.
- Eh, lägg av, säger jag och putar lite lätt på honom, vilket får honom att flina ännu mer.
- Erkänn bara, du älskar mig, säger han och drar mig närmare honom.
- Hmm, det beror på, svarar jag och flinar retsamt mot honom.
- Beror på vadå?, frågar han och ser nyfiket på mig.
- Kyss mig, säger jag och ser på honom med en retsam blick.
Hans flin blir bara större innan han kysser mig mjukt och passionerat.
- Jag älskar dig, säger jag sedan och kollar in i hans ögon.
- Och jag älskar dig. Jag menar det verkligen jag är tokig i dig, svarar han och jag kan inte hjälpa att börja le. Jag måste sett fånig ut så mycket som jag log, men det brydde sig inte Cameron om. Istället kysser han mig lätt på pannan innan sätter sig på motorcykel igen och flinar retsamt.
- Hoppa på, säger han och ger mig en hjälm.
Jag sätter snabbt på mig hjälmen innan jag sätter mig bakom honom och lindar mina armar runt hans mage.
- Är du redo?, frågar han och flinar ännu mer.
- Redo, svarar jag innan han sätter igång motorcykel och vi börjar kör iväg.

----------------------------------------------

Haii allihop ^^

Tråkigt kapitel jag vet men det sista kommer nog allt få er att trilla av stolen eller vad ni nu sitter på eller står på xD

Tänkte jag skulle ha en Q&A så om ni har någon fråga så kan ni skriva den här i kommentarerna så ska jag se om jag kan svara på den eller inte ^^

Ni får ha det så bra så ses vi snart igen!

// Kiwi Pandan❤️🐼