Drop dead, Bad Boy

Kapitel 18 The end...

Monas perspektiv
Allt gick så fort att jag inte hann med och tänka förens jag helt plötsligt blev iväg knuffad av någon och sedan så ser jag Leo ligga på marken.
- Leo!!, skriker jag i panik och ser hur en blodpöl börjar bildas runt honom.
Jag hör hur Percy börjar skratta kallt mot oss, vilket får min ilska att växa allt mer inom mig.
"Hur vågar han skratta? Han sköt precis en 11 årig kille...", tänker jag och knyter mina nävar innan jag snabbt reser mig upp från marken.
- Leo! Nej! Det får inte vara sant!, hör jag Anton skrika innan han faller ihop på marken.

Det är då jag ser den. Den ligger inte alls långt ifrån mig, Ludvigs pistol.
Jag sneglar lite på den innan jag ser på Percy som fortfarande skrattar som en galning innan jag snabbt som ögat springer fram och tar upp pistolen.

Pang! Pang! Pang!

Hörs det innan allt blir tyst och stilla.

Allys perspektiv
Jag kollar chockat på när Percy faller ner till marken innan jag ser chockat på Mona som just hade dödat honom.
- Jag trodde hon aldrig skulle våga använda den, säger Cameron och ser lika chockad ut som som jag.
Jag svarar inte eftersom jag är rätt så förvånad av att hon av alla skulle döda en av dom mest farligaste männen i världen.
- Vi måste ringa en ambulans nu!!, skriker Mona och släpper pistolen innan hon springer fram till Leo som ligger alldeles blodig på marken.
Cameron känner på sina fickor innan han snabbt plockar upp sin mobil som har några sprickor i sig efter explosionen och slår in numret.

När ambulansen äntligen kommer sitter jag och Joey och försöker trösta Anton som sitter i fosterställning och vägrar att prata med någon av oss.
- Leo kommer klara sig, säger jag tröstsamt och ler svagt mot honom.
Han svarar inte utan ser på medans dom lägger upp Leo på en bår och kör sedan in honom i ambulansen, då han äntligen reser sig upp och följer med dom till sjukhuset.
- Vad gör vi nu?, frågar Cameron tyst medans han står och lutar sig mot Ludvig som står och lutar sig mot Mona.
- Vi åker efter dom. Ni måste ju också till sjukhuset, svarar jag tyst och ser på medans ambulansen kör iväg.
- Jag går och hämntar bilen, säger Mona och ler svagt innan hon tar sig loss från Cameron och Ludvig.
- Jag följer också med, säger Ludvig snabbt och hoppar efter Mona.
Jag svarar inte utan nickar bara svagt medans jag ser tom framför mig. Cameron haltar försiktigt fram till mig innan han lutar sig lätt mot mig för att inte tappa balansen.
- Han kommer bli okej. Han är en tuff kille, säger Cameron efter en stunds tystnad.
- Hoppas det, men jag är också orolig för Anton. Vad kommer hända med honom om Leo inte klarar det?, frågar jag och ser oroligt på honom.
- OM han inte klarar sig, svarar Cameron och ler svagt mot mig.
Jag ler lite svagt tillbaka innan vi blir alldeles tysta igen innan Mona och Ludvig kommer med bilen och vi kliver sakta in i den innan vi kör iväg mot sjukhuset.

----------------------------------------------

Haii allihopa!
Detta är en liten bonus eftersom jag inte la ut något i lördags och sedan så kommer det komma ett nytt kapitel på lördag, så nu får tre hela kapitel på bara en vecka!!

Gud vad snäll jag är! Jag förtjänar en applåd😂
*applåder*
- Tack! Tack! Jag vet jag är bäst! 😂

I alla fall hoppas ni gillar det här kapitlet och vi börjar närma oss slutet gott folk 😂😱

// Kiwi Pandan 🐼❤️