Drop dead, Bad Boy

Kapitel 13 Återförreningen

Luvigds perspektiv
Vi hade varit så nära på att komma ut tills några av Percys män upptäckte oss och förde tillbaka oss till rummet där vi skulle bli straffade. Dom knöt våra händer igen fast denna gången mycket mycket hårdare, så att det gjorde ont. Jag kände hur smärtan börja sprida sig i mina händer, men förblev tyst.

Efter att dom hade straffat oss med att ge oss massa slag i magen och ansiktet, gick dom ut och stängde dörren efter sig. Jag hostar upp lite blod och suckar djupt när dörren plötsligt öppnas igen och in kommer Percys män med.
- Mona?, säger jag svagt och känner hur rädslan och oron börjar växa inom mig.
- Om du någon sin försöker rymma igen, så kommer din flickvän råka illa ute medan du får sitta fast bunden och se på medan vi plågar henne till döds, säger en av männen och flinar elakt mot mig innan han kastar Mona till mig så att vi faller till golvet och jag får då Mona över mig.

När dom har gått försöker jag resa på men stoppas av att Mona ger mig en bamsekram och börjar gråta.
- Lämna mig aldrig igen utan att ge mig ett tecken på att du mår bra och att du lever, viskar hon i mitt öra med en darrig röst.
- Jag lovar och jag är ledsen för att jag gjorde dig, så orolig, svarar jag och ser in i hennes vackra gröna ögon.
Hon ser på mig och ler svagt innan hon torkar bort sina tårar och hjälper mig upp. Sedan knyter hon upp repet runt mina händer och går sedan bort till Joey och hjälper honom också.

Monas perspektiv
Jag var så glad och lycklig för att jag äntligen fick se min Ludvig igen, men samtidigt var jag rädd och orolig för vad som skulle med oss.

När jag äntligen fick upp repen som dom hade knytit runt Joeys händer gick jag tillbaka till Ludvig.
- Jag har saknat dig så mycket!, säger jag och ger honom en till kram.
- Jag har saknat dig mer, svarar han och kramar tillbaka innan han ser in i mina ögon och ger mig en kyss.
Jag känner hur jag blir alldeles varm i kroppen och hur det fortfarande pirrar till i magen varje gång som Ludvig kysser mig.
- Jag vill inte störa er två tuterduvor, men som ni säkert har glömt så har vi blivit tillfångatagna av Percy och hans män, säger Joey och harklar sig lite medan han ser åt vårt håll.
- Kom igen, Joey! Om du hade en flickvän och hon också kom hit skulle du nog göra samma sak som jag gör nu, svarar Ludvig och skrattar lite åt honom.
Joey svarar inte utan kollar bort istället.
- Vi kan ju inte försöka fly igen för om dom kommer på oss så kommer Mona råka illa ute, vilket jag inte tänker riskera, säger Ludvig och ser mot Joey med en allvarlig blick.
- Vad ska vi göra då?, frågar jag honom och ser oroligt på honom.
- Jag vet inte, svarar han och ser ner i golvet.
Jag blir tyst och ser bara på honom med oroa i blicken.
- Vi kommer säkert på något, men just nu är jag för trött och utmattad för att komma på något, säger Joey och lutar huvudet mot väggen och somnar.
Ludvig nickar och gör samma sak som Joey fast han har mig i sin famn och håller om mig. Snart så somnar han också och jag kan känna hur jag själv drars med och tillslut så sover jag också.