Drop dead, Bad Boy

Kapitel 20 Överrasknigen

Monas perspektiv

Fredag 1 år senare

9.50

Jag står i min vita klänning bredvid Ally och väntar på att avslutning ska börja. Det är nu jag går ut och tar studenten. Inga mer prov, läxor eller alarm väckningar, känns tråkigt på ett sätt men sedan får man inte glömma vad som väntar på en nu. En helt ny värld som bara väntar på dig och vill att du ska börja utforska den, vuxen världen.

När klockan är tio kommer rektorn ut och alla blir tysta förutom vi, studenter. Vi skriker och stojar allt vad vi kan innan vi börjar sjunga en massa student sånger som tillexempel ''August! Och Lotta! August! Och Lotta!'' eller ''Vi har bara festen kvar, festen kvar! Vi har bara festen kvar, festen kvar!''.

När det har gått några minuter får rektorn äntligen tyst på oss och avslutningen kan börja.

13.00

Jag tar några djupa andetag innan jag ser på Ally och ler.

- Det är nu det gäller, säger hon glatt och tar tag i min hand.

- Det är nu det gäller, svarar jag tillbaka och ser bort mot det stora dörrarna som börjar öppna sig.

Jag känner hur mitt hjärta dunkar snabbare och snabbare innan jag, Ally och resten av studenterna börjar springa ut och möts av en massa glada människor som klappar i händerna och håller upp en massa skyltar. Jag börjar leta efter min skylt och kan inte hålla mig för skratt när jag tillslut hittar den. Det är en bild på mig när jag var 6 år och jag hade precis fått min första riktiga bok. Inte en sådan med en massa bilder utan en med en massa text och kanske 5 små bilder i. Jag sitter och håller den i min famn och ler så mycket att man kan se alla mina små vita tänder och några små gluggar här och var där jag har tappat mina mjölktänder.

Efter att ha ståt och sjungit, skrikit, skrattat och stojat ett bra tag får vi äntligen gå och träffa alla våra vänner, föräldrar och släktingar som har kommit för att se en springa ut. När jag äntligen kommer fram till min skylt ser jag att mina föräldrar står där tillsammans med min moster, Ann, mina kusiner, Lisa och Hanes, farbror, Ulf och tro det eller ej Anton och hans lillebror, Leo.

Jag kramar om alla innan jag får en massa gosedjur, visselpipor och annat som dom sätter runt min hals.

- Grattis!, Hur känns det att ha tagit studenten?, frågar Anton innan han ler och ser på mig.

- Tack!, och det känns så himla bra, svarar jag och skrattar innan jag kramar om honom en gång till.

- Kommer du att bo hos oss nu?, frågar Leo och ser lite blygt på mig.

- Det kanske jag gör. Vi får se lite också hur Ludvig känner för det, svarar jag och ler mot honom.

- Föresten, vart är han någonstans?, frågar jag och kollar mig lite omkring.

- Anton rycker på axlarna och börjar också se sig lite omkring.

- Jag trodde att han skulle vara här, men han kommer säkert på din mottagning där hemma, svarar han och ler mot mig.

- Hoppas det, men nu måste jag gå så att dom andra inte åker utan mig, säger jag och ler innan jag börjar springa bort till dom andra.

15.30

Vi har precis kommit tillbaka efter att ha åkte runt i stan och stojat som galningar. Jag är påväg hemåt när jag får ett meddelande.

Ludvig

"Hej sötnos, möt mig i parken om 10 min. Jag har en överraskning åt dig"

''Undra vad han har hittat på nu då?'', tänker jag och ler innan jag svarar att jag är påväg.

När jag kommer fram ser jag mig omkring efter honom, men kan inte se honom någonstans så jag sätter mig på en bänk i parken.

''Vart kan han var någonstans?'', tänker jag och kollar på min mobil för att se hur mycket klockan är, då jag plötsligt ser två fötter stå framför mig och höjer blicken för att se vem fötterna tillhör.

- Hej Mona, vi hann aldrig träffas och lära känna varandra, men jag vet tillräckligt mycket om dig för att kunna göra det här, säger personen och jag hinner inte reagera förens hen avfyrar ett pistolskott.

PANG!

----------------------------------------------

Haii allihopa ^^

Vad tyckte ni om sista kapitlet?
Blev ni förvånade eller chockade av slutet?

Jag kommer i alla fall ha en Q&A så om ni har någon fråga om berättelsen eller om ni undrar något annat som rör denna berättlse så va inte rädd och fråga ^^

Skriva bara din fråga i kommentarerna så blir jag jätteglad!

Ni få ha det så bra och glöm inte att kolla in min nya berättelse "The real me" så blir jag ännu mer gladare ^^

// Kiwi Pandan ❤️🐼