Drop dead, Bad Boy

Kapitel 6

Ludvigs perspektiv
Jag vaknar och möts av ett par vackra bruna ögon, vilket får mig att le och får första gången på länge så känner jag mig lycklig och älskad.
- Godmorgon min sköna, säger jag med min morgonröst och ler mot henne.
- Godmorgon, svarar hon nyvaket och ler tillbaka.
Jag rullar över till hennes sida och virar in henne i mina armar innan jag kysser henne mjukt längst hennes hals.
Jag hör hur hon börjar skratta så jag slutar och kollar på henne med en frågande blick.
- Och vad skrattar du åt?, frågar jag och flinar retsamt.
- Det kittlas, svarar hon och vrider på sig så att vi ligger ansikte mot ansikte istället.
Vi får ögonkontakt och jag ler emot henne medan jag smeker hennes kind.
- Du är så vacker, säger jag och pussar henne lätt på pannan.
Jag kan se hur hon börjar rodna, vilket får mig att älska henne ännu mer eftersom hon är så söt när hon rodnar.

Efter att vi har gjort iordning oss och allt annat som man gör på morgonen börjar vi dra oss utåt och mot mitt hus.
Jag känner hur nervositeten stiger inom mig när vi börjar närma oss mitt hus, men blir sedan lite lugnare när jag känner hur en varm och bekant liten hand flätar ihop sig med min, vilket får mig att börja flina.

Monas perspektiv
"Jag känner mig så trygg när jag är med Ludvig. Han får mig alltid att le och skratta och han finns alltid där för mig, vilket gör mig så lycklig.
Att se honom såhär rädd och osäker får mig att vilja omfamna honom i min famn och säga att allt kommer att bli bra och att jag alltid kommer finnas där för honom."
Jag känner hur vi plötsligt stannar och jag vaknar upp från mina tankar.
- Vi är framme, säger han lågt och ler svagt mot mig.
- Det kommer gå bra. Ta det bara lugnt, säger jag och ser på honom med en mjuk och vänlig blick.
Han ler lite svagt mot mig som svar innan han tar ett djupt andetag och går sedan in i hans hus.
- Mamma! Vart är du vi behöver prata!, ropar han när vi kommer in och vi båda börjar se oss omkring om det är någon hemma.
Allt är så tyst och öde, vilket får mig att börja rysa till. Då hör vi plötsligt hur någon kommer ner för trapporna och jag drar mig närmare Ludvig.

När gestalten kommit ner ser jag hur Ludvig blir nervös och börjar stelna till, så jag försöker få honom att slappna av genom att viska:
- Det kommer gå bra. Ta det bara lungt. Andas.
Jag känner hur han tar ett djupt andetag och sedan hur han börjar slappna av, vilket få mig att le lite svagt.
- Jaså, du bestämde dig för att komma tillbaka efter det du gjorde, säger gestalten som är hans mamma och flinar.
- Mamma, vi måste prata, säger han och ser allvarligt på henne.
- Det finns inget att prata om. Du är inte välkommen hit längre och om jag nånsin ser dig här igen så ringer jag polisen, svarar hon och ser på honom med en tom blick.
Det blir alldeles tyst och jag kan känna hur Ludvig har stelnat till eftersom han inte rör en minne, men tillslut känner jag hur han släpper min hand och går förbi sin mamma upp till sitt rum. Han kommer sedan ner efter ett tag med en väska hängandes på ena axelen.
- Kom Mona! Det är dags att gå, säger han lågt men ändå bestämt och börjar dra mig ut mot ytterdörren.
När vi nästan är ute vänder hans sig om och ser på sin mamma.
- Jag är ledsen för att jag slog dig. Det var väldigt dumt av mig att tappa kontrollen sådär, men till skillnad från allt du har gjort mot mig så var det här inget..., han pausar lite och ser på sin mamma med en osäker blick.
- Jag hoppas att du är nöjd nu...du fick som du ville. Jag kommer lämna huset för gott så njut nu, avslutar han lite kaxigt men samtidigt sårat på rösten innan han går iväg med mig.

"1 timme senare"

När vi kommer hem till mig går Ludvig direkt upp till mitt rum utan att säga ett ord så jag försökte följde efter honom, men får bara en blick av honom som sa "jag behöver vara för mig själv en stund". Jag nicka lite svagt som svar mot honom innan jag går ner till köket för att göra te.