Drop dead, Bad Boy

Kapitel 11

Allys perspektiv
Direkt när jag fick höra att Mona var hemma igen och att hon var oskad, sprang jag det fortaste hemma till henne efter att skolan slutat.
"Något är fel! Annars skulle Mona vara i skolan", tänker jag medan jag springer mot hennes hus.

När jag äntligen kommer fram knackar jag på innan jag väntar otåligt på att någon ska komma och öppna. Dörren öppnas efter ett tag och där står Mona i ett vitt linne och svarta mjukisbyxor. Hennes hår är uppsatt i en slarvig knut och det ser ut som hon har gråtit eftersom hennes ögon är alldeles röda och svullna.
- Mona? Vad har hänt?, frågar jag oroligt och ger henne en kram.
Mona svarar inte utan bara skakar på huvudet medan hon besvarar min kram.
- Mona, snälla berätta för mig, säger jag och ser på henne med en orolig blick. Hon nickar lite som svar innan hon släpper in mig och börja gå mot vardagsrummet.

När jag har tagit av mig mina skor och hängt av mig min jacka och väska går jag och sätter mig brevid Mona i soffan.
- Så, berätta nu vad som har hänt, säger jag och ser på henne.
- Det är Ludvig. Han har inte hört av sig och jag är orolig för att det har hänt något med honom, svarar hon och suckar lite innan hon ser ledsamt på mig.
- Vänta va?! Har han åket iväg någonstans eller?, frågar jag och ser frågande på henne.
- Ja, till London för att slutföra ett hemligt uppdrag med dom där killarna som kidnappa mig, svarar hon och suckar lite innan hon lutar sig tillbaka i soffan.
- Va?!?, men varför göra han det? Hur kan han lita på dom där killarna?, frågar jag och ser chockat på henne.
- Det gör han inte heller. Han gör det bara för att jag ska va i säkerthet, svarar hon och ser på mig innan hon ler svagt. Jag blir alldeles tyst, vilket slutar med att jag bara ser på henne då jag är så chockad av det hon säger. Tillslut får jag tillbaka mitt medvetande och skakar på huvudet innan jag ser in i hennes ögon.
- Va inte orolig. Jag är säker på att det inte har hänt något och att det måste finnas en annan anledning till att han inte hör av sig till dig, säger jag och ler lite svagt mot henne.
- Är du säker på det?, frågar hon och ser lite frågande på mig.
- Ja, han kanske bara ha dåligt nätverk där eller något liknande. Jag vet att han aldrig skulle göra något sådant här för att du ska bli orolig, svarar jag och ler ännu mer mot henne.
- Du har nog rätt. Han mår säkert bra och snart hör han väl av sig, säger hon och ler mot mig.
- Det ordnar sig säkert, säger jag och ger henne en kram som hon besvarar.

Ludvigs perspektiv
Jag vaknar med ett ryck och försöker sig mig omkring vart vi är, vilket inte går så bra eftersom min syn är rätt så suddig och huvudet känns som det kommer explodera när som helst.
"Vart är jag någonstans? Och vad var det som hände?", tänker jag och reser mig sakta upp då min syn börjar komma tillbaka.
- Så, du vakna äntligen? Det var på tiden, säger en bekant röst som sakta börjar gå emot mig.
Jag fnyser bara åt hen, vilket inte slutar så bra eftersom det gör att min huvudvärk blir värre.
- Nämen Ludvig, så gör man inte när man inte har sätt sin morbror på länge, säger hen och skrattar lite elakt mot mig.
- Du är inte min morbror, Percy, svarar jag kallt och ser på honom där han står och flinar mot mig.
"Om han bara visst hur mycket jag hatar honom för det han har gjort mig, så skulle kan inte va så kaxig", tänker jag innan jag faller ihop på marken igen och allt blir svart.